Krig och Fred är en historisk roman av den Ryske författaren Leo Tolstoj, först publicerad i sin helhet 1869. Jag läste den i svensk översättning av Barbara Lönnqvist, utgiven 2017 i fyra volymer (sammanlagt 1820 sidor) på Lind & Co förlag.
Boken är en lång, komplex och episk berättelse som utspelar sig i Ryssland under Napoleonkrigen. Handlingen kretsar kring ett flertal aristokratiska karaktärer, främst familjerna Rostov, Bolkonskij och Bezukhov. Läsaren får först lära känna deras liv i fred eller åtminstone bortom slagfältet, i den ryska societetens salonger. Där utspelas ett komplicerat relations- och familjedrama.
Människor slits mellan plikten att gifta sig rikt och ståndsmässigt och kärlekens krav. Vi får till exempel träffa Nikolaj Rostov, som slits mellan kärleken till sin fattiga kusin Sonja och vetskapen att gifta sig fattig på detta vis kan ruinera hans familj, vars svåra ekonomiska situation han har förvärrat genom sina spelskulder.
Hoppet i sådana situationer är att förena plikten och kärleken, men kärleken är ombytlig. Den förstörs lätt av svek och svartsjuka. Det får framförallt Natasha Rostov (syster till Nikolaj) och Andrej Bolkonskij erfara genom sin stormiga kärleksrelation.
Karaktärerna är rika aristokrater, men de tvivlar med rätta på att rikedom är livets mening. En av berättelsens huvudpersoner är Greve Pierre Bezukhov. Han börjar som en rucklare, men börjar snart att söka efter livets mening bortom rikedomens ytliga nöjen. En av romanens röda trådar är hans sökande efter denna mening i religion, politik, familjen och krig. Det innebär också att han brottas till en viss del med det orättvisa i hans privilegierade ställning i världen vilket leder honom till att försöka förbättra sina bönders ställning.
Som titeln utlovar är romanen också en krigsskildring och som sådan en av de främsta i världslitteraturen. Tolstojs skildringar av slagen vid Austerlitz och Borodino är ytterst levande, mer så än de flesta historieböckers kapitel om dessa slag. Romanen har ofta tolkats som en ren hyllning till Rysslands seger över Frankrike 1812, men texten är mer komplicerad än så. Krigsskildringen är djupt realistisk och Tolstoj skildrar också krigets brutalitet ingående. Man får inte bara uppleva hjältemod utan också att oskyldiga lemlästas och dödas. "Krig och Fred" förgriper på sätt och vis Remarques "På Västfronten Intet Nytt". Tolstoj blev ju också senare pacifismens och icke-våldets stora profet.
Skildringen av Napoleonkrigen använder Tolstoj för att förklara sin historieteori. I essäistiska partier analyserar han de historiska händelserna och kritiserar den traditionella historieskrivningen. Det är främst försöken i Carlyles anda att förklara historien som ett resultat av stora mäns handlingar som Tolstoj kritiserar. Han framför istället en historiedeterministisk syn där "härskaren är historiens slav" och deras handlingar styrs av historiens nödvändigheter och lagar. Historiska händelser har en komplicerad mängd orsaker och det är ofta omständigheterna som avgör härskarnas ord och handlingar istället för tvärtom.
Det är kanske svårt för många att helt acceptera Tolstojs nästan fatalistiska syn, men hans kritik av det då rådande synsättet är i stort sett riktig. Mycket riktigt har historikerna sedan Tolstoj skrev sin bok övergett den historiesyn som Thomas Carlyle framförde i essän "Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien" med dess svärmiska inställning till de "stora männen".
Dessa essäistiska partier brukar ofta anklagas för att vara tråkiga utvikelser från handlingen. Men de är lysande och välskriven essäistik. Men det är naturligtvis som en stor berättelse som "Krig och Fred" har blivit en sådan klassiker.
Och i Barbara Lönnqvists översättning, som Jag har läst är romanen också en stor läsupplevelse. Lönnqvists översättning är mestadels utmärkt och för över Tolstojs ryska till en vacker svensk prosa. Det är den fösta fullständiga översättningen till svenska, då tidigare översättningar är förkortade från originalet. Men översättningen är delvis problematisk att läsa eftersom Lönnqvist inte översätter större delen av romanens franska partier till svenska.
Den Ryska aristokratin i början på 1800-talet konverserade och skrev gärna på franska istället för ryska. Faktiskt var många aristokraters ryska bristfällig. För att skildra detta använder Tolstoj många franska ord och fraser, ibland hela meningar i romanens text.
De flesta utgåvor, även ryska sådana, översätter franskan, men inte Lönnqvists översättning. Det finns inte ens fotnoter med översättning till svenska. Lönnqvists förklarar i sitt förord att "franskan i Tolstojs verk är ett konstnärligt medel". Användningen av franskan och växlingen mellan den och ryska är i många fall viktiga för att första situationen och karaktärerna.
Lönnqvist låter därför mycket av de franska partierna vara kvar i sin översättning, även om många av partierna får ett ekvivalent uttryck på svenska bredvid sig i texten. Hon lovar att "inga för handlingen och situationen väsentliga ord" har lämnats oöversatta. Men ändå är det mycket oöversatt.
Jag förstår mycket väl varför franskan får stå kvar i texten, men varför inga fotnoter som översätter dessa uttryck? Med fotnoter kan franskan stå kvar i själva texten, men ändå får läsarna som inte kan franska flytande förstå vad som sägs. Valet att inte införa fotnoter gör texten mer svårtillgänglig helt i onödan. Själv använde Jag Hjalmar Dahls gamla och förkortade översättning, där nästan all franska översätts, för att förstå vissa partier i Lönnqvists översättning genom att jämföra de två upplagorna.
Men trots avsaknaden av fotnoter är detta i övrigt en välgjord översättning av ett stort romanverk. Realismen ligger kanske främst i karaktärerna som skildras med sådant djup och komplexitet att de framstår som verkliga personer. De går igenom enorma, men trovärdiga förändringar.
Vissa personer går från en ytterlighet till en annan under romanens gång. Ett tydligt exempel är Pierre som introduceras år 1805 som Bonapartist men som 1812 tror sig vara utvald att lönnmörda den Franska kejsaren. Men utvecklingen är alltid naturlig och verklighetstrogen.
Karaktärerna är naturligtvis barn av sin tid och omgivning. Ett av Tolstojs budskap är ju att man nödvändigtvis formas av de historiska omständigheterna, hur mycket makt man än har. Men de är samtidigt människor som liknar du och jag och vars sätt att tänka man lätt känner igen. De brottas med den eviga frågan om vad som är livets mening. Detta ger boken en universell, allmänmänsklig och tidlös prägel. Krig och Fred är kanske den realistiska, episka och berättande 1800-talsromanens höjdpunkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar