Doktor Faustus är en roman av Thomas Mann, först publicerad 1947. Den har nyligen (2015) kommit ut i en nyöversättning av Ulrika Wallenström. Hon har tidigare översatt Manns andra stora romaner, Buddenbrooks och Bergtagen
Det är en återberättelse av Faustsagan. I Manns version är det en kompositör, Adrian Leverkühn, som köpslår med djävulen. Av den onde får Leverkühn en genial musikalisk kreativitet. Han utvecklar till slut något som liknar Schönbergs tolvtonsteknik. I utbyte förlorar han inte bara sin själ utan sin förmåga att älska.
Historien berättas av kompositörens trogne vän, läraren Serenus Zeitblom. Zeitblom är sin väns motsats: en måttlig och förnuftig borgerlig humanist. Mann tar därmed åter upp motsättningen mellan borgaren och konstnären som figurerade i debutromanen Buddenbrooks.
Leverkühn är en skildring av den hämningslösa konstnären som offrar allt för sin kreativitets, inklusive sig själv och kärleken till andra. Här återvänder Mann till tankarna om genialitet som sammankopplad till sjukdom, som han utforskade i Bergtagen. Leverkühns kreativitet verkar komma från den syfillis han medvetet smittar sig själv med. Denna handling är samtidigt hans förbund med djävulen, som starkt förespråkar dessa föreställningar om det sjuka geniet. Fast det är en öppen fråga om djävulen verkligen har sin hand med i spelet eller om Leverkühn bara inbillar sig hans existens, att förbundet med djävulen helt enkelt är en symbol för de offer kompositören gör.
Romanen skildrar också Tysklands som nations eget förbund med djävulen i form av nazismen. Berättaren Zeitblom utges för att liksom bokens verkliga författare skriva ner berättelsen mitt under brinnande världskrig. Han delar också Manns demokratiska och humanistiska värdegrund och förfäras av nazismens illdåd. Mann/Zeitblom försöker förklara hur den nazistiska katastrofen uppkom, de kulturella och ideologiska tendenser som ledde dit. Han skildrar hur förnuftsvidrig vålds- och diktaturdyrkan breder ut sig i Tyskland.
Mann är noga emellertid med att inte sätta likhetstecken mellan Leverkühns samröre med djävulen och nazismen. Tvärtom fördömer nazisterna den modernistiska musik som Leverkühn har skapat, och när nazisterna tar makten är kompositören sedan länge för sjuk för att ens ta ställning. Djävulen är som alltid tvetydig och uppträder i många former.
Ärligt talat är denna skildring av nazismens rötter kanske den svagaste delen av boken. Visserligen är Manns försvar för demokratin ytterst sympatisk och skildringen av förnazistiska tankar har onekligen sina poänger.
Men Mann gräver olyckligtvis ner sig i den tidens populära, men nu förlegade, föreställningar om en auktoritär och krigisk tysk nationalkultur och karaktär, som ses som den främsta orsaken till nazismen. Strukturella och materiella orsaker ignoreras. Tyskarna ges en kollektiv skuld för nazismens brott. Mann menar att det är Tyskland som kollektiv som bildligt talat gått i förbund i djävulen. Journalisten William Shirer är en annan känd representant för den här sortens historieskrivning. I våra dagar är nog statsvetaren Daniel Goldhagen den främste förkämpen för sådana tankar. Men den moderna historievetenskapen, representerad av till exempel Richard J. Evans, har för länge sedan förkastat sådana generaliserade och i grunden nationalistiska tankar.
Nej som historieskrivning är Doktor Faustus misslyckad. Men som roman är den ett mästerverk.
Man känner igen glädjen och flytet i berättandet från Bergtagen och Buddenbrooks.
Berättarflödet hämmas visserligen något av bokens många och ganska krävande essäistiska partier, som behandlar alla möjliga ämnen, särskilt musikteori. Diskussionerna är ofta ganska avancerade och gör boken därmed tidvis ganska svårläst. Men de är oftast intressanta och läsaren får lön för mödan.
Och onekligen är Manns beskrivningar av både verklig musik och Leverkühns fiktiva verk en av bokens höjdpunkter. När man läser boken kan man nästan höra huvudpersonens verk, trots att de inte äger någon verklig existens.
Karaktärsskildringarna har ett enastående djup. Mann har den sällsynta förmågan att få sina romanfigurer att verka som verkliga personer. Även smärre figurer i verket tecknas med tydliga drag: Man
får intryck av de har egna liv, trots att de spelar en så liten roll i
boken.
Mann var en lysande stilist och Doktor Faustus är inget undantag i det avseendet, särskilt i Ulrika Wallenströms nya översättning, en stark uppföljare till hennes tidigare översättningar av Buddenbrooks och Bergtagen.
Doktor Faustus når inte upp till dessa två tidigare böckers nivå. Som sagt så flyter inte berättarflödet lika ohämmat som förut och Mann borde nog ha lämnat historieskrivningen till historikerna. Men den är inte desto mindre ett mästerverk.
