Thomas Ligotti (född 1953) är en amerikansk skräckförfattare. Han är nästan urtypen för en kultförfattare som främst läses en liten men trogen läsekrets. Skuggan på världens botten och andra berättelser är en samling av hans noveller, översatta till svenska av Arthur Isfelt, en pseudonym för förläggaren Ola Svensson. Isfelt har också försett boken med ett informativt
efterord, som bidrar till läsarens förståelse av Ligottis verk. Boken
har också fantasiväckande illustrationer av Oskar Aspman.
Ligottis noveller, hans huvudsakliga genre, är mycket säregna. Influenserna från Poe och Lovecraft är starka, men Ligotti undviker alla skräckklichéer. Traditionella monster är helt frånvarande, liksom ofta traditionella logiska intriger. Istället är novellerna är ofta absurda och mardrömslika. Många av dem
kan snarast beskrivas som prosadikter.
Istället för monster är det för Ligotti snarast så att det är existensen som tänkande människa i sig självt som är skrämmande och hotfull. Skräcken är snarast filosofisk och bygger liksom i Lovecraft verk på människans litenhet och sårbarhet i ett meningslöst, obeständigt och obegripligt universum. Fast Ligotti går kanske om möjligt ännu längre än Lovecraft.
Den novell som kanske bäst ger uttryck för Ligottis världsbild är Nethescurial.
Titeln är namnet på en panteistisk gud som besjälar hela universum.
Problemet är att denna gud är ondskefull, något som Ligotti kallar för Pandemonism, världen som en ond gud. En ondska som inte bara finns utanför människan, utan inuti henne.
Ligottis svar på världens och livets meningslöst är i grunden estetiskt, dekadent till och med. Han väljer att fly från livet in i konstens och drömmarnas värld, försöker ersätta verkligheten med det overkliga. Temat dyker också upp i novellerna. Huvudpersonen i novellen Vastarien beskrivs som "en frälst i den eländiga sekt av själar som tror att det enda betydelsefulla i denna värld ligger i dess kraft att - vid vissa tillfällen - antyda en annan". Denna beskrivning skulle kunna tillämpas på Ligotti själv, och för den delen flertalet av hans trogna läsare.
Ligottis noveller är skräcklitteratur när den är som bäst. Som Isfelt påpekar i sitt efterord är novellerna samtidigt både en form av verklighetsflykt och ett engagemang med mänsklighetens ofta skräckinjagande verklighet. Konfrontationseskapism, som Isfelt kallar det. I sin flykt undan livet konfronterar Ligotti också den. Det hela är ytterst välskrivet och den poetiska prosan är en fröjd att läsa, särskilt i Arthur Isfelts utmärkta svenska översättning.
Utgivandet av den här boken är mycket lovvärt initiativ. Boken fungerar verkligen som den är avsedd att göra: som en utmärkt introduktion till Ligottis verk. Efter att ha läst den står det klart att Ligotti är en av vår tids stora skräckförfattare, om inte författare i allmänhet.
