Jag är transsexuell. Jag blev professionellt diagnosticerad som ”transsexualist”. Och det tog mig två och ett half år från att jag skickade in en remiss till diagnos, vilket inkluderade möten med en psykiater, psykoterapeut och psykolog, som alla måste vara överens om att jag är trans. Och en diagnos är nödvändigt för att faktiskt få vård. Den omständliga vägen att få en diagnos ledde till att det tog mig tre år att få hormoner.
Det var rent ut sagt ett helvete. Det är ett helvete inse efter decennier att allt det lidande min kropp orsakade mig var för att jag var trans och få modet att medicinskt transitionera, bara för att få vänta i tre år för hormoner. Väntan var en ångest utan slut om, en oro att min kropp skulle bli mer maskulin och att jag slösade bort år av mitt liv.
Allt detta lidande var så onödigt. Det är en konsekvens av Sveriges föråldrade transvård. Systemet skapade på 70-talet, och utformades för att bedöma ett litet antal patienter varje år. Transition sågs som något att undvika, något som bara gavs till ett litet antal mycket svåra fall av könsdysfori. Systemet skulle ha en ”gatekeeper” funktion, där vården skulle hårt bedöma vilka transpersoner som ansågs förtjäna vård eller inte. Vad som avgjorde tillgång till vården var inte patientens behov av den, utan ofta läkarnas godtycke. De som ansågs ovärdiga var ofta de transpersoner som inte kunde passera som cis, som inte uppträdde enligt könsroller, som var bi-eller homosexuella och så vidare.
På engelskan kallas detta gatekeeping, och det är ett enormt slöseri med tid i bästa fall. Läkarna och psykologerna bedrev ofta vad som i grunden var konverteringsterapi för att övertyga transpatienterna att inte göra en transition. Transpersoners egna utsagor om sina känslor tas inte på allvar och istället försöker de förmenta vårdgivarna att hitta ”alternativa förklaringar” för dessa känslor, som trauma eller autism. Och i svar på denna kränkande behandling brukar transpersoner bara vara envisa och till och med ljuga om sina känslor (till exempel dölja sin sexuella läggning), tills ”terapeuterna” ger up och ger dem vård.
Men det var mer så förr, könsklinikerna har ofta inte tid för det längre. Systemet var som sagt byggt för endast ett litet antal patienter per år. Medan allmänhetens medvetande och acceptans av transpersoner har ökat har många fler transpersoner insett att de är trans och kommit ut, och transvården kan inte ta hand så många patienter. Detta har resulterat i årslånga väntetider. Transpersoner måste vänta i månader eller år för att få ett första möte, och sen vänta liknande tider för fler möten. Från att ha lyssnat på andra svenska transpersoner har jag insett att jag var lyckligt lottat eftersom jag ”bara” väntade tre år för att få hormoner.
Den grundläggande anledningen till detta är att transpersoner måste se minst tre personer för att få en diagnos och först därefter få riktig vård. När klinikerna bara måste behandla ett litet antal patienter som på 70-talet kunde dessa möten faktiskt ske inom rimlig tid. Förseningar var för att läkarna fördröjde vården med sin gatekeeping, inte från att man måste vänta i åratal på att ens träffa dem.
En annan anledning är den vårdsegregation som dessa kliniker i praktiken innebär. Transpersoner är inte någon prioriterad grupp, och därför är vår vård underfinansierad, även i jämförelse med vården i stort, som på grund av nyliberalismen är i regel underfinansierad.
På grund av den press detta sätter på klinikerna och ändrade sociala normer utövar de inte gatekeeping på samma sätt som nu. Fast denna skit finns ofta kvar. Jag är patient hos den förment progressiva kliniken i Stockholm och blev kritiserad på ett läkarmöte för att jag bar byxor, eftersom det innebar att jag inte ”uttryckte min könsindentitet i mitt vardagsliv” tillräckligt mycket. Ändå går det inte lika bra att avfärda till exempel transkvinnor för att de inte är feminina nog eller lesbiska i dagens samhälle som klinikerna gärna gjorde förr. Och den tidspress som dem skenade väntelistorna innebär att de inte kan utöva konverteringsterapi i den utsträckning som dem gjorde förr.
Den svenska transvården fungerar knappt längre. Den gatekeeping och vårdssegregation som systemet bygger på kan inte hantera de växande antalen öppna transpersoner. Det orsakar ett svårt psykiskt lidande där transpersoner ofta drivs till att köpa dyra olagliga hormoner via internet eller till och med att de tar sitt liv.
Systemet behöver reformeras, och det snabbt.
Även de mest försiktiga reformer skulle förbättra läget mycket. Om systemet skulle sluta kräva att patienter behöver se minst tre personer för att få diagnos och vård skulle väntelistorna minska mycket snabbare.
Ännu bättre vore att avskaffa segregationen till särskilda kliniker helt och hållet, det kommer alltid att leda till underfinansiering. Det finns ingen anledning varför inte läkare inom allmänvården kan ställa diagnos och skicka remisser till relevanta specialister som endokrinologer.
Transpersoner ska inte heller behöva övertyga läkare att de är trans. Man ska lita på transpersoner när de säger att de är trans, för man är alltid själv den främsta experten på sina egna känslor. Istället för konverteringsterapi bör man ge transpersoner vård på en grund av informerat samtycke.
Jag tror på kroppsligt självbestämmande, och staten inte bör kränka den genom att hindra folk från att få den medicin de vill ha. Hormonbehandling bör säljas receptfritt på apoteken. Det är naturligtvis bäst att ha hormonbehandling med rådgiving från utbildade läkare, men staten ska göra sådan rådgivning mer tillgänglig snarare än förbuda medicin. Som det är nu är hormonbehandling så svår att få att transpersoner köper hormoner olagligt och självmedicinerar. Det är oftast ofarligt så länge man läser på, men den fara som finns existerar endast för att staten har gjort det lagliga alternativet så otillgängligt.
Rätten att förändra sin kropp bör inte förbehållas bara människor som identiferar som trans. Även cispersoner bör få fri tillgång till behandlingar för att förändra sin kropp, allt enligt informerat samtycke. Det är en del av rätten till kroppsligt självbestämmande. Och eftersom jag som socialist tycker att inte bara rika människor bör få tillgång till dessa behandlingar bör de vara gratis och bekostas av samhället.
Detta är naturligtvis radikala tankar. Men här i Sverige verkar inte ens de mest försiktiga reformer vara möjliga. Det är för att debatten om transvården inte handlar om att den är otroligt långsam och kränkade, men att det är motsatsen: att alltför många får vård och alltför snabbt. Trots all gatekeeping och de årslånga väntelistorna är transvården uppenbarligen inte restriktiv nog.
Jag ser detrans-rörelsen representanter på TV klaga om att det inte finns nog med översyn, att vården går för snabbt, här i Sverige. Och eftersom jag till skillnad från cismajoriteten som är den avsedda publiken för denna hatpropaganda har personliga erfarenheter av transvården vet jag de ljuger. Jag vet att det finns omfattade gatekeeping, man måste övertyga minst tre vårdgivare om att man är trans och transvården därför är väldigt långsam. Och nu måste jag betala en obligatorisk tv-licens för dessa lögner.
Allting som transfober i debatten vill ha, den gatekeeping och långsamhet de önskar finns redan i den Svenska transvården. Den kan knappast gå ytterligare i den riktningen. Dagens vård behandlar få transpersoner med åratals väntan. Det enda steget i den riktningen vården kan ta är att transvården inte existerar alls, att den inte behandlar några transpersoner alls. Så varför skriker transfober om att den ska gå vidare i den riktningen?
För att det är vad de verkligen vill, de vågar inte bara säga det. Den syn på transpersoner som transfoberna skapar i sina debattinlägg är att vara trans är något dåligt. De utmålar transpersoner som missfoster och monster, som genomgått en slags stympning. Den enda naturliga slutsatsen från en sådan utgångspunkt är att vi transpersoner inte bör existera.
Naturligtvis kan de transfobiska debattörerna inte skriva det rakt ut, att de inte önskar transvården ska existera och inte transpersoner heller. Om de vill framstå som sansade och rationella kan de inte direkt uttrycka sin hatiska ideologi.
Så de skapar den falska bilden att transvården är för snabbt och inte restriktivt nog, för att skapa ett debattklimat där det nuvarande systemet fortsätter, trots att det skadar folk. I det debattklimatet är det närmast omöjligt att genomföra reformer av systemet.
Så systemet fortsätter, och skadar massvis av transpersoner genom att förneka dem vård.
