Oppermanns av Lion Feuchtwanger

Oppermanns är en roman av Lion Feuchtwanger (1884-1958). Romanen utkom 1933 på tyska som Die Geschwister Oppermann och utkom samma år på svenska i översättning av Karl Fägersten.

Oppermanns är en tysk-Judisk borgerlig familj som får uppleva Hitlers maktövertagande 1933.  Handlingen kretsar kring bröderna i släkten: Gustav, en dagdrivare som sysslar med litteratur, Martin, som driver familjeföretaget vilket säljer billiga fabrikstillverkade möbler och Edgar, en läkare som har uppfunnit en revolutionerande operationsmetod.
 
Romanen tar sin början Novmber 1932 och då är Hitler och nazisterna för de flesta inom familjen Oppermann ett skämt. Vid sin födelsedagsfest roar sig Gustav med att läsa högt ur Mein Kampf och skratta åt alla grova grammatiska fel och klumpiga formuleringar i texten. Hitler är chanslös, menar många. För hur kan så råbarkade barbarer som nazisterna ta makten i ett civiliserat land som Tyskland? En omöjlighet. Det är ytterst få som oroar sig på allvar.

Men nazismens gift sprider sig långsamt i det tyska samhället. Högernationalistiska och antisemitiska åsikter blir allt vanligare och brunskjortorna blir allt djärvare i sina våldsdåd. I Januari 1933 sker det förment omöjliga och Hitler blir kansler. Men förnekelsen håller i sig. Man hoppas att Hitler och hans parti kommer att hållas i schack av sina koalitionspartners. Men det nazistiska gatuvåldet blir ännu djärvare och  deras överfall och mord verkar inte längre bestaffas av rättsväsendet.

Familjen Oppermann blir utsatt på grund av deras judiska påbrå. Gustav blir föremål för nazisternas vrede efter han skriver på ett antinazistiskt upprop. Edgars operationsmetod svartmålas i pressen och det blir omöjligt för honom att fortsätta sin medicinska karriär. Martin börjar fundera på att stryka namnet Oppermann från familjeföretaget för att undvika antisemitistiska bojkotter. Istället ska verksamheten ingå i det till namnet oklanderliga "Tyska Möbelverken". Men att detta ska skydda dem visar sig naturligtvis vara ett fåfängt hopp. Martins son Berthold får i gymnasiet en nazistisk lärare. En konflikt med denna lärare över Slaget i Teutoburgerskogen utvecklas till en ideologisk strid om Tyskland som snart får ödesdigra konsekvenser.

Till slut påbörjas efter riksdagsbranden ett skräckvälde med tortyr, koncentrationsläger och avrättningar. Förnekelsen har försatt många i dvala, men nu ger verkligheten dem ett hårt uppvaknande.

Romanen skildrar naiviteten och förnekelsen som många i världen hade inför nazisters maktövertagande. För det är först i efterhand som katastrofen verkar självklar. Det är få som är insiktsfulla nog att förutspå den i förväg. För de flesta personer är det svårt att acceptera att man måste överge det land som man älskar och respekterar, då landet har fått en regering som inte besvarar dessa känslor. Att den civilisation man tror på över allt annat visar sig vara otillräcklig inför våld, hat och barbari. Förnekelsen är då mycket lättare att bära. Tills den slutligen brister inför verkligheten.

Som journalisten Per Svensson berättar i sitt förord till den svenska nyutgåven från 2017, så var Feuchtwanger själv övertygad så sent som december 1932 att Hitler var slut. Men efter maktövertagandet 1933 fick han snabbt överge sitt hemland. Han skrev därefter romanen Die Geschwister Oppermann i ilfart och den kom ut redan hösten 1933. I Sverige var översättningen färdig redan till Julen det året.

Det är alltså ingen historisk roman, utan en skildring från det nära förflutna och samtiden. Romanen får kanske just därför en extra skärpa. Skildringen av den djupa förnekelsen och det hårda uppvakandet är kanske så levande därför att författaren själv har upplevt det. Terrorn som skildras i romanen så tydligt var särskilt upprörande för författaren och de samtida läsarna därför att den fortfarande pågick utan något skönjbart slut.

Romanen bär lyckligtvis inga andra spår av sin hastiga tillkomst. Det är en skickligt skriven berättelse om en familj som blir insvept i avskyvärda historiska skeenden. Språket i Karl Fägerstens översättning är lättläst, utan att förlora sin stilistiska spänst. Berättandet är uppfriskande direkt och boken är i grunden traditionell familjeroman i Tolstojs och Manns anda. Handlingen utspelar under mindre än ett år, men de stora förändringar som Tyskland genomgår ger berättelsen en episk bredd.

Jag läste denna bok i en nyutgåva på Nilssons förlag från 2017. Och det är lätt att se varför förlaget har valt att ge ut den på nytt. I vår tid, då nationalismen och fascismen åter växer sig stark, är Feuchtwangers bok en kraftfull varning. Demokrati och kultur är bräckliga ting och tar vi dem för givna går de lätt förlorade.

Legionärerna av Per Olov Enquist

Legionärerna av Per Olov Enquist är en dokumentärroman om baltutlämningen 1945-1946. Balterna ifråga var 167 f d soldater som hade stridit för Tyskland under Andra världskriget och hade flytt till Sverige i krigets slutskede. Majoriteten kom från Lettland, men flera kom från Estland och Litauen. De internerades av Svenska regeringen, som emellertid bestämde att soldaterna skulle utlämnas till Sovjetunionen på sovjetregeringens begäran. De baltiska soldaterna protesterade kraftigt mot beslutet genom hungerstrejk, självstympningar och självmord. Deras protester fick ett visst stöd i den svenska pressen och vissa delar av befolkningen. Regeringen ändrade emellertid inte sin linje och utlämningen blev ett faktum i Januari 1946.

Över 20 år senare skrev Per Olov Enquist sin bok om händelsen, Legionärerna, som publicerades hösten 1968. Det är till viss del en revisionistisk tolkning av baltutlämningen. Mycket som har skrivits om utlämningen är starkt kritiska mot beslutet och sympatiskt till protesterna mot det. Balterna har setts som offer för den svenska regeringens samarbete med diktaturen Sovjetunionen.

Enquists bok komplicerar denna bild. Många av soldaterna var ingalunda oskyldiga utan hade stridit för Nazityskland.  Flera av de baltiska soldaterna var skyldiga till krigsbrott och hade deltagit i judeförintelsen. Enquist jämför upprördheten över balterna med tystnaden om de många civila flyktingar från Tyskland som hade nekats asyl i Sverige. Bokens skildring är emellertid inte ensidig och påpekar att många av soldaterna var tvångsvärvade och anklagades aldrig för krigsförbrytelser.

Enquist gjorde också en grundlig undersökning av soldaternas öde efter utlämningen. Många befarade att soldaterna skulle alla lida illa till i de baltiska sovjetstater som de utlämnades till.
Författaren fann emellertid att bara en minoritet av de utlämnade soldaterna dömdes för krigsbrott och blev bestraffade. De skickades till arbetsläger. Vissa dödsdomar förkunnades, men verkar aldrig ha blivit verkställda. Majoriteten släpptes kort efter utlämningen utan att dömas och levde då boken skrevs normala liv i Baltikum. Även de flesta av lägerfångarna hade släppts vid den tidpunkten.

Enquists bok är emellertid ingalunda en rent rättfärdigande av utlämnandet. Skildringen är snarare komplicerande och Enquist är öppen om sina svårigheter att komma till en ensidig syn på händelserna för en sådan finns naturligtvis inte.

"Legionärerna"  är en personligt hållen bok. Enquist själv är en karaktär i boken som "undersökaren". Han redogör för de egna psykologiska grunderna till att boken skrevs. Han är så långt som det är möjligt öppen om hur författarens personlighet och nutiden i vilken boken skrevs nödvändigtvis  påverkande skildringen av historien. Läsaren får ta del av hans försök att förstå händelserna och känna medkänsla med de involverade människorna.

Detta subjektiva inslag är en konsekvens av Enquists inställning att en objektiv skildring av historiska händelser är omöjlig. Det finns objektiva fakta, men de måste nödvändigtvis förstås och tolkas utifrån skribentens värderingar och världsbild. Enquist uppmanar sina läsare att läsa hans bok kritiskt. Som författaren själv uttrycker det:

"Godta inte en presentation, tänk själv, var misstänksam. Det finns ingen helgonlik objektivitet, ingen yttersta sanning, befriad från sina politiska utgångspunkter. Pröva, var misstänksam. Ifrågasätt"

Boken väcker naturligtvis också andra frågor, frågor som inte har något givet svar och som Enquist inte heller kan slutgiltigt besvara. Maktrelationerna mellan små stater och supermakter. Sveriges tveksamma status som moralisk förebild. Det kalla krigets historieskrivning. De baltiska staterna svåra historia. Sveriges brustna förhållande med dess grannländer på andra sidan Östersjön.

Och i centrum ligger några dramatiska och ofta tragiska människoöden. Författaren har valt att kalla sin skildring för en roman, trots att han uttryckligen försöker hålla sig till fakta så långt som det är möjligt. Begreppet "roman" avser snarare de litterära anspråken på texten. Det är ingen torr och förljuget objektiv sakprosa, utan en litterärt vital text. Bokens språk är levande och medryckande.   Människorna skildras med en psykologisk inlevelse utan att överge fakta för spekulation. Personporträtten är styrka och minnesvärda. 

Legionärerna är ur en litterär synpunkt en av de främsta historieböckerna på svenska språket. När den först publicerades 1968 var den en av de första dokumentärromanerna. Och det är fortfarande en av de främsta.