Legionärerna av Per Olov Enquist

Legionärerna av Per Olov Enquist är en dokumentärroman om baltutlämningen 1945-1946. Balterna ifråga var 167 f d soldater som hade stridit för Tyskland under Andra världskriget och hade flytt till Sverige i krigets slutskede. Majoriteten kom från Lettland, men flera kom från Estland och Litauen. De internerades av Svenska regeringen, som emellertid bestämde att soldaterna skulle utlämnas till Sovjetunionen på sovjetregeringens begäran. De baltiska soldaterna protesterade kraftigt mot beslutet genom hungerstrejk, självstympningar och självmord. Deras protester fick ett visst stöd i den svenska pressen och vissa delar av befolkningen. Regeringen ändrade emellertid inte sin linje och utlämningen blev ett faktum i Januari 1946.

Över 20 år senare skrev Per Olov Enquist sin bok om händelsen, Legionärerna, som publicerades hösten 1968. Det är till viss del en revisionistisk tolkning av baltutlämningen. Mycket som har skrivits om utlämningen är starkt kritiska mot beslutet och sympatiskt till protesterna mot det. Balterna har setts som offer för den svenska regeringens samarbete med diktaturen Sovjetunionen.

Enquists bok komplicerar denna bild. Många av soldaterna var ingalunda oskyldiga utan hade stridit för Nazityskland.  Flera av de baltiska soldaterna var skyldiga till krigsbrott och hade deltagit i judeförintelsen. Enquist jämför upprördheten över balterna med tystnaden om de många civila flyktingar från Tyskland som hade nekats asyl i Sverige. Bokens skildring är emellertid inte ensidig och påpekar att många av soldaterna var tvångsvärvade och anklagades aldrig för krigsförbrytelser.

Enquist gjorde också en grundlig undersökning av soldaternas öde efter utlämningen. Många befarade att soldaterna skulle alla lida illa till i de baltiska sovjetstater som de utlämnades till.
Författaren fann emellertid att bara en minoritet av de utlämnade soldaterna dömdes för krigsbrott och blev bestraffade. De skickades till arbetsläger. Vissa dödsdomar förkunnades, men verkar aldrig ha blivit verkställda. Majoriteten släpptes kort efter utlämningen utan att dömas och levde då boken skrevs normala liv i Baltikum. Även de flesta av lägerfångarna hade släppts vid den tidpunkten.

Enquists bok är emellertid ingalunda en rent rättfärdigande av utlämnandet. Skildringen är snarare komplicerande och Enquist är öppen om sina svårigheter att komma till en ensidig syn på händelserna för en sådan finns naturligtvis inte.

"Legionärerna"  är en personligt hållen bok. Enquist själv är en karaktär i boken som "undersökaren". Han redogör för de egna psykologiska grunderna till att boken skrevs. Han är så långt som det är möjligt öppen om hur författarens personlighet och nutiden i vilken boken skrevs nödvändigtvis  påverkande skildringen av historien. Läsaren får ta del av hans försök att förstå händelserna och känna medkänsla med de involverade människorna.

Detta subjektiva inslag är en konsekvens av Enquists inställning att en objektiv skildring av historiska händelser är omöjlig. Det finns objektiva fakta, men de måste nödvändigtvis förstås och tolkas utifrån skribentens värderingar och världsbild. Enquist uppmanar sina läsare att läsa hans bok kritiskt. Som författaren själv uttrycker det:

"Godta inte en presentation, tänk själv, var misstänksam. Det finns ingen helgonlik objektivitet, ingen yttersta sanning, befriad från sina politiska utgångspunkter. Pröva, var misstänksam. Ifrågasätt"

Boken väcker naturligtvis också andra frågor, frågor som inte har något givet svar och som Enquist inte heller kan slutgiltigt besvara. Maktrelationerna mellan små stater och supermakter. Sveriges tveksamma status som moralisk förebild. Det kalla krigets historieskrivning. De baltiska staterna svåra historia. Sveriges brustna förhållande med dess grannländer på andra sidan Östersjön.

Och i centrum ligger några dramatiska och ofta tragiska människoöden. Författaren har valt att kalla sin skildring för en roman, trots att han uttryckligen försöker hålla sig till fakta så långt som det är möjligt. Begreppet "roman" avser snarare de litterära anspråken på texten. Det är ingen torr och förljuget objektiv sakprosa, utan en litterärt vital text. Bokens språk är levande och medryckande.   Människorna skildras med en psykologisk inlevelse utan att överge fakta för spekulation. Personporträtten är styrka och minnesvärda. 

Legionärerna är ur en litterär synpunkt en av de främsta historieböckerna på svenska språket. När den först publicerades 1968 var den en av de första dokumentärromanerna. Och det är fortfarande en av de främsta.