Diagnos: Transsexuell - Om Transvården i Sverige

 

Jag är transsexuell. Jag blev professionellt diagnosticerad som ”transsexualist”. Och det tog mig två och ett half år från att jag skickade in en remiss till diagnos, vilket inkluderade möten med en psykiater, psykoterapeut och psykolog, som alla måste vara överens om att jag är trans. Och en diagnos är nödvändigt för att faktiskt få vård. Den omständliga vägen att få en diagnos ledde till att det tog mig tre år att få hormoner.

Det var rent ut sagt ett helvete. Det är ett helvete inse efter decennier att allt det lidande min kropp orsakade mig var för att jag var trans och få modet att medicinskt transitionera, bara för att få vänta i tre år för hormoner. Väntan var en ångest utan slut om, en oro att min kropp skulle bli mer maskulin och att jag slösade bort år av mitt liv.

Allt detta lidande var så onödigt. Det är en konsekvens av Sveriges föråldrade transvård. Systemet skapade på 70-talet, och utformades för att bedöma ett litet antal patienter varje år. Transition sågs som något att undvika, något som bara gavs till ett litet antal mycket svåra fall av könsdysfori. Systemet skulle ha en ”gatekeeper” funktion, där vården skulle hårt bedöma vilka transpersoner som ansågs förtjäna vård eller inte. Vad som avgjorde tillgång till vården var inte patientens behov av den, utan ofta läkarnas godtycke. De som ansågs ovärdiga var ofta de transpersoner som inte kunde passera som cis, som inte uppträdde enligt könsroller, som var bi-eller homosexuella och så vidare.

På engelskan kallas detta gatekeeping, och det är ett enormt slöseri med tid i bästa fall. Läkarna och psykologerna bedrev ofta vad som i grunden var konverteringsterapi för att övertyga transpatienterna att inte göra en transition. Transpersoners egna utsagor om sina känslor tas inte på allvar och istället försöker de förmenta vårdgivarna att hitta ”alternativa förklaringar” för dessa känslor, som trauma eller autism. Och i svar på denna kränkande behandling brukar transpersoner bara vara envisa och till och med ljuga om sina känslor (till exempel dölja sin sexuella läggning), tills ”terapeuterna” ger up och ger dem vård.

Men det var mer så förr, könsklinikerna har ofta inte tid för det längre. Systemet var som sagt byggt för endast ett litet antal patienter per år. Medan allmänhetens medvetande och acceptans av transpersoner har ökat har många fler transpersoner insett att de är trans och kommit ut, och transvården kan inte ta hand så många patienter. Detta har resulterat i årslånga väntetider. Transpersoner måste vänta i månader eller år för att få ett första möte, och sen vänta liknande tider för fler möten. Från att ha lyssnat på andra svenska transpersoner har jag insett att jag var lyckligt lottat eftersom jag ”bara” väntade tre år för att få hormoner.

Den grundläggande anledningen till detta är att transpersoner måste se minst tre personer för att få en diagnos och först därefter få riktig vård. När klinikerna bara måste behandla ett litet antal patienter som på 70-talet kunde dessa möten faktiskt ske inom rimlig tid. Förseningar var för att läkarna fördröjde vården med sin gatekeeping, inte från att man måste vänta i åratal på att ens träffa dem.

En annan anledning är den vårdsegregation som dessa kliniker i praktiken innebär. Transpersoner är inte någon prioriterad grupp, och därför är vår vård underfinansierad, även i jämförelse med vården i stort, som på grund av nyliberalismen är i regel underfinansierad.

På grund av den press detta sätter på klinikerna och ändrade sociala normer utövar de inte gatekeeping på samma sätt som nu. Fast denna skit finns ofta kvar. Jag är patient hos den förment progressiva kliniken i Stockholm och blev kritiserad på ett läkarmöte för att jag bar byxor, eftersom det innebar att jag inte ”uttryckte min könsindentitet i mitt vardagsliv” tillräckligt mycket. Ändå går det inte lika bra att avfärda till exempel transkvinnor för att de inte är feminina nog eller lesbiska i dagens samhälle som klinikerna gärna gjorde förr. Och den tidspress som dem skenade väntelistorna innebär att de inte kan utöva konverteringsterapi i den utsträckning som dem gjorde förr.

Den svenska transvården fungerar knappt längre. Den gatekeeping och vårdssegregation som systemet bygger på kan inte hantera de växande antalen öppna transpersoner. Det orsakar ett svårt psykiskt lidande där transpersoner ofta drivs till att köpa dyra olagliga hormoner via internet eller till och med att de tar sitt liv.

Systemet behöver reformeras, och det snabbt.

Även de mest försiktiga reformer skulle förbättra läget mycket. Om systemet skulle sluta kräva att patienter behöver se minst tre personer för att få diagnos och vård skulle väntelistorna minska mycket snabbare.

Ännu bättre vore att avskaffa segregationen till särskilda kliniker helt och hållet, det kommer alltid att leda till underfinansiering. Det finns ingen anledning varför inte läkare inom allmänvården kan ställa diagnos och skicka remisser till relevanta specialister som endokrinologer.

Transpersoner ska inte heller behöva övertyga läkare att de är trans. Man ska lita på transpersoner när de säger att de är trans, för man är alltid själv den främsta experten på sina egna känslor. Istället för konverteringsterapi bör man ge transpersoner vård på en grund av informerat samtycke.

Jag tror på kroppsligt självbestämmande, och staten inte bör kränka den genom att hindra folk från att få den medicin de vill ha. Hormonbehandling bör säljas receptfritt på apoteken. Det är naturligtvis bäst att ha hormonbehandling med rådgiving från utbildade läkare, men staten ska göra sådan rådgivning mer tillgänglig snarare än förbuda medicin. Som det är nu är hormonbehandling så svår att få att transpersoner köper hormoner olagligt och självmedicinerar. Det är oftast ofarligt så länge man läser på, men den fara som finns existerar endast för att staten har gjort det lagliga alternativet så otillgängligt.

Rätten att förändra sin kropp bör inte förbehållas bara människor som identiferar som trans. Även cispersoner bör få fri tillgång till behandlingar för att förändra sin kropp, allt enligt informerat samtycke. Det är en del av rätten till kroppsligt självbestämmande. Och eftersom jag som socialist tycker att inte bara rika människor bör få tillgång till dessa behandlingar bör de vara gratis och bekostas av samhället.

Detta är naturligtvis radikala tankar. Men här i Sverige verkar inte ens de mest försiktiga reformer vara möjliga. Det är för att debatten om transvården inte handlar om att den är otroligt långsam och kränkade, men att det är motsatsen: att alltför många får vård och alltför snabbt. Trots all gatekeeping och de årslånga väntelistorna är transvården uppenbarligen inte restriktiv nog.

Jag ser detrans-rörelsen representanter på TV klaga om att det inte finns nog med översyn, att vården går för snabbt, här i Sverige. Och eftersom jag till skillnad från cismajoriteten som är den avsedda publiken för denna hatpropaganda har personliga erfarenheter av transvården vet jag de ljuger. Jag vet att det finns omfattade gatekeeping, man måste övertyga minst tre vårdgivare om att man är trans och transvården därför är väldigt långsam. Och nu måste jag betala en obligatorisk tv-licens för dessa lögner.

Allting som transfober i debatten vill ha, den gatekeeping och långsamhet de önskar finns redan i den Svenska transvården. Den kan knappast gå ytterligare i den riktningen. Dagens vård behandlar få transpersoner med åratals väntan. Det enda steget i den riktningen vården kan ta är att transvården inte existerar alls, att den inte behandlar några transpersoner alls. Så varför skriker transfober om att den ska gå vidare i den riktningen?

För att det är vad de verkligen vill, de vågar inte bara säga det. Den syn på transpersoner som transfoberna skapar i sina debattinlägg är att vara trans är något dåligt. De utmålar transpersoner som missfoster och monster, som genomgått en slags stympning. Den enda naturliga slutsatsen från en sådan utgångspunkt är att vi transpersoner inte bör existera.

Naturligtvis kan de transfobiska debattörerna inte skriva det rakt ut, att de inte önskar transvården ska existera och inte transpersoner heller. Om de vill framstå som sansade och rationella kan de inte direkt uttrycka sin hatiska ideologi.

Så de skapar den falska bilden att transvården är för snabbt och inte restriktivt nog, för att skapa ett debattklimat där det nuvarande systemet fortsätter, trots att det skadar folk. I det debattklimatet är det närmast omöjligt att genomföra reformer av systemet.

Så systemet fortsätter, och skadar massvis av transpersoner genom att förneka dem vård.

Om Sveriges Kvinnoorganisationers transfobi

 

Sveriges Kvinnoorganisationer (tidigare Sveriges Kvinnolobby) är en svensk organisation som påstår att de “arbetar för alla kvinnors och flickors rättigheter“ efter en feministisk värdegrund. Organisationen har också fått en stark tillitsposition hos riksdagen och regeringen och har haft en viss framgång med sitt lobbyarbete.

Men att det påstådda syftet de arbetar för, det är egentligen inte "alla kvinnors och flickors rättigheter" de arbetar för, transkvinnor och transflickors rättigheter är inte en grupp vars rättigheter SKO försvarar.

På deras sida ”Kvinnors och flickors rättigheter möter transperspektivet”, en artikel där de förklarar sin syn på transfrågor visar organisationen sitt rätta ansikte, allt medan de påstår att deras arbete innefattar ”transkvinnor”.

Redan titeln på deras artikel är oroade. ”Transperspektivet” ställs i motsättning till ”kvinnors och flickors rättigheter”. Detta ställer omedelbart transpersoner utanför gruppen kvinnor och flickor, ett förnekande att transkvinnor och transflickor existerar, och att frågan om kvinnors och flickors rättigheter är också en fråga om deras rättigheter.

Och ett förnekande av att transkvinnor är kvinnor är i grunden vad dem egentligen menar. Ingressen förklarar att ”Arbetet för kvinnors rättigheter och jämställdhet går ofta hand i hand med arbetet för att förbättra transpersoners villkor. ” men endast därför det senare motverkar ”stereotypa föreställningar om hur kvinnor och män ska se ut och bete sig ” vilket ökar ”allas frihet”. Den självklara tanken att stärka transpersoners rättighter också stärker kvinnors rättigheter för att många transpersoner också är kvinnor verkar Sveriges Kvinnoorganisationer främmande.

Detta blir ännu tydligare när de förklarar vad deras syn på vad kön är. De har ett typiskt perspektiv för transfobiska radikalfeminister, nämligen att kvinnors förtryck beror endast på biologi, på att kvinnor föder barn och är fysiskt svagare.

I deras förslagsdel gör dem en skillnad mellan kön och könsidentitet som diskrimineringsgrunder och att de är emot ”sammanblandningen” av de två. Vad de refererar till här är att det lagligen finns sju diskrimineringsgrunder i Sverige, och två av dem är vilket kön man tillhör och könsöverskridade identitet eller uttryck. Vad de emellertid menar med detta är att endast ciskvinnor är förtryckta för att de är kvinnor, medan transkvinnor inte är det. Detta eftersom könsförtrycket i SKOs ögon endast beror på det biologiska kön man tilldelas vid födseln. De definerar att ”Könsidentitet är en persons självupplevda kön”, vilket är korrekt men i sammanhanget förminskar transpersoners identitet som något subjektivt och oviktigt i jämförelse med cispersoners objektiva biologiska kön. De delar den cisnormativa patriarkala ideologin att könsidentitet är inte något som även cispersoner har, de ser cispersoners könstillhörighet som självklar, utan det är en slags vanföreställning bland transpersoner som intalar dem att de är ett kön dem egentligen inte är. SKO skriver att ”alla människor inordnas i genussystemet, oavsett hur de upplever sitt eget kön.” vilket betyder i detta sammanhang att transkvinnor egentligen är män och transmän är kvinnor, och behandlas av patriarkatet därefter.

Problemet är att transkvinnor faktiskt förtrycks på grund av sitt kvinnliga kön. Idén att kvinnors underordnade har sin grund i ciskvinnors biologi kanske har en del förklaringskraft rent historiskt, men det är alltför förenklat. Vi kan bortse från att deras definition ignorerar att transmän existerar för nuvarande. Faktum är att transkvinnor är mer förtryckta än ciskvinnor. Transkvinnor utsätts för mycket sexuellt våld, och faktiskt mer våld än ciskvinnor. De är också ekonomiskt en mycket diskriminerad och utsatt grupp. Transkvinnor har mycket låga löner, mycket lägre än ciskvinnor. Den könsbaserade förtrycket av transkvinnor har bevisbara materiella effekter och statistiken visar att de utsatts för mer förtryck än ciskvinnor. Att patriarkatet grundas endast på ciskvinnors kroppar står sig inte. Om SKOs påstående att ”(transkvinnors) könsidentitet är en annan diskrimineringsgrund än (biologiskt) kön” är diskriminering på grund av könsidentitet mycket värre än diskriminering på grund av biologiskt kön. Men en mycket mer trolig teori är att transkvinnors förtryck grundar sig i en samverkan av sexism/kvinnohat och transfobi (att se hur olika former av förtryck sammanverkar är vad som menas med det ofta bespottade begreppet intersektionalitet). SKO klagar på att sexism och transfobi ”sammanblandas” som diskrimineringsgrunder i debatten som om det vore en förvrängning av verkligheten, men att sexism och transfobi samverkar i förtrycket av transkvinnor är en realitet.

När SKO senare vill ytterligare förklara sin ståndpunkt att diskriminering på grund av kön och diskriminering på grund av könsidentitet är två saker som inte bör ”sammanblandas” (det vill säga folk tittar på hur de samverkar) länkar de till diskrimineringsombudsmannens hemsida. Men den hemsidan motsäger faktiskt SKO. DO förklarar att ”Förbudet mot könsdiskriminering omfattar också personer som planerar att ändra eller har ändrat sin könstillhörighet.”. Transkvinnor kan alltså bli förtryckta för att de är kvinnor.

Nu när jag har visat på bristerna i den transfobiska värdegrunden i SKOs text, kan vi fortsätta.

Deras sista förslag i den första grundläggande delen är att man ska ”Stoppa ändringar i könstillhörighetslagen tills konsekvenserna för kvinnors rättigheter har utretts”. De vill stoppa reformer av könstillhörighetslagen som gör det enklare för transpersoner att ändra juridiskt kön. Numera är det en omständlig process som tar flera år och där avgörandet ligger hos könskliniker och statens rättsliga råd. Att ha fel juridiskt kön orsakar inte bara könsdysfori utan också innebär att transpersoner måste avslöja sin transidentitet varje gång man visar id-kort eller uppger personnummer, vilket kan utsätta dem för diskriminering.

I själva förslaget skrivs inte ut vad ”konsekvenserna för kvinnors rättigheter”, även om man finna anledningar till att de tycker så både tidigare och senare i texten. Återigen kommer invändningen att transrättigheter i själva verket stärker kvinnors rättigheter, för att många kvinnor är trans. Att transkvinnor kan ändra sitt juridiska kön kommer att stärka deras position i samhället. Och det är just det som SKO i grunden är rädd för, för att de inte anser transkvinnor är fullvärdiga kvinnor.

Reformer för att göra det lättare att ändra juridiskt kön har också införts i andra länder som Norge och Irland, där det självbestämmande av ens juridiska kön som skrämmer SKO så mycket är verklighet. Och mig veterligen har den katastrof som transfober ständigt förutspår om en sådan reform skulle genomföras ej skett i sådana länder.

Kontentan i nästa del av SKOs text är ett bisarrt påstående att ”alla beslut, processer och verksamheter ska bekönas. Könsneutrala formuleringar ska tas bort och ersättas med bekönade begrepp som kvinnor och män, flickor och pojkar” och menar att detta är ett bra sätt att uppnå jämlikhet. Absolut inga bevis framförs för detta påstående, så det är inget man kan eller ens behöver motbevisa. Det går inte att förneka att påstått könsneutral politik kan gynna män på bekostnad av kvinnor, men jag tror inte att könat språk (att skriva män och kvinnor istället för människor till exempel) skulle motverka detta i någon större grad. Jag tror att kritiskt granska beslut för vad dem faktiskt innebär istället för orden de använder är en bättre metod. Man kan också skriva till exempel ”män, kvinnor och icke-binära”.

Nästa del av SKOs text är ett försök att rättfärdiga transfobi genom att påstå att juridiska erkännanden av transpersoner skulle göra det omöjligt att se skillnader mellan män och kvinnor i statistiken. De menar att inkludera transpersoner i statistiken enligt deras könsidentitet skulle göra statistiken missvisande, delvis på grund av sammanblandningen av ”kön och könsidentitet”. Men att till exempel inkludera transkvinnor som kvinnor i könsstatistiken är inte alls missvisande. Den dolda undermeningen är att transkvinnor är egentligen män vars privilegierade liv skulle sudda ut skillnaderna mellan män och kvinnor i patriarkatet. Men som jag redan bevisat visar statistiken att transkvinnor är en av de mest förtryckta grupperna av kvinnor. Att inkludera dem som kvinnor i statistiken skulle i själva verket ge en mer rättvisande bild av vårt patriarkala samhälle.

Det betyder inte att jag är emot att åtskillnad görs mellan cis- och transpersoner i statistiska undersökningar av män och kvinnors olika situationer. Det behövs mer forskning som belyser transkvinnors situation och för att göra detta behöver vi veta vilka kvinnor som är cis och vilka som är trans. Men att räkna dem som män är extremt missvisande. Vi behöver för den delen också forskning som ser på skillnader mellan cis- och transmän.

SKO ondgör sig också över förslag att införa könsneutrala personnummer och menar att det skulle ”omöjliggöra viktiga jämställdhetsanalyser inom en rad områden som är centrala för flickors och kvinnors rättigheter.” Men det finns många länder som inte har könade personnummer, det är faktiskt ganska ovanligt. Och mig veterligen har dessa länder inte problem att göra statistiska undersökningar av könsförtrycket.

Personligen tror jag varken att könade personnummer eller juridiskt kön (som borde avskaffas) behövs för att göra könsbaserad statistik. Det är inte alls omöjligt att samla in information för statistiska undersökningar på en värdegrund av personernas samtycke och självskattning.

Jag erkänner att avskaffa juridiskt kön är en radikal tanke. Men som jag redan nämnt motsätter sig SKO till och med mer måttliga reformer som att göra det enklare att byta juridiskt kön. De undrar om ”jämställdhetsstatistikens legitimitet, validitet och reliabilitet skulle påverkas av om kön i större utsträckning blev självskattat och därmed skulle kunna väljas och väljas bort och variera över tid.” Återigen ses transpersoners könsidentitet som en lögn, något godtyckligt som skulle förfalska statistiken.

I nästa del av SKOs text är transfobin alltmer öppen. Att SKO förnekar att transkvinnor är kvinnor och transmän är män finns det absolut inget tvivel om. Unga transmän, pojkar och transmaskulina icke-binära kallas genomgående för ”flickor och unga kvinnor” Transkvinnor kallas ”vuxna män” och texten säger öppet att eftersom de är ”män” har transvården formats efter deras behov. Detta påstående är skrattretande, transvården i Sverige är ökänd för att behandla transkvinnor och andra transpersoner illa. I regel har transpersoner bara tilldelats könsbekräftande vård bara som ett sista alternativ efter åratal av elakt ifrågasättande, och ofta baserat på läkarnas godtycke, till exempel baserat på hur transpersoner uppfyller könsstereotyper i deras ögon. Fram till 2013 krävde lagen att transpersoner skulle sterilisera sig.

Texten är också funkofobisk genom att antyda att om unga transpersoner har ”autism och andra neuropsykiatriska tillstånd” så är de oförmögna att förstå sin egen könsidentitet. Det är en unken syn på autism, där autistiska personer ses som mindre vetande än neurotypiska barn.

Slutligen bygger deras försök att sprida skräck över detransition på lögner. I Sverige har ångertalen minskat samtidigt som andelen som söker vård har ökat genom åren. Samma sak i Nederländerna. När det gäller specifikt ungdomstransition har en studie visat att det är bara 3,5 % som ångrar sig efter att pubertetsblockerare. Och sådana ger inga bestående kroppsliga förändringar. Studier visar däremot att behandling av unga transpersoner med pubertetsblockerare bidrar till ett bättre psykologiskt mående.

SKO nämner inte de främsta anledningarna till att människor genomgår en detransition. Enligt denna studie är den största anledningen omgivningens transfobi, stigmat att vara trans och press från familjen att inte vara trans. Över 80% av dem som detransitionerar gör det på grund av dessa externa faktorer. En annan studie bedriven i Sverige visar också mest betydelsefulla faktorn för folk som detransitionerar eller ångrar sig är en icke-accepterande familj.

Detrans-rörelsen som den organisation SKO länkar till är ofta missvisande, och i praktiken fungerar på liknande sätt som ex-gay rörelsen. Det är personer som har en berättelse om att de en gång var queer, men nu har ”bättrat sig” och vill låta deras berättelse användas som slagträ i debatten emot hbtq-personers rättigheter. Missförstå mig inte, jag tror inte att folk som detransitionerat är onda, det är okej att vissa människor upptäcker att transition inte passar dem, och det är också okej att folk inser att de inte längre är homosexuella för ens sexualitet kan förändras under en persons liv. Men både detrans-rörelsen och ex-gay rörelsen fungerar som politiska slagträn mot hbtq-personers rättigheter. Att detrans-rörelsens ideologi förvränger verkligheten i detta syfte är tydligt när man kollar på hemsidan som SKO länkar till, när de förklarar anledningarna till att folk detransitionerar nämns inte omgivningens transfobi alls som en faktor, trots att den är en faktor i majoriteten av alla detransitioner.

SKO skräckmålar genom att säga att antalet transmaskulina tonåringar har ökat med 1500%, men att tala i procent är att överdriva för att få till större och skräckinjagande tal. En ökning från 10 till 80 verkar inte stor alls, men talar man i procent har det ökat med 700%.

I själva verket är en sådan ökning på ett sätt naturlig, när samhället blir relativt mer accepterande av transpersoner och allt fler människor vet att trans finns kommer också antalet transpersoner att öka. På grund av den ökande kunskapen kommer fler människor att inse att de är trans, och den ökande acceptansen kommer att få fler att våga steget och transitionera.

Det fungerar på samma sätt som hur till exempel ett minskade stigma för vänsterhänta har fått antalet vänsterhänta att till synes explodera, se grafen i den här artikeln från BBC.

Jag ser därför ingen anledning till att ökningen av antalet transpersoner ska anses vara i sig oroande. Jag skulle vilja fråga SKO och andra transfober: Vad är ett acceptabelt antal transpersoner? Att se en ökning av antalet transpersoner som skrämmande är i sig ganska suspekt, särskilt om man vill ”minska” antalet genom att förneka dem vård. Det visar på att man ser transpersoner som något dåligt i sig om en ökning i deras antal ses som negativ.

Nästa del är ett försvar för diskriminering mot transpersoner. Transkvinnor ska nekas tillträde till ”gemensamma, intima utrymmen” som ska könssegregeras enligt ”biologiskt kön”. Anledningen är att ”Om tillträde ska avgöras av juridisk könstillhörighet eller självidentifikation blir det möjligt för män att ta sig in i kvinnors omklädningsrum genom att påstå att de är transkvinnor, vilket skulle göra många kvinnor och flickor obekväma och i värsta fall leda till våld.”Därför ska istället transkvinnor tvingas in i ”enskilda utrymnen”.

Det presenteras inga bevis för att dessa skräckscenarion ska bli verklighet, och det som påstås utan bevis kan också avfärdas utan bevis. Istället se hur SKOs text försöker skyla sin transfobi genom att inte direkt anklaga transkvinnor som förövare, utan det är ”män som påstår att de är transkvinnor” som kommer att utföra våldsbrotten. Men det är ändå transkvinnor som SKO vill straffa som grupp på grund av detta, eftersom enligt SKO går det inte att skilja dem från männen.

Det är en kollektiv bestraffning och ett solklart exempel på diskriminering. Transkvinnor behandlas inte som fullvärdiga kvinnor utan ses som potentiella våldsbrottslingar och tvingas in i särskilda utrymmen, skilda från andra kvinnor. Transkvinnors kroppar utmålas som skrämmande och avskyvärda. Det obehag som transfobiska kvinnor får när de ser transmänniskors kroppar ses som viktigare än transpersoners känslor.

Och att detta är diskriminering är tydligt när man tittar på vilken trovärdig definition av ordet som helst, som till exempel diskrimineringslagen: ”att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck...”

SKO försvarar genom att hävda att tvinga in transkvinnor i enskilda utrymmen och segregera dem från andra kvinnor inte är diskriminering genom att hänvisa till en dom i Stockholms Tingsrätt där en elvaårig transtjej i skolan nekades att byta om i flickornas omklädningsrum. Men personligen kan jag tänka själv och behöver inte hänvisa till auktoriteter, och Stockholms Tingsrätts dom visar på hur systematiskt transfobiskt Sveriges institutioner är. Att inte se transflickan som flicka på samma sätt som andra flickor och på grund av detta segregera flickan i fråga är diskriminering och transfobi.

Nästa del av texten handlar om idrott och kontentan är att SKO vill utesluta transkvinnor från all damidrott, ännu mer diskriminering. Detta ämne intresserar mig inte alls och ser enligt mig ut som en fråga främst för forskare och experter. Och de har faktiskt forskat på denna fråga och kommit fram till att transkvinnor inte har någon fördel gentemot ciskvinnor.

Sista delen av SKOs artikel påstår att det är deras förslag för att hjälpa transpersoners psykiska hälsa och skydde dem från fysiskt våld. Och efter så mycket tidigare transfobi framstår SKOs försök att måla sig själv som en skyddande kraft för transpersoner som ytterst äcklande i sitt hyckleri.

Märk att nästan inget av deras förslag vill motverka transfobi i sig. Att transpersoner är en särskilt utsatt grupp för våld och det därför behövs särskilda insatser för att motverka transfobi erkänns knappt. Istället verkar SKO anse att sitt normala uppdrag att verka för jämställdhet räcker för att bekämpa transfobi.

Och det är sant att en sann jämställdhet mellan könen skulle också innebära att transfobiska ideologier skulle förlora sitt inflytande. Men förslagen som SKO påstår skulle öka jämställdheten är i själva verket grovt transfobiska och verkar mer inriktat på stärka cispersoners privilegier.

Transpersoner mår dåligt på grund av transfobi från bland annat organisationer som SKO, som förnekar deras könstillhörighet, vill neka dem vård och vill segregera transkvinnor från andra kvinnor. De har rätt i att ”bristen på jämställdhet i samhället och snäva föreställningar om hur kvinnor och män ska vara, se ut och bete sig” bidrar till transfobi och transpersoners dåliga hälsa, men attt inte se sitt eget ansvar i detta är hyckleri på högsta nivå. Att tycka att transkvinnors kroppar är så äckliga att de borde gömma sig från andra kvinnor och tvingas in i ”enskilda rum” är uppenbarligen inte att bidra till ”snäva föreställningar om hur kvinnor och män ska vara, se ut och bete sig”.

SKO föredrar att lägga skulden på transfobin på sina egna etablerade fiender, som till exempel porr- och sexköpsindustrin. Och det är sant att porren ofta förnedrar särskilt transkvinnor och att transkvinnor i högre grad tvingas sälja sex för att försörja sig. Men där är också SKO som bidrar till transfobin som orsakar detta. Det är samhällets stigmatisering av transpersoners kroppar som annorlunda och sjuka som gör att porren ofta beskriver dem i nedsättande ord. Och det är den omfattande diskrimineringen på arbetsmarknaden som gör att transpersoner oftare säljer sex för att försörja sig. Båda två är transfobiska åsikter som SKOs text bidrar till.

Det finns mycket mer transfobiska uttalanden som SKO har gjort, men som ett slags antitransmanifest är artikeln jag har kritiserat i detalj här mest representativ och ger den bredaste bilden av deras transfobi.

Sveriges Kvinnoorganisationer (och antagligen de flesta av deras underorganisationer) är alltså en grovt transfobisk organisation, och bör i nuvarande form ignoreras av politiker och myndigheter som i praktiken en hatgrupp. I bästa fall hoppas Jag att SKO går igenom en djupgående förändring och accepterar att transkvinnor är kvinnor och deras rättigheter också är kvinnors mänskliga rättigheter. Annars förtjänar SKO inget annat än upplösning.

 

Mörkrets Furste eller Djävultornets Hemlighet av Sam J. Lundwall

är en svensk roman, först publicerad 1975.

Berättelsen är en pastisch på sekelskiftets kolportageromaner, men också med drag av dåtidens science fiction. Boken är ett exempel av en alternativ historia eller vad Lundwall själv kallar ukroni. Den skildrar ett alternativt 1916, som skiljer sig mycket från verklighetens. Ryska revolutionen 1905 lyckades, Frankrike och USA är monarkier och Norge fortfarande en del av Sverige efter ett blodigt krig, Skottland och Indien redan fria från Engelskt styre och så vidare. Även teknologins är annorlunda, för 1916 är också "luftskeppens och de ångdrivna robotarnas tidevarv". Det är en slags retrofuturism, där bilden av framtiden är hämtad från det förflutna. Jules Verne och andra dåtida science fiction författare har fått stå förebild. Förutom Verne, refereras det flitigt till allt från Sherlock Holmes och Fu Manchu till George Griffith och H.P Lovecraft. Illustrationerna är från litteraturepoken som parodieras, av illustratörer som Albert Robida, George Roux and Gustave Doré. De passar förvånansvärt väl in i romanen, trots att de inte är skapade för den.

Bokens handling är ganska typisk för den sortens underhållingsroman Lundwall parodierar. Det är en kamp mellan det goda och det onda, där det goda representerar den bestående ordningen. Det onda representeras av titelns Mörkrets Furste, en nihilist som vill störta den bestående ordningen med hjälp av den hemlighetsfulla och ondskefulla organisation han leder. Jorden kommer att träffas av en komet som kommer att förstöra civilisationen och i ruinerna kommer Mörkrets Furste att ta över. Det är upp till den bestående ordningens försvarare i form av den amerikanske journalisten Jeremiah Hod och den engelska poliskomissarien Lohmann (möjligen en referens till Fritz Langs film "M" från 1931) att stoppa honom.

Detta är naturligtvis en ironisk roman och man behöver bara gå något under ytan för att hitta det verkliga budskapet . Hjältarna är reaktionära, sexistiska och rasistiska representanter för dåtidens kapitalism, kolonialism och rasbiologi. I den kvinnliga huvudpersonen Mary North, får vi möta deras undergivna kvinnoideal. Deras seger i slutar i ett ohyggligt folkmord då man slutligen bestämmer för att ta itu med "den gula faran", dvs Asiens befolkning.

Mörkrets Furste representerar däremot samhällets förtryckta som de fattiga i slummen och de undertryckta nationerna i kolonialismen. Även kvinnorna har möjlighet att hävda sig i hans organisation. Mörkrets Furste får komma till tals i långa monologer och hans tankesätt är ganska övertygande i jämförelse med de förmenta hjältarnas floskler. Hans metoder är brutala, men inte mindre så än staterna han motsätter sig.

Resultatet blir en underhållande bok, där läsaren får njuta av en spännande handling, medan den reaktionära samhällssyn som sådana spänningsromaner tyvärr ofta ger uttryck för, systematiskt undergrävs av författaren. Resultatet är en underhållande bok, där ytan av reaktionära tankesätt döljer medelst ironi en allvarlig underton.

 Inom science fiction fältet framstår Mörkrets Furste som en föregångare. Den här sorters retrofuturistiska berättelser, med luftskepp och fantastiska ångmaskiner, skulle senare under 2000-talet skulle bli ett litterärt mode bland anglo-amerikanska science fiction och fantasyförfattare, då kallad steampunk. Lundwall var kanske inte först, steampunk-romaner skrevs både av Michael Moorcock (Warlord of the Air, 1971) och Harry Harrison (Tunnel Through the Deeps, 1972). Och de verkliga orginalen för steampunk-genren är ju böcker av Jules Verne och H.G. Wells.

Men Lundwall var ändå tidigt ute och hans bok är mycket bättre skriven än merparten av steampunk-böcker som för några år sedan översvämmade den anglo-amerikanska bokmarknaden. När steampunk genren stod på sin höjdpunkt, kritiserade författaren Charles Stross genren med en viss rätt för att försköna den viktorianska tidsepoken och ignorera det lidande som dess samhällssystem innebar.

Den skarpa ironin i Lundwalls Mörkrets Furste framstår därför ännu högst aktuellt. Ett motgift mot en förskönande historieskrivning, reaktionära element inom underhållningslitteraturen och ondskefulla ideologier som tyvärr fortfarande lever. Den är kanske ett av den svenska science fiction litteraturens få mästerverk.

Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström (recension)

Mattias Boströms fackbok Från Holmes till Sherlock är långt från den första som handlar om den store fiktive detektiven Sherlock Holmes. Ända sedan Arthur Conan Doyle skrev sina 60 berättelser har andra författare skapat en jämn ström av pasticher eller fan fiction om detektiven. Det finns naturligtvis tidigare facklitteratur om Holmes som till exempel biografier av Conan Doyle och skådespelare som har spelat Holmes och böcker om tv- och filmproduktionerna.

Men Boströms bok tar sig an ämnet på ett annorlunda sätt. Från Holmes till Sherlock är en bok om intresset för Holmes, de människor som har skapat de många berättelser om detektiven i böcker, pjäser, radio, film och tv med mycket mer och de otaliga striderna om upphovsrätten till figuren.

Denna bok är mig veterligen den första som tar upp hela historien om Holmes i verkligheten. Boken börjar med hur Arthur Conan Doyle skapade Holmes på 1880-talet, går sedan igenom 1900-talet och slutar i 2010-talet (titeln refererar till BBCs tv-serie Sherlock). Boken är därför nästan 500 sidor tjock i den andra utökade upplagen från 2018 som Jag läste.

Den skildrar de många personligheterna som har hållit detektiven levande så länge. Det börjar med Arthur Conan Doyle, men slutar inte där. Vi får träffa flera av de mest framstående Sherlock Holmes fansen. Holmesianerna var kanske det första exemplet på ett fandom i modern mening och de är i grunden orsaken till att detektiven fortfarande är så känd och älskad.

Boken berättar också om många människorna som har varit inblandade i att skapa och berätta om Holmes. Författare som Edith Meiser (som skrev manus till de många radiodramatiseringarna på 30- och 40-talet), illustratörerna för böckerna som Sidney Paget och Frederic Dorr Steele, regissörer och producenterna av Holmes-filmer och tv-serier, och naturligtvis de många kända skådespelarna som porträtterat Holmes och Doktor Watson, som William Gillette, Eille Norwood, Basil Rathbone och Jeremy Brett.

En annan röd tråd i bokens berättelse är striden om upphovsrätten till figuren. Conan Doyles arvtagare har ständigt försökt hävda sina rättigheter till Sherlock Holmes för att tjäna pengar på det stora intresset. Ett förfarande som har fortsatt in i våra dagar med allt mer tvivelaktiga medel sedan den lagliga grunden för ett fortsatt upphovsrättskydd av Sherlock Holmes har tynat bort med åren. Rättigheterna har numera ärvts eller köpts av personer vars släktskap till Arthur Conan Doyle är avlägset eller icke-existerande. Boken handlar därför också om Conan Doyles barn Adrian, Denis och Jean, och de många rättsliga tvisterna om upphovsrätten.

Ett sådant ämne kunde vara tråkigt, en serie av berättelser om skrivande, skapandet av otaliga film- och tv-produktioner och invecklade rättstvister. Men Från Holmes till Sherlock är medryckande berättad. Boström använder sin gedigna forskning till att måla upp scener från verkligheten på ett sätt som påminner om en roman. Berättelsens nyckelpersoner framträder som komplexa och färgstarka personligheter. Striden om upphovsrätten blir till ett spännande tragiskt drama, där temat är girighet och till och med de psykologiska orsakerna till arvtagarnas pengahunger framträder.

Resultatet är en mycket läsvärd, välskriven och lärorik bok. Boken är full med intressanta fakta och troligtvis kan till och med den mest lärda Sherlockian lära sig en hel del. Varmt rekommenderad för för alla med minsta intresse för Sherlock Holmes.