söndag 8 maj 2022

Om Sveriges Kvinnoorganisationers transfobi

 

Sveriges Kvinnoorganisationer (tidigare Sveriges Kvinnolobby) är en svensk organisation som påstår att de “arbetar för alla kvinnors och flickors rättigheter“ efter en feministisk värdegrund. Organisationen har också fått en stark tillitsposition hos riksdagen och regeringen och har haft en viss framgång med sitt lobbyarbete.

Men att det påstådda syftet de arbetar för, det är egentligen inte "alla kvinnors och flickors rättigheter" de arbetar för, transkvinnor och transflickors rättigheter är inte en grupp vars rättigheter SKO försvarar.

På deras sida ”Kvinnors och flickors rättigheter möter transperspektivet”, en artikel där de förklarar sin syn på transfrågor visar organisationen sitt rätta ansikte, allt medan de påstår att deras arbete innefattar ”transkvinnor”.


Redan titeln på deras artikel är oroade. ”Transperspektivet” ställs i motsättning till ”kvinnors och flickors rättigheter”. Detta ställer omedelbart transpersoner utanför gruppen kvinnor och flickor, ett förnekande att transkvinnor och transflickor existerar, och att frågan om kvinnors och flickors rättigheter är också en fråga om deras rättigheter.

Och ett förnekande av att transkvinnor är kvinnor är i grunden vad dem egentligen menar. Ingressen förklarar att ”Arbetet för kvinnors rättigheter och jämställdhet går ofta hand i hand med arbetet för att förbättra transpersoners villkor. ” men endast därför det senare motverkar ”stereotypa föreställningar om hur kvinnor och män ska se ut och bete sig ” vilket ökar ”allas frihet”. Den självklara tanken att stärka transpersoners rättighter också stärker kvinnors rättigheter för att många transpersoner också är kvinnor verkar Sveriges Kvinnoorganisationer främmande.


Detta blir ännu tydligare när de förklarar vad deras syn på vad kön är. De har ett typiskt perspektiv för transfobiska radikalfeminister, nämligen att kvinnors förtryck beror endast på biologi, på att kvinnor föder barn och är fysiskt svagare.

I deras förslagsdel gör dem en skillnad mellan kön och könsidentitet som diskrimineringsgrunder och att de är emot ”sammanblandningen” av de två. Vad de refererar till här är att det lagligen finns sju diskrimineringsgrunder i Sverige, och två av dem är vilket kön man tillhör och könsöverskridade identitet eller uttryck. Vad de emellertid menar med detta är att endast ciskvinnor är förtryckta för att de är kvinnor, medan transkvinnor inte är det. Detta eftersom könsförtrycket i SKOs ögon endast beror på det biologiska kön man tilldelas vid födseln. De definerar att ”Könsidentitet är en persons självupplevda kön”, vilket är korrekt men i sammanhanget förminskar transpersoners identitet som något subjektivt och oviktigt i jämförelse med cispersoners objektiva biologiska kön. De delar den cisnormativa patriarkala ideologin att könsidentitet är inte något som även cispersoner har, de ser cispersoners könstillhörighet som självklar, utan det är en slags vanföreställning bland transpersoner som intalar dem att de är ett kön dem egentligen inte är. SKO skriver att ”alla människor inordnas i genussystemet, oavsett hur de upplever sitt eget kön.” vilket betyder i detta sammanhang att transkvinnor egentligen är män och transmän är kvinnor, och behandlas av patriarkatet därefter.

Problemet är att transkvinnor faktiskt förtrycks på grund av sitt kvinnliga kön. Idén att kvinnors underordnade har sin grund i ciskvinnors biologi kanske har en del förklaringskraft rent historiskt, men det är alltför förenklat. Vi kan bortse från att deras definition ignorerar att transmän existerar för nuvarande. Faktum är att transkvinnor är mer förtryckta än ciskvinnor. Transkvinnor utsätts för mycket sexuellt våld, och faktiskt mer våld än ciskvinnor. De är också ekonomiskt en mycket diskriminerad och utsatt grupp. Transkvinnor har mycket låga löner, mycket lägre än ciskvinnor. Den könsbaserade förtrycket av transkvinnor har bevisbara materiella effekter och statistiken visar att de utsatts för mer förtryck än ciskvinnor. Att patriarkatet grundas endast på ciskvinnors kroppar står sig inte. Om SKOs påstående att ”(transkvinnors) könsidentitet är en annan diskrimineringsgrund än (biologiskt) kön” är diskriminering på grund av könsidentitet mycket värre än diskriminering på grund av biologiskt kön. Men en mycket mer trolig teori är att transkvinnors förtryck grundar sig i en samverkan av sexism/kvinnohat och transfobi (att se hur olika former av förtryck sammanverkar är vad som menas med det ofta bespottade begreppet intersektionalitet). SKO klagar på att sexism och transfobi ”sammanblandas” som diskrimineringsgrunder i debatten som om det vore en förvrängning av verkligheten, men att sexism och transfobi samverkar i förtrycket av transkvinnor är en realitet.

När SKO senare vill ytterligare förklara sin ståndpunkt att diskriminering på grund av kön och diskriminering på grund av könsidentitet är två saker som inte bör ”sammanblandas” (det vill säga folk tittar på hur de samverkar) länkar de till diskrimineringsombudsmannens hemsida. Men den hemsidan motsäger faktiskt SKO. DO förklarar att ”Förbudet mot könsdiskriminering omfattar också personer som planerar att ändra eller har ändrat sin könstillhörighet.”. Transkvinnor kan alltså bli förtryckta för att de är kvinnor.

Nu när jag har visat på bristerna i den transfobiska värdegrunden i SKOs text, kan vi fortsätta.

Deras sista förslag i den första grundläggande delen är att man ska ”Stoppa ändringar i könstillhörighetslagen tills konsekvenserna för kvinnors rättigheter har utretts”. De vill stoppa reformer av könstillhörighetslagen som gör det enklare för transpersoner att ändra juridiskt kön. Numera är det en omständlig process som tar flera år och där avgörandet ligger hos könskliniker och statens rättsliga råd. Att ha fel juridiskt kön orsakar inte bara könsdysfori utan också innebär att transpersoner måste avslöja sin transidentitet varje gång man visar id-kort eller uppger personnummer, vilket kan utsätta dem för diskriminering.

I själva förslaget skrivs inte ut vad ”konsekvenserna för kvinnors rättigheter”, även om man finna anledningar till att de tycker så både tidigare och senare i texten. Återigen kommer invändningen att transrättigheter i själva verket stärker kvinnors rättigheter, för att många kvinnor är trans. Att transkvinnor kan ändra sitt juridiska kön kommer att stärka deras position i samhället. Och det är just det som SKO i grunden är rädd för, för att de inte anser transkvinnor är fullvärdiga kvinnor.

Reformer för att göra det lättare att ändra juridiskt kön har också införts i andra länder som Norge och Irland, där det självbestämmande av ens juridiska kön som skrämmer SKO så mycket är verklighet. Och mig veterligen har den katastrof som transfober ständigt förutspår om en sådan reform skulle genomföras ej skett i sådana länder.

Kontentan i nästa del av SKOs text är ett bisarrt påstående att ”alla beslut, processer och verksamheter ska bekönas. Könsneutrala formuleringar ska tas bort och ersättas med bekönade begrepp som kvinnor och män, flickor och pojkar” och menar att detta är ett bra sätt att uppnå jämlikhet. Absolut inga bevis framförs för detta påstående, så det är inget man kan eller ens behöver motbevisa. Det går inte att förneka att påstått könsneutral politik kan gynna män på bekostnad av kvinnor, men jag tror inte att könat språk (att skriva män och kvinnor istället för människor till exempel) skulle motverka detta i någon större grad. Jag tror att kritiskt granska beslut för vad dem faktiskt innebär istället för orden de använder är en bättre metod. Man kan också skriva till exempel ”män, kvinnor och icke-binära”.

Nästa del av SKOs text är ett försök att rättfärdiga transfobi genom att påstå att juridiska erkännanden av transpersoner skulle göra det omöjligt att se skillnader mellan män och kvinnor i statistiken. De menar att inkludera transpersoner i statistiken enligt deras könsidentitet skulle göra statistiken missvisande, delvis på grund av sammanblandningen av ”kön och könsidentitet”. Men att till exempel inkludera transkvinnor som kvinnor i könsstatistiken är inte alls missvisande. Den dolda undermeningen är att transkvinnor är egentligen män vars privilegierade liv skulle sudda ut skillnaderna mellan män och kvinnor i patriarkatet. Men som jag redan bevisat visar statistiken att transkvinnor är en av de mest förtryckta grupperna av kvinnor. Att inkludera dem som kvinnor i statistiken skulle i själva verket ge en mer rättvisande bild av vårt patriarkala samhälle.

Det betyder inte att jag är emot att åtskillnad görs mellan cis- och transpersoner i statistiska undersökningar av män och kvinnors olika situationer. Det behövs mer forskning som belyser transkvinnors situation och för att göra detta behöver vi veta vilka kvinnor som är cis och vilka som är trans. Men att räkna dem som män är extremt missvisande. Vi behöver för den delen också forskning som ser på skillnader mellan cis- och transmän.

SKO ondgör sig också över förslag att införa könsneutrala personnummer och menar att det skulle ”omöjliggöra viktiga jämställdhetsanalyser inom en rad områden som är centrala för flickors och kvinnors rättigheter.” Men det finns många länder som inte har könade personnummer, det är faktiskt ganska ovanligt. Och mig veterligen har dessa länder inte problem att göra statistiska undersökningar av könsförtrycket.

Personligen tror jag varken att könade personnummer eller juridiskt kön (som borde avskaffas) behövs för att göra könsbaserad statistik. Det är inte alls omöjligt att samla in information för statistiska undersökningar på en värdegrund av personernas samtycke och självskattning.

Jag erkänner att avskaffa juridiskt kön är en radikal tanke. Men som jag redan nämnt motsätter sig SKO till och med mer måttliga reformer som att göra det enklare att byta juridiskt kön. De undrar om ”jämställdhetsstatistikens legitimitet, validitet och reliabilitet skulle påverkas av om kön i större utsträckning blev självskattat och därmed skulle kunna väljas och väljas bort och variera över tid.” Återigen ses transpersoners könsidentitet som en lögn, något godtyckligt som skulle förfalska statistiken.

I nästa del av SKOs text är transfobin alltmer öppen. Att SKO förnekar att transkvinnor är kvinnor och transmän är män finns det absolut inget tvivel om. Unga transmän, pojkar och transmaskulina icke-binära kallas genomgående för ”flickor och unga kvinnor” Transkvinnor kallas ”vuxna män” och texten säger öppet att eftersom de är ”män” har transvården formats efter deras behov. Detta påstående är skrattretande, transvården i Sverige är ökänd för att behandla transkvinnor och andra transpersoner illa. I regel har transpersoner bara tilldelats könsbekräftande vård bara som ett sista alternativ efter åratal av elakt ifrågasättande, och ofta baserat på läkarnas godtycke, till exempel baserat på hur transpersoner uppfyller könsstereotyper i deras ögon. Fram till 2013 krävde lagen att transpersoner skulle sterilisera sig.

Texten är också funkofobisk genom att antyda att om unga transpersoner har ”autism och andra neuropsykiatriska tillstånd” så är de oförmögna att förstå sin egen könsidentitet. Det är en unken syn på autism, där autistiska personer ses som mindre vetande än neurotypiska barn.

Slutligen bygger deras försök att sprida skräck över detransition på lögner. I Sverige har ångertalen minskat samtidigt som andelen som söker vård har ökat genom åren. Samma sak i Nederländerna. När det gäller specifikt ungdomstransition har en studie visat att det är bara 3,5 % som ångrar sig efter att pubertetsblockerare. Och sådana ger inga bestående kroppsliga förändringar. Studier visar däremot att behandling av unga transpersoner med pubertetsblockerare bidrar till ett bättre psykologiskt mående.

SKO nämner inte de främsta anledningarna till att människor genomgår en detransition. Enligt denna studie är den största anledningen omgivningens transfobi, stigmat att vara trans och press från familjen att inte vara trans. Över 80% av dem som detransitionerar gör det på grund av dessa externa faktorer. En annan studie bedriven i Sverige visar också mest betydelsefulla faktorn för folk som detransitionerar eller ångrar sig är en icke-accepterande familj.

Detrans-rörelsen som den organisation SKO länkar till är ofta missvisande, och i praktiken fungerar på liknande sätt som ex-gay rörelsen. Det är personer som har en berättelse om att de en gång var queer, men nu har ”bättrat sig” och vill låta deras berättelse användas som slagträ i debatten emot hbtq-personers rättigheter. Missförstå mig inte, jag tror inte att folk som detransitionerat är onda, det är okej att vissa människor upptäcker att transition inte passar dem, och det är också okej att folk inser att de inte längre är homosexuella för ens sexualitet kan förändras under en persons liv. Men både detrans-rörelsen och ex-gay rörelsen fungerar som politiska slagträn mot hbtq-personers rättigheter. Att detrans-rörelsens ideologi förvränger verkligheten i detta syfte är tydligt när man kollar på hemsidan som SKO länkar till, när de förklarar anledningarna till att folk detransitionerar nämns inte omgivningens transfobi alls som en faktor, trots att den är en faktor i majoriteten av alla detransitioner.

SKO skräckmålar genom att säga att antalet transmaskulina tonåringar har ökat med 1500%, men att tala i procent är att överdriva för att få till större och skräckinjagande tal. En ökning från 10 till 80 verkar inte stor alls, men talar man i procent har det ökat med 700%.

I själva verket är en sådan ökning på ett sätt naturlig, när samhället blir relativt mer accepterande av transpersoner och allt fler människor vet att trans finns kommer också antalet transpersoner att öka. På grund av den ökande kunskapen kommer fler människor att inse att de är trans, och den ökande acceptansen kommer att få fler att våga steget och transitionera.

Det fungerar på samma sätt som hur till exempel ett minskade stigma för vänsterhänta har fått antalet vänsterhänta att till synes explodera, se grafen i den här artikeln från BBC.

Jag ser därför ingen anledning till att ökningen av antalet transpersoner ska anses vara i sig oroande. Jag skulle vilja fråga SKO och andra transfober: Vad är ett acceptabelt antal transpersoner? Att se en ökning av antalet transpersoner som skrämmande är i sig ganska suspekt, särskilt om man vill ”minska” antalet genom att förneka dem vård. Det visar på att man ser transpersoner som något dåligt i sig om en ökning i deras antal ses som negativ.

Nästa del är ett försvar för diskriminering mot transpersoner. Transkvinnor ska nekas tillträde till ”gemensamma, intima utrymmen” som ska könssegregeras enligt ”biologiskt kön”. Anledningen är att ”Om tillträde ska avgöras av juridisk könstillhörighet eller självidentifikation blir det möjligt för män att ta sig in i kvinnors omklädningsrum genom att påstå att de är transkvinnor, vilket skulle göra många kvinnor och flickor obekväma och i värsta fall leda till våld.”Därför ska istället transkvinnor tvingas in i ”enskilda utrymnen”.

Det presenteras inga bevis för att dessa skräckscenarion ska bli verklighet, och det som påstås utan bevis kan också avfärdas utan bevis. Istället se hur SKOs text försöker skyla sin transfobi genom att inte direkt anklaga transkvinnor som förövare, utan det är ”män som påstår att de är transkvinnor” som kommer att utföra våldsbrotten. Men det är ändå transkvinnor som SKO vill straffa som grupp på grund av detta, eftersom enligt SKO går det inte att skilja dem från männen.

Det är en kollektiv bestraffning och ett solklart exempel på diskriminering. Transkvinnor behandlas inte som fullvärdiga kvinnor utan ses som potentiella våldsbrottslingar och tvingas in i särskilda utrymmen, skilda från andra kvinnor. Transkvinnors kroppar utmålas som skrämmande och avskyvärda. Det obehag som transfobiska kvinnor får när de ser transmänniskors kroppar ses som viktigare än transpersoners känslor.

Och att detta är diskriminering är tydligt när man tittar på vilken trovärdig definition av ordet som helst, som till exempel diskrimineringslagen: ”att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck...”

SKO försvarar genom att hävda att tvinga in transkvinnor i enskilda utrymmen och segregera dem från andra kvinnor inte är diskriminering genom att hänvisa till en dom i Stockholms Tingsrätt där en elvaårig transtjej i skolan nekades att byta om i flickornas omklädningsrum. Men personligen kan jag tänka själv och behöver inte hänvisa till auktoriteter, och Stockholms Tingsrätts dom visar på hur systematiskt transfobiskt Sveriges institutioner är. Att inte se transflickan som flicka på samma sätt som andra flickor och på grund av detta segregera flickan i fråga är diskriminering och transfobi.

Nästa del av texten handlar om idrott och kontentan är att SKO vill utesluta transkvinnor från all damidrott, ännu mer diskriminering. Detta ämne intresserar mig inte alls och ser enligt mig ut som en fråga främst för forskare och experter. Och de har faktiskt forskat på denna fråga och kommit fram till att transkvinnor inte har någon fördel gentemot ciskvinnor.

Sista delen av SKOs artikel påstår att det är deras förslag för att hjälpa transpersoners psykiska hälsa och skydde dem från fysiskt våld. Och efter så mycket tidigare transfobi framstår SKOs försök att måla sig själv som en skyddande kraft för transpersoner som ytterst äcklande i sitt hyckleri.

Märk att nästan inget av deras förslag vill motverka transfobi i sig. Att transpersoner är en särskilt utsatt grupp för våld och det därför behövs särskilda insatser för att motverka transfobi erkänns knappt. Istället verkar SKO anse att sitt normala uppdrag att verka för jämställdhet räcker för att bekämpa transfobi.

Och det är sant att en sann jämställdhet mellan könen skulle också innebära att transfobiska ideologier skulle förlora sitt inflytande. Men förslagen som SKO påstår skulle öka jämställdheten är i själva verket grovt transfobiska och verkar mer inriktat på stärka cispersoners privilegier.

Transpersoner mår dåligt på grund av transfobi från bland annat organisationer som SKO, som förnekar deras könstillhörighet, vill neka dem vård och vill segregera transkvinnor från andra kvinnor. De har rätt i att ”bristen på jämställdhet i samhället och snäva föreställningar om hur kvinnor och män ska vara, se ut och bete sig” bidrar till transfobi och transpersoners dåliga hälsa, men attt inte se sitt eget ansvar i detta är hyckleri på högsta nivå. Att tycka att transkvinnors kroppar är så äckliga att de borde gömma sig från andra kvinnor och tvingas in i ”enskilda rum” är uppenbarligen inte att bidra till ”snäva föreställningar om hur kvinnor och män ska vara, se ut och bete sig”.

SKO föredrar att lägga skulden på transfobin på sina egna etablerade fiender, som till exempel porr- och sexköpsindustrin. Och det är sant att porren ofta förnedrar särskilt transkvinnor och att transkvinnor i högre grad tvingas sälja sex för att försörja sig. Men där är också SKO som bidrar till transfobin som orsakar detta. Det är samhällets stigmatisering av transpersoners kroppar som annorlunda och sjuka som gör att porren ofta beskriver dem i nedsättande ord. Och det är den omfattande diskrimineringen på arbetsmarknaden som gör att transpersoner oftare säljer sex för att försörja sig. Båda två är transfobiska åsikter som SKOs text bidrar till.

Det finns mycket mer transfobiska uttalanden som SKO har gjort, men som ett slags antitransmanifest är artikeln jag har kritiserat i detalj här mest representativ och ger den bredaste bilden av deras transfobi.

Sveriges Kvinnoorganisationer (och antagligen de flesta av deras underorganisationer) är alltså en grovt transfobisk organisation, och bör i nuvarande form ignoreras av politiker och myndigheter som i praktiken en hatgrupp. I bästa fall hoppas Jag att SKO går igenom en djupgående förändring och accepterar att transkvinnor är kvinnor och deras rättigheter också är kvinnors mänskliga rättigheter. Annars förtjänar SKO inget annat än upplösning.