Den Keltiska Ringen av Björn Larsson

Den Keltiska Ringen är en roman av Björn Larsson, först publicerad 1992.

Boken handlar om en seglare, Ulf Berntson, som i Dragör träffar den Finske seglaren Pekka som ger honom hans loggbok från en fasansfull färd över Nordsjön från Skottland. Därefter försvinner Pekka.
Boken berättar fragmentariskt och mysteriöst om hur Pekka och en kvinna jagades av en obskyr organisation vid namn Den Keltiska Ringen. Av ren nyfikenhet och av ett visst intresse för Kelterna bestämmer sig Ulf för att i sällskap med sin nära vän Torben göra en vinterresa till Skottland för att undersöka mysteriet bakom loggboken.

Den Keltiska Ringen är en roman om friheten. Främst är det friheten som huvudpersonen Ulf finner i havet och seglingen. I sin båt Rustica flyr han undan Fastlandets mänskliga samhälle med dess tvång. På havet är det endast han själv som bestämmer över sig själv. Där är han fri från alla politiska och nationella band.

Men genom mötet med den Keltiske frihetskämpen Macduff får Ulf lära känna en annan slags frihet.
Macduff är en del av Den Keltiska Ringen, en organisation som verkar i hemlighet för en självständig Keltisk federation. Macduff delar Ulfs kärlek till havets och den individuelle seglarens frihet, men han kämpar också för sitt folks kollektiva frigörelse som är lika viktig för honom. Macduff har insikten att individen också är en del av ett kollektiv.

Den Keltiska Ringen är naturligtvis en skapelse av Larssons fantasi. Men Romanen utspelar sig mot en verklighetsbakgrund av det Keltiska återuppvaknandet, hur de Keltiska nationerna som Galicien Skottland, Wales, Irland och Bretagne återigen börjar öppet tala sina språk, återuppliva sin kultur, historia och religioner. Många av dem kräver nu sin självständighet från Storbritannien och Frankrike, som längre förtryckt dess nationer. Det är en kamp som Björn Larsson skildrar med förståelse, om än med avsky för det våld som vissa utövar för detta mål.

Den Keltiska Ringen är en spännande och välskriven äventyrsroman. Men Larssons nyansfulla och intelligenta reflektioner gör denna bok till mycket mer än en enkel underhållningsroman. Han tar itu med viktiga frågor om den individuella och den kollektiva friheten. Romanen diskuterar både deras möjliga motsättning och deras möjliga förening. Larsson ställer frågan om det är rätt för både individer och kollektiv att bruka våld för att försvara sin frihet. Slutligen är den vacker skildring av de Keltiska folken och deras villkor, skriven av en främling med den förståelse och sympati som präglar denna utmärkta roman.

Krig och Fred av Leo Tolstoj, i översättning av Barbara Lönnqvist

Krig och Fred är en historisk roman av den Ryske författaren Leo Tolstoj, först publicerad i sin helhet 1869. Jag läste den i svensk översättning av Barbara Lönnqvist, utgiven 2017 i fyra volymer (sammanlagt 1820 sidor)  på Lind & Co förlag.

Boken är en lång, komplex och episk berättelse som utspelar sig i Ryssland under Napoleonkrigen. Handlingen kretsar kring ett flertal aristokratiska karaktärer, främst familjerna Rostov, Bolkonskij och Bezukhov. Läsaren får först lära känna deras liv i fred eller åtminstone bortom slagfältet, i den ryska societetens salonger. Där utspelas ett komplicerat relations- och familjedrama.

Människor slits mellan plikten att gifta sig rikt och ståndsmässigt och kärlekens krav. Vi får till exempel träffa Nikolaj Rostov, som slits mellan kärleken till sin fattiga kusin Sonja och vetskapen att gifta sig fattig på detta vis kan ruinera hans familj, vars svåra ekonomiska situation han har förvärrat genom sina spelskulder.

Hoppet i sådana situationer är att förena plikten och kärleken, men kärleken är ombytlig. Den förstörs lätt av svek och svartsjuka. Det får framförallt Natasha Rostov (syster till Nikolaj) och Andrej Bolkonskij erfara genom sin stormiga kärleksrelation.

Karaktärerna är rika aristokrater, men de tvivlar med rätta på att rikedom är livets mening. En av berättelsens huvudpersoner är Greve Pierre Bezukhov. Han börjar som en rucklare, men börjar snart att söka efter livets mening bortom rikedomens ytliga nöjen. En av romanens röda trådar är hans sökande efter denna mening i religion, politik, familjen och krig. Det innebär också att han brottas till en viss del med det orättvisa i hans privilegierade ställning i världen vilket leder honom till att försöka förbättra sina bönders ställning.

Som titeln utlovar är romanen också en krigsskildring och som sådan en av de främsta i världslitteraturen. Tolstojs skildringar av slagen vid Austerlitz och Borodino är ytterst levande, mer så än de flesta historieböckers kapitel om dessa slag. Romanen har ofta tolkats som en ren hyllning till Rysslands seger över Frankrike 1812, men texten är mer komplicerad än så. Krigsskildringen är djupt realistisk och Tolstoj skildrar också krigets brutalitet ingående. Man får inte bara uppleva hjältemod utan också att oskyldiga lemlästas och dödas. "Krig och Fred" förgriper på sätt och vis Remarques "På Västfronten Intet Nytt". Tolstoj blev ju också senare pacifismens och icke-våldets stora profet.

Skildringen av Napoleonkrigen använder Tolstoj för att förklara sin historieteori. I essäistiska partier analyserar han de historiska händelserna och kritiserar den traditionella historieskrivningen. Det är främst försöken i Carlyles anda att förklara historien som ett resultat av stora mäns handlingar som Tolstoj kritiserar. Han framför istället en historiedeterministisk syn där "härskaren är historiens slav" och deras handlingar styrs av historiens nödvändigheter och lagar.  Historiska händelser har en komplicerad mängd orsaker och det är ofta omständigheterna som avgör härskarnas ord och handlingar istället för tvärtom.

Det är kanske svårt för många att helt acceptera Tolstojs nästan fatalistiska syn, men hans kritik av det då rådande synsättet är i stort sett riktig. Mycket riktigt har historikerna sedan Tolstoj skrev sin bok övergett den historiesyn som Thomas Carlyle framförde i essän "Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien" med dess svärmiska inställning till de "stora männen".

Dessa essäistiska partier brukar ofta anklagas för att vara tråkiga utvikelser från handlingen. Men de är lysande och välskriven essäistik. Men det är naturligtvis som en stor berättelse som "Krig och Fred" har blivit en sådan klassiker.

Och i Barbara Lönnqvists översättning, som Jag har läst är romanen också en stor läsupplevelse. Lönnqvists översättning är mestadels utmärkt och för över Tolstojs ryska till en vacker svensk prosa. Det är den fösta fullständiga översättningen till svenska, då tidigare översättningar är förkortade från originalet.  Men översättningen är delvis problematisk att läsa eftersom Lönnqvist inte översätter större delen av romanens franska partier till svenska.

Den Ryska aristokratin i början på 1800-talet konverserade och skrev gärna på franska istället för ryska. Faktiskt var många aristokraters ryska bristfällig. För att skildra detta använder Tolstoj många franska ord och fraser, ibland hela meningar i romanens text.

De flesta utgåvor, även ryska sådana, översätter franskan, men inte Lönnqvists översättning. Det finns inte ens fotnoter med översättning till svenska. Lönnqvists förklarar i sitt förord att "franskan i Tolstojs verk är ett konstnärligt medel". Användningen av franskan och växlingen mellan den och ryska är i många fall viktiga för att första situationen och karaktärerna.

Lönnqvist låter därför mycket av de franska partierna vara kvar i sin översättning, även om många av partierna får ett ekvivalent uttryck på svenska bredvid sig i texten. Hon lovar att "inga för handlingen och situationen väsentliga ord" har lämnats oöversatta. Men ändå är det mycket oöversatt.

Jag förstår mycket väl varför franskan får stå kvar i texten, men varför inga fotnoter som översätter dessa uttryck? Med fotnoter kan franskan stå kvar i själva texten, men ändå får läsarna som inte kan franska flytande förstå vad som sägs. Valet att inte införa fotnoter gör texten mer svårtillgänglig helt i onödan. Själv använde Jag Hjalmar Dahls gamla och förkortade översättning, där nästan all franska översätts, för att förstå vissa partier i Lönnqvists översättning genom att jämföra de två upplagorna.

Men trots avsaknaden av fotnoter är detta i övrigt en välgjord översättning av ett stort romanverk. Realismen ligger kanske främst i karaktärerna som skildras med sådant djup och komplexitet att de framstår som verkliga personer. De går igenom enorma, men trovärdiga förändringar.

Vissa personer går från en ytterlighet till en annan under romanens gång. Ett tydligt exempel är Pierre som introduceras år 1805 som Bonapartist men som 1812 tror sig vara utvald att lönnmörda den Franska kejsaren. Men utvecklingen är alltid naturlig och verklighetstrogen.

Karaktärerna är naturligtvis barn av sin tid och omgivning.  Ett av Tolstojs budskap är ju att man nödvändigtvis formas av de historiska omständigheterna, hur mycket makt man än har. Men de är samtidigt människor som liknar du och jag och vars sätt att tänka man lätt känner igen. De brottas med den eviga frågan om vad som är livets mening. Detta ger boken en universell, allmänmänsklig och tidlös prägel. Krig och Fred är kanske den realistiska, episka och berättande 1800-talsromanens höjdpunkt.

Återstoden av Dagen av Kazuo Ishiguro

 Återstoden av Dagen är en roman av Kazuo Ishiguro, först publicerad år 1989 som The Remains of the Day


Bokens huvudperson och berättare är Stevens, en Engelsk butler som mot slutet av sin karriär år 1956 tar sin första semester i form av en bilresa genom England. Han ska besöka Miss Kenton, en före detta hushållerska som länge arbetade tillsammans med Stevens i samma hushåll. Hon lämnade yrket för att gifta sig med någon annan och Stevens har inte träffat henne på många år.

Hushållet i fråga tillhörde Lord Darlington, en engelsk aristokrat som Stevens tjänade större delen av sitt liv. Han dog några år efter kriget i vanära och anledningen därtill får vi veta under romanens gång.

Under bilresans gång reflekterar Stevens över sitt liv i Lord Darlingtons tjänst och hans förhållande till Miss Kenton. Han har alltid tagit sitt arbete mycket allvarligt och strävat efter att bli en "stor butler". Han har ärvt tanken från sin far, som också var butler, att en stor butler utmärks av sin "värdighet". Det betyder att butlern stoiskt lägger band på sina känslor och fullföljer sina uppgifter utan klagan, även i svåra situationer. Stevens påpekar att denna attityd är ju en känd del av den Engelska folksjälen, "the stiff upper lip". Eller som Roger Waters uttryckte det: “Hanging on in quiet desperation is the English way"

Romanen är en subtil kritik av detta synsätt. Stevens försöka att döda sina känslor skadar honom allvarligt. När hans far ligger på dödsbädden ignorerar hans son honom för att istället fullfölja sina arbetsuppgifter. Det må vara vad fadern hade lärt sonen att göra, men det framstår som  ett brott både mot far och son. Stevens inser inte detta och beskriver kvällen hans far dog som en triumf.

Det framgår också att Stevens älskade Miss Kenton och att hon älskade honom tillbaka. Men Stevens sätter återigen arbetet framför känslorna och förnekar sin kärlek inte bara till Kenton utan också till sig själv. Det framgår nämligen att betjänter som gifte sig vanligtvis lämnade yrket. Och yrket är för Stevens viktigare än kärleken. Detta driver bort Miss Kenton och Stevens blir en väldigt ensam människ.

Och det är frågan om hans yrke var värt dessa uppoffringar. Stevens förklarar för läsaren att en viktig del av att vara en stor butler är att tjäna en stor man.  En stor man är filantrop, som använder sin rikedom till att hjälpa världen. Den store butlerns uppgift är i sin tur att hjälpa den store mannen i sitt världsförbättrande. Det är noblesse oblige, den rika aristokratin ska rättfärdiga sin rikedom och klassklyftorna genom att använda den för något gott.

Men det är tveksamt om aristokratins existens verkligen gagnar världen. Stevens arbetsgivare Lord Darlington är en välmenande person som försöker under flera decennier mäkla fred och samförstånd mellan Storbritannien och Tyskland. Men Darlington är ytterst naiv och lättlurad. När Nazisterna griper makter blir han ett lättmanipulerat instrument för deras ändamål.  Han dör därför i vanära och hans livsverk rinner ut i intet. Stevens hade tjänat honom troget under alla år och offrat det mesta av hans livs tid och kraft i Darlingtons tjänst, allt till synes för ingenting.

Återstoden av Dagen är en subtil kritik av det Brittiska klassamhället och dess ideal om den självuppoffrande och stoiske arbetaren. Stevens som berättare framför dessa ideal, men från läsarens perspektiv undergräver hans berättelse dessa åsikter på ett ironiskt sätt. Man får på så sätt läsa Stevens berättelse mellan raderna för att uppfatta Ishiguros samhällskritik. Mellan raderna ligger också känslorna som berättaren gör sitt bästa att dölja för läsaren. Det är ett slags isbergskonstruktion, för att låna en känd metafor av Hemingway, där det mesta av romanen ligger dolt under textens yta. På så sätt bekräftar sättet roman berättas på en av dess grundläggande teman: Känslorna som döljs under en känslokall yta.

Resultat är en intelligent konstruerad roman. Boken är varken nyskapade eller något mästerverk, men väl ett välskrivet och njutbart exempel på den traditionella realistiska romanen.