Men på tyska heter serien och huvudpersonen Jackie Kottwitz, och eftersom jag nyligen läst honom på tyska kommer jag att använde det namnet.
Serien handlar om den Parisiske privatdetektiven Jackie Kottwitz, som genren trogen regelbundet dras in i kriminalfall som egentligen borde lösas av polisen, men som faller på Jackies lott. Serien kännetecknas både av en humor som påminner om Jacques Tati, men handlingarna är allvarliga, tragiska och psykologiska kriminalhistorier.
Serien tecknas och skrivs av den franske tecknaren Alain Dodier. Den började publiceras 1982 och har fortsatt sedan dess. I början hade Dodier hjälp med manusen av författarna Serge Le Tendre och Makyo (en pseudonym). Men de flesta albumen är skrivna av tecknaren själv.
Tyvärr har inte serien publicerats på svenska i albumform. Albumen håller på att publiceras i en fin inbunden upplaga på tyska av förlaget Fenix Comics, det är från deras hemsida som alla bilderna kommer ifrån. Man kan nog också hitta Fantomentidningar med serien antikvariskt. Jag har också läst att man ska publicera en engelsk översättning senare i år. Och för de som till skillnad från mig kan franska finns ju alltid originalen att läsa.
Jackie är privatdetektiv, men är ingalunda hårdkokt. Snarast är han en vänlig, gladlynt och empatisk person. Kanske till och med för vänlig, hans inställning till världen kan ofta vara naiv. Han är i tjugoårsåldern och hans utseende är säreget med mjuka, runda ansiktsdrag, glasögon och en rufsig röd kalufs. Trots att serierna utspelar sig i nutiden, så bär han detektivens traditionella hatt och trenchcoat. Det visar på hans excentriska läggning och mycket av humorn i serien kommer sig från hans finurliga men underliga lösningar på problem i livet. En blandning av Humphrey Bogart och Monsieur Hulot, som seriens skapare en gång kallade honom. Men trots att Jackie kan verka löjlig, så är han väldigt intelligent och fullt kapabel att lösa de fall som han tilldelas.
Jackie är en charmig huvudperson och en av albumens styrkor. Han gör ett övertygande sympatiskt och mänskligt intryck och är lätt att tycka om. Han är intelligent utan att vara en övermänniska som Sherlock Holmes och hans empatiska metoder är ett positivt exempel gentemot brutala våldsman som t ex Mike Hammer och Dirty Harry. Han är ett verkligt original bland deckargenrens detektiver, mig veterligen är det svårt att finna någon som liknar honom.
Har har ett förhållande med en jämårig flygvärdinna, Babette. Hon är lika vänlig som han, men mycket mer jordnära och pragmatisk. Relationen är mestadels lycklig, men Babette blir ofta frusterad över att han ofta sätter detektivarbetet över kärleken.
Babette
Kvinnoskildringarna är en annan av seriens styrkor. Seriemediet präglas tyvärr av sexistiska och stereotypa skildringar av kvinnor, där de ofta får rollen som sexobjekt. Många serietecknare tecknar ofta kvinnor som alla ser ut som fotomodeller, gärna i halvnaket tillstånd.Men det gäller inte Babette, som är en intelligent och handlingskraftig ung kvinna. Dodier tecknar henne med realistiska, blygsamma kroppsproportioner och i regel med kläderna på. Det gäller också för de flesta andra av kvinnorna som dyker upp i albumen. Intressant är att äldre kvinnor ofta får viktiga roller i albumens berättelser, vilket är ovanligt inte bara i seriemediet utan i fiktionen överhuvudtaget. Det visar på seriens bredd i skildringarna av kvinnor.
Trots att serien har mycket humor och har en halvt komisk huvudperson skildras kriminalfallen med allvar. Brotten har ofta en tragisk orsak, människor som i en desperat situation tillgriper olagliga metoder. Det kan till exempel vara passionsbrott där det är fråga om kärlek och avundsjuka eller hämnd. Fattigdom och klass är viktiga teman i flera av albumen. Den i vårt samhälle nödvändiga jakten på pengar och status är ju en outtömlig bevekelsegrund till brott. Ett favorittema i serien är kärlek mellan samhällsklasserna, vilket för samman klass- och kärlekstematiken.
Dodier ser på brottet med förståelse, om än utan överseende. Det är i denna medmänskliga och empatiska grundsyn som mycket av seriens styrka ligger. Karaktärerna, inklusive förövarna är i de flesta fallen flerdimensionella psykologiskt och känns som människor. I ett fåtal fall skapar Dodier tyvärr ensidiga skurkar, men de hör till undantagen och inte regeln.
Många av albumen är utmärkta och psykologiskt komplexa kriminalhistorier som kan konkurrera med de flesta prosadeckare. De tragiska berättelserna är ofta djupt rörande känslomässigt.
Humorn och allvaret skär sig inte utan utgör en lyckad symbios. I många av de mörkare albumen känner man att humorn behövs för att underlätta läsningen. Dodier är något av en optimist, men han blundar som sagt ingalunda för livets mörkare sidor.
Dodiers teckningar håller också hög klass. Klarheten och renheten är beundransvärd och gör serien väldigt lättläst. Samtidigt är det väldigt vackert.
Det är helt enkelt en beundransvärd serie där både manus och teckningar är av högsta kvalité. Bland alla detektivserier som jag har läst är denna helt klart den främsta.
