Umberto Eco 1932-2016

Den italienska författaren Umberto Eco har dött. Han verkade akademiskt inom flera fält, som litteraturvetare, filosof och blev slutligen professor i semiotik i Bologna.

Men många känner honom främst som romanförfattare. Han var en av dem främsta författarna av  postmodern litteratur (Thomas Pynchon är en annan gigant i genren). Ecos böcker kännetecknas av massvis med referenser till allt möjligt, hög- och lågkultur, romaner liksom historiska fakta. Ingen kunskap är för trivial för att inte hamna i en Eco-roman.

Dessa referenser, dess kopplingar till verk och ting utanför romanerna är emellertid ingalunda triviala utan ofta en viktig beståndsdel i romanbygget. Romanerna handlar också ofta om böcker, på ett sätt som liknar Jorge Luis Borges noveller, som onekligen var en stor inspirationskälla för Eco. Med andra ord, intertextualitet och metafiktion, kännetecknen för postmodern litteratur.

De många referenserna till allt möjligt gör böckerna väldigt krävande och svåra.  Och Eco har nog den största vokabulär av alla författare som jag någonsin har läst. Att vara allmänbildad hjälper inte mycket, eftersom det oftast är ganska okända fakta och väldigt ovanliga ord det handlar om.

Det ges emellertid lön för mödan. Eco är en svår författare, men samtidigt väldigt underhållande. Böckerna är allt som bra romaner ska vara: spännande, fyllda med humor och slutligen  tankeväckande.

Och med internet är referenserna inte så svåra som dem en gång var. När jag läste Eco i tonåren, antecknade jag helt enkelt ner alla ord jag inte förstod och kollade upp dem på nätet senare. På så sätt lärde man sig också mycket.

Jag har läst tre romaner av Eco. Den första är hans debutroman och mest kända: Rosens Namn. Det är en detektivroman som utspelar sig i ett medeltida kloster, med många referenser till Sherlock Holmes, men också till dåtidens historia, filosofi och teologi. Romanen blev trots det en storsäljare.

Min favorit är hans andra roman: Foucaults Pendel. Den handlar om några förläggare som roar sig med att utveckla den ultimata konspirationsteorin. Fast denna lek får oväntade konsekvenser när andra tar teorin på fullt allvar och huvudpersonerna och läsaren börjar snart tvivla på att teorin bara är deras tankefoster. Det är en thriller som samtidigt är en satir över alla konspirationsteorier. Satiren är så skarp att romanen nästan vaccinerar läsaren mot konspirationstänkande. Teorin som byggs upp är mycket övertygande och bygger också mycket på fakta, verkliga sammanträffanden, men grundstenen i bygget är fiktiv. En grundsten, som Eco till slut drar bort så att den övertygande teorin till slut kollapsar på ett ännu mer övertygande sätt.

Den tredje är en av hans senare romaner: Begravningsplatsen i Prag. Det är en roman om en fiktiv man som utges för att vara författare till en bok som tyvärr är verklig: den antisemitiska förfalskningen Sions Vises Protokoll. Här driver Eco återigen med konspirationstänkandet, nu i form av antisemitism och annan rasism. Romanen använder sig intressant nog av Ecos egen forskning om de obskyra litterära verk som troligtvis utgjorde källor till protokollet.

Umberto Eco var en av vår tids största författare. Hans död är en stor förlust för världen

Goethes Faust

Johann Wolfgang von Goethes Faust, publicerad i två delar 1808 och 1832, behöver knappast någon introduktion. Det långa läsdramat på vers, baserat på legenden, handlar om vetenskapsmannen Faust som gör en pakt med djävulen Mefistofeles. Mefisto ska tjäna Faust med sin magi i utbyte mot Fausts själ. När Faust finner ett ögonblick så skönt att han vill att det ska dröja kvar, kommer han att dö och komma till helvetet.

Vad Goethe menade med dramat är svårt att säga. Det beror delvis på att vissa delar av texten är dunkelt skriven och svår att förstå.  Särskilt gäller detta för den andra delen av verket. Den är inte nödvändigtvis, som många brukar påstå, sämre än den första, men den är onekligen mycket mer svårtillgänglig och konstig.

Det är delvis på grund av den stora mängd figurer från den klassiska mytologin som dyker upp eller nämns i den senare delen, oftast utan förklaring. Här räddas situationen av dem utförliga kommentarer som Britt G. Hallqvist har försätt sin översättning med.

Kommentarerna är också till hjälp för att förstå Goethes satir som upptar stora delar av dramat. Den riktar sig ofta mot samtida figurer, företeelser och filosofier, som i många fall inte är särskilt väl ihågkomna ca 200 år senare.

 Men det är väl värt mödan att läsa Faust. Påfallande ofta finner man formuleringar som är fyndiga, vackra, och träffande, med ett ibland imponerande filosofiskt djup. Det är så mycket i dramat som är värt att citera, mer i än de flesta böcker. Goethes satir har ofta poänger som fortfarande känns aktuella, till exempel Mefistofeles utläggning om universiteten i första delen eller när han uppfinner papperspengar i den andra. Det är inte överraskande att det finns så många bevingade ord som har sitt ursprung i dramat. Exempel är "grå är all teori" eller "pudelns kärna".

Det är tur att poesins skärpa återfinns i Britt G. Hallqvists översättning. Den är en storslagen översättargärning. Verket har överförts till vacker svensk vers, som har talspråkets flyt och är ofta förvånansvärt lätt att förstå.

Trots att jag inte på långa vägar kan säga mig förstå Faust, åtminstone inte i dess helhet, så förtjänar dramat sin plats som en av världslitteraturens största verk.