Den Sista Människan är en roman av den engelska författarinnan Mary Shelley (1897-1851), först publicerad år 1826 som The Last Man. En svensk översättning av Erik Carlquist publicerades 2005.
Boken är en framtidsskildring, berättad av huvudpersonen Lionel Verney. Den första delen avhandlar hans och mänsklighetens liv innan en katastrof förstör den. År 2073 avskaffar Storbritannien monarkin. Lionels far var vän till kungen, men vanärades och Lionel och hans syster Perdita växer upp förvildade och i fattigdom. Men Lionel och Perdita räddas av Adrian, den fd kronprinsen som har anammat republikanismens jämlikhetsideal. Lionel och Perdita blir uppfostrade av den varmhjärtade Adrian. Lionel förälskar sig i Adrians syster Idris.
De möter också Lord Raymond, en man som vill landets bästa, men som tror det bara kan uppnås under hans styre. Han har planer på att gifta sig med Idris för att därmed göra anspråk på tronen som Adrian avsagt sig. Men han älskar egentligen Lionels syster Perdita.
Raymond avsäger sig till slut sina anspråk på den tomma tronen och han gifter sig med Perdita. Lionel gifter sig istället med Idris. De två paren och Adrian lever lyckliga i en personlig idyll. Men Raymond grips återigen av maktlystnad och blir vald till riksföreståndare, en vald position som ersatt konungen. Detta leder till hans äktenskap med Perdita förstörs, efter hon misstänker honom för att bedra henne med en annan kvinna, Evadne. Han överger riksföreståndarskapet och försöker hjälpa grekerna i deras frihetskamp mot det Ottomanska riket, som fortfarande pågår på 2090-talet.
Men Adrians och Raymonds vackra drömmar om en bättre värld förstörs av krafter utom deras kontroll. I andra halvan av berättelsen sveper en sjukdom, endast benämnd pesten, fram över mäniskligheten och dödar människa efter människa och till slut nation efter nation. Boken blir en dyster krönika över mänsklighetens undergång. Till slut står Lionel Verney år 2100 kvar som den sista människan.
Det finns många sätt att tolka denna mångfacetterade roman. Man kan tolka den självbiografiskt som ett sorgetal över den generation av romantiska poeter som Mary Shelley redan 1826 var den sista överlevande. Framförallt hennes svåra sorg över maken Percy Shelleys tidiga bortgång kan ha motiverat skapandet av denna dystra undergångssaga.
Lord Raymond som dör i grekernas tjänst i kriget mot turkarna har tydliga drag av Lord Byron som dog under liknande omständigheter. Och den känslige Adrian med sina radikala idéer är nog baserad på Percy Shelley och dör liksom sin verklige förebild i en båtolycka. Raymond och Perdita får en dotter som heter Clara, precis som Marys egen tidigt förlorande dotter.
Boken går emellertid långt utöver det personliga. Boken är inte bara en skildring av romantikens personligheter, utan också en granskning av konsekvenserna av deras ideal. Det är i grunden en skildring av den moderna världen efter upplysningen, där gud är död och resterna av den gamla ordningen avskaffas. Romanen börjar med att Storbritannien avskaffar monarkin. Shelley trodde på friheten och jämlikhetens möjligheter, men hon var också kritisk.
I romanen avskaffas monarkin, men ojämlikheten fortbestår. När de ärvda privilegerna avskaffas ersätts den av en konkurrens i liberalkapitalistisk anda för makten och rikedomen. Ett samhälle där några få vinner på andras bekostnad. Och i en värld utan Gud kan denna armbågsmentalitet lätt bli livets mening. Den patriarkaliska könsmaktsordningen fortbestår. Kvinnan är fortfarande underordnad mannen.
Lord Raymond blir ett typexempel på den nya mannen. Han är ingen ond man utan försöker göra sitt bästa för
sina medmänniskor. Som Storbritanniens riksföreståndare försöker han avskaffa
fattigdomen och tungt kroppsarbete. I hans nya rike ska medicinen bota sjukdomarna och
maskinerna ska försörja människorna. Men det finns något själviskt i detta. Det är inte altruismen som i grunden motiverar honom, utan han vill bli hyllad och vinna ära för sig egen person. Det tar sig uttryck i hans hejdlösa storvulna drömmar om att kolonisera så mycket av världen som möjligt. Hans är en den nya konkurrensmänniskan utan like.
Han älskar sin hustru Perdita, men strävan efter framgång väger till slut tyngre. Striden mellan kärleken och strävan eller makt får ett typexempel i honom. Han kan leva lycklig som privatperson med sin hustru, men offrar denna kärlek till kvinnan för först äran som Storbritanniens riksföreståndare och slutligen som härförare för grekerna i kriget mot turkarna. För att hävda sig i konkurrenssamhället måste han offra kärleken.
Hans arrogans leder honom till stordåd, men också till överdåd. Som grekernas befrielsehjälte räcker det inte att slå tillbaka turkarnas anfall, utan det ottomanska riket måste krossas och erövras. Han leder grekerna till Konstantinopel, men finner staden övergiven. Befolkningen har redan utrotats av pesten. Raymond dör i Konstantinopel. Och därifrån sprider sig pesten in i Europa och utrotar dess mänskliga befolkning. Hans och mänsklighetens övermod har grymt bestraffats av naturen.
Den Sista Människan är kanske den första
moderna undergångsskildringen i litteraturen. Här är undergången inte
ett religiöst betingad gudaverk, utan resultatet av naturkrafterna. Det
är snarare medvetenheten om guds frånvaro som är orsak till denna
berättelse. Mänskligheten är svag och bräcklig i jämförelse med naturens
enorma krafter.
Raymonds berättelse blir ett exempel på faran i romantikens anda hejdlöst följa sina passioner. Även innan sin död offrar han sin kärlek för sin längtan efter makt och ära. Hans vän Adrian blir själv nästan ett annat exempel, då han nästan blir galen av besviken kärlek, men lyckas återhämta sig.
För Raymonds hustru Perdita leder sorgen efter förlusten till hennes eget självmord. Hon överger sin dotter Clara. Hon illustrerar farorna i okritiskt följa sina passioner, men också hur kvinnan i ett patriarkat förväntas offra sig för mannen. Raymonds hejdlösa självhävdelsebehov är ett försök att visa sig manlig och viril. Hans offrande av sin kärlek till Perdita är också ett offer av kvinnan.
Det finns en tematisk likhet mellan Den Sista Människan och Shelleys första roman Frankenstein. Både böckerna handlar om hur mannen i sin arrogans försöker omskapa världen utan kvinnan och hur de betalar dyrt för detta överdåd. Pesten får kvinnliga förtecken. Det förutspås av två kvinnor, Perdita och Evadne och benämns ibland med kvinnliga pronomen som "hon".
Boken har ibland tolkats som en ren kritik av romantikens och radikalismens ideal. Men Mary Shelley trodde i grunden på dessa ideér och mycket av kritiken bygger på jämlikheten inte gick långt nog. Hur radikalismen och den franska revolutionen inte vågade rubba den kvinnliga underordningen och ersatte den ärvda privilegierna med en skoningslös konkurrens om makten.
Hon hade en stark tro på att mänskligheten gick att förbättra med utbildning och kärlek, att man kunde upphöja henne från barbarism till civilisation. Detta visar huvudpersonen Lionel som lever ett liv i barbari som barn, men genom Adrians kärlek utvecklas till en bildad man. I retur räddar han genom sin vänskap Adrian från galenskapen. Perditas öde är snarare ett fördömande av det patriarkaliska äktenskapet med dess självuppoffrande kvinnoideal än ett fördömande av kärleken i sig. Det kan vara farligt med känslor, men kärleken, fantasin och konsten är också vad som gör livet värt att leva.
Och när Lionel står ensam i romanens slutscener är det konsten som ge honom tröst. Genom att skriva berättelsen om sitt liv håller han modet uppe. När han har skrivit klart ger hans sig av på en sista resa och tar med sig volymer med Homeros och Shakespeare. Han bär ett svagt hopp om att han inte är ensam, att hans bok ska läsas av någon annan och att han på sin resa någonstans på Jorden ska finna andra människor. Kanske inte, men både skrivandet och resan är värda att göra i sig och ger hans ensamma liv mening.
Den Sista Människan är en stor roman. Jag läste den tolkad till en vacker och rik svenska av Erik Carlquist. Den svenska upplagan av H:ström förlag är också försedd med ett långt och givande efterord av litteraturkritiken Maria Löfgren som hjälpte mig att tolka denna komplexa roman. Det är en stark men också dyster berättelse om mänsklighetens undergång. I slutet har dess huvudperson inte mycket hopp kvar, eftersom han nu kanske utgör mänskligheten i dess helhet.
Men hur dyster boken än må vara är den inte misantropisk. Mary Shelleys berättelse är en varning till mänskligheten att inte glömma bort de humanistiska värdena. Boken genomsyras av en övertygelse att fantasin, konsten och framförallt kärleken kan ge livet mening. Dessa värden bär Lionel Verney med sig på sin sista båtresa.
