Don Juan och andra noveller är en samling av sex noveller av den tyske romantiske författaren Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776 - 1822). Översättningen till svenska är gjord av Hans Blomqvist och Erik Ågren och utgiven på Bakhåll förlag. Översättarna har även försett boken med ett informativt efterord.
Hoffmann var en av de främsta företrädarna för skräckromantiken i litteraturen, om inte romantiken överhuvudtaget. Starka drag av gotik, skräck och fantastik präglar många av hans berättelser. Berättelserna är ibland närmast drömlika. Läsaren ställs inför frågan om det fantastiska händelseförloppet i novellerna är verklighet eller endast huvudpersonens fantasier.
Ett annat vanligt tema är konst och konstnärskap. Hoffmann var en mångsysslare och var utöver författarskapet även kompositör och tecknare. I novellerna finner man därför intressanta funderingar om konsten i flera av dess former.
I titelnovellen Don Juan ser berättaren Mozarts opera Don Giovanni. Det är nämligen så att hans hotell är hopbyggt med operahuset, och en dörr i hans rum leder till en loge. Trots att berättelsen utspelar sig i Tyskland, så ges operan på italienska. Redan det är något bisarrt, men under själva föreställningen sker något omöjligt: medan Donna Anna står och sjunger på scen, så kommer hon samtidigt in och sätter sig i berättarens loge. Hur detta kan ske förklaras aldrig. Istället får läsaren i novellens andra hälft ta del av Hoffmanns intressanta och egensinniga analys av Don Giovanni
I Ritter Gluck träffar berättaren en man som verkar vara och till slut erkänner sig vara kompositören Gluck. Problemet är att novellen utspelar sig 1809, då Gluck varit död i över tjugo år. Är det kompositörens vålnad eller någon som endast inbillar sig att han är Gluck? Hur som helst så har "Gluck" många intressanta funderingar om musiken.
Den längsta novellen, Sömngubben,(på tyska Der Sandmann) är också Hoffmanns kanske mest kända verk. Och det med rätta. Novellen är ett mästerverk. Händelseförloppet är ytterst drömlikt och tvetydigt. Det berättas i efterordet att Hoffmann sägs ha redigerat bort alla formuleringar som var alltför entydiga.
Novellen handlar om Nathanael. Som barn besöktes av hans far av den skräckinjagande och ondskefulla advokaten Coppelius. Länge trodde Nathanael att Coppelius var sagofiguren Sömngubben (Der Sandmann på tyska, en slags motsvarighet till den skandinaviske John Blund). Som vuxen träffar Nathanael optikern Coppola, som han tror är Coppelius i en ny skepnad. Mer ska Jag inte avslöja, för berättelsen är en underbar gotisk mardröm som inte tjänar på någon slags sammanfattning.
En intressant sak är att i novellen finns en av de första skönlitterära beskrivningarna av en robot. Novellen är från 1816 och är ungefär samtida med Shelleys Frankenstein från 1818.
Fermaten handlar om en man som ser en tavla kallad "Fermaten" på en utställning och inser att den föreställer människor från hans förflutna. Trots denna öppningsscen så är det en ganska realistisk historia om en ung kompositörs vänskap med två sångerskor. Den visar på Hoffmanns förmåga att skriva ickefantastiska verk. Tavlan finns i verkligheten och är målad av J.E. Hummel. Hoffmann måste ha skrivit historien utifrån den.
Löftet är ännu en novell där frågan ställs om huvudpersonens upplevelser är fantastisk verklighet eller inbillning. I Polen förälskar sig Hermenegilda i soldaten Stanislaus. De blir separerade när han strider i ett av Polens befrielsekrig. Men när Hermenegilda vandrar i sin trädgård upplever att hon på ett magiskt sätt blir transporterad till fronten och gift med Stanislaus. När hon återvänder till trädgården är hon med barn. Nu är frågan om det magiska mötet verkligen skedde eller om Hermenegilda inbillade sig det hela. Det finns en annan man som heter Xaver som är släkt med Stanislaus och är hans dubbelgångare. Var mötet egentligen med honom och barnet är i så fall hans?
I Jesuitkyrkan i G. möter berättaren (som uppenbarligen är Hoffmann själv) konstnären Berthold som dekorerar insidan av Jesuitkyrkan i en by. Vi får höra Bertholds dramatiska livshistoria, som handlar om konstens villkor och det i grunden ouppnåeliga sökandet efter idealet.
Novellerna är alla välskrivna och stämningsfulla. Sömngubben (som den heter här) tillhör onekligen en av den fantastiska litteraturens klassiker. Översättningen här är utmärkt. Det enda Jag har att invända är att boken är för kort: fler av Hoffmanns noveller borde ha översatts och inkluderats. Och det är endast ett tecken på bokens kvalitet.
