La Bohéme, för den som inte vet, är en tragisk kärlekshistoria, som utspelas i 1800-talets Paris. Den fattige och bohemiske författaren Rodolfo träffar sömmerskan Mimi. Tycke uppstår och de blir förälskade. Det tragiska ligger helt enkelt i att Mimi är sjuk i tuberkulos. Varken hon, Rodolfo eller deras vänner har råd med mediciner, så det hela slutar med att hon avlider. Det hela är föga djupsinnigt och väldigt sentimentalt; den som förväntar något i stil med det filosofiska djupet hos Tristan und Isolde kommer att bli besviken.
Men det finns en grundläggande hantverksskicklighet, som nästan alltid hos Puccini, som gör att det hela fungerar. Musiken är förförande vacker. Och Puccinis tydliga ställningstagande för fattiga drömmare och konstnärsjälar är väldigt sympatiskt.
Det särskilda med den här uppsättningen, regisserad av tenoren och regissören José Cura, är att den inte utspelar sig i Paris, som librettot föreskriver, utan i Stockholm. Puccinis fiktiva bohemer ersätts här av verkliga skandinaviska konstnärer och filosofer.. Författaren Rodolfo blir Strindberg, kompositören Schaunard är Edvard Grieg, filosofen Colline blir Sören Kierkegaard och målaren Marcello blir Edvard Munch. Marcellos stora kärlek Musetta blir Munchs älskarinna Tulla Larsen.
Vän av ordning kanske märker att Kierkegaard inte var samtida med de övriga konstnärerna och dog när dem flesta av dem var barn. Detta löser regissören genom att göra Colline till ett så stort fan av Kierkegaard att han klär sig och beter sig som honom. Han är inte Kierkegaard, han bara låtsas vara honom. När Mimi ligger döende, så kräver situationens allvar att han klär av sig kostymen och blir sig själv.
Stockholmsmiljön sätter en tydlig prägel på uppsättningen. Bohemerna läser Aftonbladet, går till Berns och äter knäckebröd. Andra akten utspelas inte i Quartier Latin utan i Gamla Stan. Munchs målningar används genomgående som bakgrunder. I folkmassan i andra akten finns dessutom många figurer från målningarna. De skandinaviska inslagen märks inte bara i det visuella, utan också i texten, som man har ändrat. Även några toner av Grieg har satts in i musiken.
Det hela fungerar förvånansvärt bra. Den skandinaviska miljön känns naturlig. Användningen av Munchs målningar är ofta ett väldigt vackert inslag i föreställningen. Möjligtvis skulle man kunna begära något större intellektuellt djup från regin, men det har ju också med materialet att göra. Det sentimentala i själva operan bär kanske också skulden för att personregin, bra som den är, inte når upp till de höjder som jag har sett (på dvd) från regissörer som Harry Kupfer eller Patrice Chéreau.
Nu har jag inte dem kunskaper som krävs för att kunna riktigt bedöma sångarnas eller för den delen dirigenten Daniele Callegari insatser Men jag tyckte att både orkesterspelet och sången höll en ganska hög standard. Daniel Johansson (Rodolfo/Strindberg) och Yana Kleyn (Mimi) i huvudrollerna var särskilt imponerande.
Trovärdigheten i skådespeleriet stärktes av att större delen av sångarna är ganska unga. Maskörerna hade dessutom gjort ett utmärkt arbete med att få sångarna att se ut som dem verkliga personer som de spelar. Detta bevisades när Munchs porträtt av Strindberg drogs in på scenen och publiken kunde se att Daniel Johansson var bokstavligen porträttlik.
I slutändan var det en underhållande och ofta väldigt vacker eftermiddag.
RCA Victor Orchestra. Dirigent: Sir Thomas Beecham. Inspelat 1956.
