Den Sista Människan av Mary Shelley

Den Sista Människan är en roman av den engelska författarinnan Mary Shelley (1897-1851), först publicerad år 1826 som The Last Man. En svensk översättning av Erik Carlquist publicerades 2005.

Boken är en framtidsskildring, berättad av huvudpersonen Lionel Verney. Den första delen avhandlar hans och mänsklighetens liv innan en katastrof förstör den. År 2073 avskaffar Storbritannien monarkin. Lionels far var vän till kungen, men vanärades och Lionel och hans syster Perdita växer upp förvildade och i fattigdom. Men Lionel och Perdita räddas av Adrian, den fd kronprinsen som har anammat republikanismens jämlikhetsideal. Lionel och Perdita blir uppfostrade av den varmhjärtade Adrian. Lionel förälskar sig i Adrians syster Idris.

De möter också Lord Raymond, en man som vill landets bästa, men som tror det bara kan uppnås under hans styre. Han har planer på att gifta sig med Idris för att därmed göra anspråk på tronen som Adrian avsagt sig. Men han älskar egentligen Lionels syster Perdita. 

Raymond avsäger sig till slut sina anspråk på den tomma tronen och han gifter sig med Perdita. Lionel gifter sig istället med Idris. De två paren och Adrian lever lyckliga i en personlig idyll. Men Raymond grips återigen av maktlystnad och blir vald till riksföreståndare, en vald position som ersatt konungen. Detta leder till hans äktenskap med Perdita förstörs, efter hon misstänker honom för att bedra henne med en annan kvinna, Evadne. Han överger riksföreståndarskapet och försöker hjälpa grekerna i deras frihetskamp mot det Ottomanska riket, som fortfarande pågår på 2090-talet.

Men Adrians och Raymonds vackra drömmar om en bättre värld förstörs av krafter utom deras kontroll. I andra halvan av berättelsen sveper en sjukdom, endast benämnd pesten, fram över mäniskligheten och dödar människa efter människa och till slut nation efter nation. Boken blir en dyster krönika över mänsklighetens undergång. Till slut står Lionel Verney år 2100 kvar som den sista människan.

Det finns många sätt att tolka denna mångfacetterade roman. Man kan tolka den självbiografiskt som ett sorgetal över den generation av romantiska poeter som Mary Shelley redan 1826 var den sista överlevande. Framförallt hennes svåra sorg över maken Percy Shelleys tidiga bortgång kan ha motiverat skapandet av denna dystra undergångssaga.

Lord Raymond som dör i grekernas tjänst i kriget mot turkarna har tydliga drag av Lord Byron som dog under liknande omständigheter. Och den känslige Adrian med sina radikala idéer är nog baserad på Percy Shelley och dör liksom sin verklige förebild i en båtolycka. Raymond och Perdita får en dotter som heter Clara, precis som Marys egen tidigt förlorande dotter.

Boken går emellertid långt utöver det personliga. Boken är inte bara en skildring av romantikens personligheter, utan också en granskning av konsekvenserna av deras ideal. Det är i grunden en skildring av den moderna världen efter upplysningen, där gud är död och resterna av den gamla ordningen avskaffas. Romanen börjar med att Storbritannien avskaffar monarkin. Shelley trodde på friheten och jämlikhetens möjligheter, men hon var också kritisk.

I romanen avskaffas monarkin, men ojämlikheten fortbestår. När de ärvda privilegerna avskaffas ersätts den av en konkurrens i liberalkapitalistisk anda för makten och rikedomen. Ett samhälle där några få vinner på andras bekostnad. Och i en värld utan Gud kan denna armbågsmentalitet lätt bli livets mening. Den patriarkaliska könsmaktsordningen fortbestår. Kvinnan är fortfarande underordnad mannen.

Lord Raymond blir ett typexempel på den nya mannen. Han är ingen ond man utan försöker göra sitt bästa för sina medmänniskor. Som Storbritanniens riksföreståndare försöker han avskaffa fattigdomen och tungt kroppsarbete. I hans nya rike ska medicinen bota sjukdomarna och maskinerna ska försörja människorna. Men det finns något själviskt i detta. Det är inte altruismen som i grunden motiverar honom, utan han vill bli hyllad och vinna ära för sig egen person. Det tar sig uttryck i hans hejdlösa storvulna drömmar om att kolonisera så mycket av världen som möjligt. Hans är en den nya konkurrensmänniskan utan like.

Han älskar sin hustru Perdita, men strävan efter framgång väger till slut tyngre. Striden mellan kärleken och strävan eller makt får ett typexempel i honom. Han kan leva lycklig som privatperson med sin hustru, men offrar denna kärlek till kvinnan för först äran som Storbritanniens riksföreståndare och slutligen som härförare för grekerna i kriget mot turkarna.  För att hävda sig i konkurrenssamhället måste han offra kärleken.

Hans arrogans leder honom till stordåd, men också till överdåd. Som grekernas befrielsehjälte räcker det inte att slå tillbaka turkarnas anfall, utan det ottomanska riket måste krossas och erövras. Han leder grekerna till Konstantinopel, men finner staden övergiven. Befolkningen har redan utrotats av pesten. Raymond dör i Konstantinopel. Och därifrån sprider sig pesten in i Europa och utrotar dess mänskliga befolkning. Hans och mänsklighetens övermod har grymt bestraffats av naturen.

Den Sista Människan är kanske den första moderna undergångsskildringen i litteraturen. Här är undergången inte ett religiöst betingad gudaverk, utan resultatet av naturkrafterna. Det är snarare medvetenheten om guds frånvaro som är orsak till denna berättelse. Mänskligheten är svag och bräcklig i jämförelse med naturens enorma krafter.

Raymonds berättelse blir ett exempel på faran i romantikens anda hejdlöst följa sina passioner. Även innan sin död offrar han sin kärlek för sin längtan efter makt och ära. Hans vän Adrian blir själv nästan ett annat exempel, då han nästan blir galen av besviken kärlek, men lyckas återhämta sig.
För Raymonds hustru Perdita leder sorgen efter förlusten till hennes eget självmord. Hon överger sin dotter Clara. Hon illustrerar farorna i okritiskt följa sina passioner, men också hur kvinnan i ett patriarkat förväntas offra sig för mannen. Raymonds hejdlösa självhävdelsebehov är ett försök att visa sig manlig och viril. Hans offrande av sin kärlek till Perdita är också ett offer av kvinnan.

Det finns en tematisk likhet mellan Den Sista Människan och Shelleys första roman Frankenstein. Både böckerna handlar om hur mannen i sin arrogans försöker omskapa världen utan kvinnan och hur de betalar dyrt för detta överdåd. Pesten får kvinnliga förtecken. Det förutspås av två kvinnor, Perdita och Evadne och benämns ibland med kvinnliga pronomen som "hon".

Boken har ibland tolkats som en ren kritik av romantikens och radikalismens ideal. Men Mary Shelley trodde i grunden på dessa ideér och mycket av kritiken bygger på jämlikheten inte gick långt nog. Hur radikalismen och den franska revolutionen inte vågade rubba den kvinnliga underordningen och ersatte den ärvda privilegierna med en skoningslös konkurrens om makten.

Hon hade en stark tro på att mänskligheten gick att förbättra med utbildning och kärlek, att man kunde upphöja henne från barbarism till civilisation. Detta visar huvudpersonen Lionel som lever ett liv i barbari som barn, men genom Adrians kärlek utvecklas till en bildad man. I retur räddar han genom sin vänskap Adrian från galenskapen. Perditas öde är snarare ett fördömande av det patriarkaliska äktenskapet med dess självuppoffrande kvinnoideal än ett fördömande av kärleken i sig. Det kan vara farligt med känslor, men kärleken, fantasin och konsten är också vad som gör livet värt att leva.

Och när Lionel står ensam i romanens slutscener är det konsten som ge honom tröst. Genom att skriva berättelsen om sitt liv håller han modet uppe. När han har skrivit klart ger hans sig av på en sista resa och tar med sig volymer med Homeros och Shakespeare. Han bär ett svagt hopp om att han inte är ensam, att hans bok ska läsas av någon annan och att han på sin resa någonstans på Jorden ska finna andra människor. Kanske inte, men både skrivandet och resan är värda att göra i sig och ger hans ensamma liv mening.

Den Sista Människan är en stor roman. Jag läste den tolkad till en vacker och rik svenska av Erik Carlquist. Den svenska upplagan av H:ström förlag är också försedd med ett långt och givande efterord av litteraturkritiken Maria Löfgren som hjälpte mig att tolka denna komplexa roman. Det är en stark men också dyster berättelse om mänsklighetens undergång. I slutet har dess huvudperson inte mycket hopp kvar, eftersom han nu kanske utgör mänskligheten i dess helhet.

Men hur dyster boken än må vara är den inte misantropisk. Mary Shelleys berättelse är en varning till mänskligheten att inte glömma bort de humanistiska värdena. Boken genomsyras av en övertygelse  att fantasin, konsten och framförallt kärleken kan ge livet mening. Dessa värden bär Lionel Verney med sig på sin sista båtresa.

Röde Orm av Frans G. Bengtsson

Röde Orm är en berättelse av Frans G. Bengtsson, först publicerad i två delar 1941 och 1945.

Berättelsen handlar om Orm Tostesson, en viking i slutet av 900-talet och början av 1000-talet. På grund av sitt röda hår kallas han Röde Orm. Orm dras halvt ofrivilligt med i ett plundringståg av vikingahövdingen Krok. Därefter följer ett äventyrligt liv. Orm är med i Kroks räd i Gallicien, men detta leder till några plågsamma år som galärslav. Men därefter blir han livvakt med sin vän Toke hos den vise härskaren av Al-Andalus, Almansur.  Därefter följer besök på Irland och England. Han får dricka jul hos Kungen av Danmark, Harald Blåtand och gifter sig till slut med hans dotter Ylva. Orm blir kristen, råkar i strid med kung Sven Tveskägg och bosätter sig i Göinge. I bokens sista större äventyr går han på skattjakt i Östeuropa efter bulgarguldet som gömdes av hans bror Are.

Bengtssons bok är i grunden en enkel äventyrsroman, med starka humoristiska inslag. Det är berättad på ett korthugget språk, med inga beskrivningar av karaktärernas inre liv, som i stället framgår av deras tal och handlingar.

Bengtsson själv förnekade att det fanns något budskap i Röde Orm, utan menade att den endast är avsedd som underhållande berättelse. Men den var skriven under brinnande världskrig och den annars konservative Bengtsson såg med avsky på nazisternas illdåd. Nazisterna åberopade gärna vikingarna som sina föregångare och romanen kan sägas utgöra en motbild till deras syn på vikingarna. Den är nog ingalunda en tillfällighet att en av den första personerna som Orm möter på sina resor är en sympatiskt skildrad jude.

Bengtssons vikingar må vara ett slags pirater, men de är toleranta och har inga problem att umgås med vare sig judar eller morer. Hans hjältar har också gränser för sitt våld som gör dem sympatiska. "Det var en egenhet hos Orm att han aldrig agade sin hustru". De kvinnliga karaktärerna som Orms hustru Ylva och dotter Ludmilla är inte heller någon svaga personligheter. Och trots allt våld är det i grunden den medvetna humorn i Bengtssons skröna som är källan till läsglädjen.

Och läsglädje finns det mycket att hämta av i Röde Orm. Det är en både rolig och spännande saga, berättad med sann livs- och berättarglädje. Bengtssons lakoniska stil är en fröjd i sig. Dess vidsynthet och humor kan nog förklara dess starka och livskraftiga popularitet i Sverige. Boken har sålt i många exemplar och är ofta utlånad på biblioteken. Och den förtjänar sin klassikerstatus. Mitt råd är att hitta en bra upplaga med de fina illustrationerna av Gunnar Brusewitz och läsa den.

På Västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque

På Västfronten intet nytt är en roman av den tyske författaren Erich Maria Remarque (1898-1970), först publicerad 1929 and översatt till svenska av Curt Berg.

Boken är en skildring av den tyska soldaten Paul Bäumer upplevelser i Första världskriget. Han hade tillsammans med hela sin gymnasieklass uppmanats av sin lärare Kantorek att bli soldat. Läraren utlovade hjältedåd, ära och äventyr i det tyska fosterlands försvar. Men verkligheten visar sig vara något helt annat. Kriget visar sig sanna ansikte i dess meningslösa våldsamhet.  Människor lider, lemlästas och dör på ett föga ärofyllt sätt. Det är en traumatiskt upplevelse för soldaterna, som det är omöjligt att helt återhämta sig ifrån. Titeln kommer från en armérapport och är ironisk, som illustrerar hur kriget gör dödandet till vardag. Liv släcks, men på en krigsfront är det så vanligt att det inte ens noteras. Rapporten lyder bara "på västfronten intet nytt".

Remarques roman var en av de första romanerna som behandlade Första Världskriget på ett direkt och realistiskt sätt. Det fanns föregångare som Henri Barbusses bok Elden. Men få krigsromaner har fått ett genomslag som På Västfronten intet nytt. Boken blev en omedelbar internationell framgång och har med åren blivit en klassiker som delvis överskuggat resten av Remarques författarskap.

Det är en en skarp uppgörelse med krigspropaganda och svärmiska förhärligande skildringar av krig. Remarque berättar istället kompromisslöst om krigets verklighet med allt vad det innebär. Boken innehåller många äcklande beskrivningar, fulla av blod och inälvor, av vad 1900-talets krigsmaskineri kan göra med människor. Romanen blev ett språkrör för en växande fredsrörelse och en generation som med Remarques ord "förstördes av kriget -- även om den undkom granaterna". Boken behandlar de överlevandes svårigheter att återanpassa sig till livet utanför kriget och beskriver gripande vad vi idag kanske skulle kalla för ett psykologiskt trauma.

På Västfronten intet nytt förblir angelägen även idag, över ett hundra år efter det krig romanen skildrar. Bokens verklighetstrogna berättelse om några soldaters öden i Första världskriget är fortfarande djupt berörande och fördjupar ens förståelse av krigets många lidanden. Det är en tragisk och mörk roman, men berättelsen har ett starkt humanistiskt patos. Och den skildrar dess karaktärer och deras kamratskap i en svår situation med sann värme.

Oppermanns av Lion Feuchtwanger

Oppermanns är en roman av Lion Feuchtwanger (1884-1958). Romanen utkom 1933 på tyska som Die Geschwister Oppermann och utkom samma år på svenska i översättning av Karl Fägersten.

Oppermanns är en tysk-Judisk borgerlig familj som får uppleva Hitlers maktövertagande 1933.  Handlingen kretsar kring bröderna i släkten: Gustav, en dagdrivare som sysslar med litteratur, Martin, som driver familjeföretaget vilket säljer billiga fabrikstillverkade möbler och Edgar, en läkare som har uppfunnit en revolutionerande operationsmetod.
 
Romanen tar sin början Novmber 1932 och då är Hitler och nazisterna för de flesta inom familjen Oppermann ett skämt. Vid sin födelsedagsfest roar sig Gustav med att läsa högt ur Mein Kampf och skratta åt alla grova grammatiska fel och klumpiga formuleringar i texten. Hitler är chanslös, menar många. För hur kan så råbarkade barbarer som nazisterna ta makten i ett civiliserat land som Tyskland? En omöjlighet. Det är ytterst få som oroar sig på allvar.

Men nazismens gift sprider sig långsamt i det tyska samhället. Högernationalistiska och antisemitiska åsikter blir allt vanligare och brunskjortorna blir allt djärvare i sina våldsdåd. I Januari 1933 sker det förment omöjliga och Hitler blir kansler. Men förnekelsen håller i sig. Man hoppas att Hitler och hans parti kommer att hållas i schack av sina koalitionspartners. Men det nazistiska gatuvåldet blir ännu djärvare och  deras överfall och mord verkar inte längre bestaffas av rättsväsendet.

Familjen Oppermann blir utsatt på grund av deras judiska påbrå. Gustav blir föremål för nazisternas vrede efter han skriver på ett antinazistiskt upprop. Edgars operationsmetod svartmålas i pressen och det blir omöjligt för honom att fortsätta sin medicinska karriär. Martin börjar fundera på att stryka namnet Oppermann från familjeföretaget för att undvika antisemitistiska bojkotter. Istället ska verksamheten ingå i det till namnet oklanderliga "Tyska Möbelverken". Men att detta ska skydda dem visar sig naturligtvis vara ett fåfängt hopp. Martins son Berthold får i gymnasiet en nazistisk lärare. En konflikt med denna lärare över Slaget i Teutoburgerskogen utvecklas till en ideologisk strid om Tyskland som snart får ödesdigra konsekvenser.

Till slut påbörjas efter riksdagsbranden ett skräckvälde med tortyr, koncentrationsläger och avrättningar. Förnekelsen har försatt många i dvala, men nu ger verkligheten dem ett hårt uppvaknande.

Romanen skildrar naiviteten och förnekelsen som många i världen hade inför nazisters maktövertagande. För det är först i efterhand som katastrofen verkar självklar. Det är få som är insiktsfulla nog att förutspå den i förväg. För de flesta personer är det svårt att acceptera att man måste överge det land som man älskar och respekterar, då landet har fått en regering som inte besvarar dessa känslor. Att den civilisation man tror på över allt annat visar sig vara otillräcklig inför våld, hat och barbari. Förnekelsen är då mycket lättare att bära. Tills den slutligen brister inför verkligheten.

Som journalisten Per Svensson berättar i sitt förord till den svenska nyutgåven från 2017, så var Feuchtwanger själv övertygad så sent som december 1932 att Hitler var slut. Men efter maktövertagandet 1933 fick han snabbt överge sitt hemland. Han skrev därefter romanen Die Geschwister Oppermann i ilfart och den kom ut redan hösten 1933. I Sverige var översättningen färdig redan till Julen det året.

Det är alltså ingen historisk roman, utan en skildring från det nära förflutna och samtiden. Romanen får kanske just därför en extra skärpa. Skildringen av den djupa förnekelsen och det hårda uppvakandet är kanske så levande därför att författaren själv har upplevt det. Terrorn som skildras i romanen så tydligt var särskilt upprörande för författaren och de samtida läsarna därför att den fortfarande pågick utan något skönjbart slut.

Romanen bär lyckligtvis inga andra spår av sin hastiga tillkomst. Det är en skickligt skriven berättelse om en familj som blir insvept i avskyvärda historiska skeenden. Språket i Karl Fägerstens översättning är lättläst, utan att förlora sin stilistiska spänst. Berättandet är uppfriskande direkt och boken är i grunden traditionell familjeroman i Tolstojs och Manns anda. Handlingen utspelar under mindre än ett år, men de stora förändringar som Tyskland genomgår ger berättelsen en episk bredd.

Jag läste denna bok i en nyutgåva på Nilssons förlag från 2017. Och det är lätt att se varför förlaget har valt att ge ut den på nytt. I vår tid, då nationalismen och fascismen åter växer sig stark, är Feuchtwangers bok en kraftfull varning. Demokrati och kultur är bräckliga ting och tar vi dem för givna går de lätt förlorade.

Legionärerna av Per Olov Enquist

Legionärerna av Per Olov Enquist är en dokumentärroman om baltutlämningen 1945-1946. Balterna ifråga var 167 f d soldater som hade stridit för Tyskland under Andra världskriget och hade flytt till Sverige i krigets slutskede. Majoriteten kom från Lettland, men flera kom från Estland och Litauen. De internerades av Svenska regeringen, som emellertid bestämde att soldaterna skulle utlämnas till Sovjetunionen på sovjetregeringens begäran. De baltiska soldaterna protesterade kraftigt mot beslutet genom hungerstrejk, självstympningar och självmord. Deras protester fick ett visst stöd i den svenska pressen och vissa delar av befolkningen. Regeringen ändrade emellertid inte sin linje och utlämningen blev ett faktum i Januari 1946.

Över 20 år senare skrev Per Olov Enquist sin bok om händelsen, Legionärerna, som publicerades hösten 1968. Det är till viss del en revisionistisk tolkning av baltutlämningen. Mycket som har skrivits om utlämningen är starkt kritiska mot beslutet och sympatiskt till protesterna mot det. Balterna har setts som offer för den svenska regeringens samarbete med diktaturen Sovjetunionen.

Enquists bok komplicerar denna bild. Många av soldaterna var ingalunda oskyldiga utan hade stridit för Nazityskland.  Flera av de baltiska soldaterna var skyldiga till krigsbrott och hade deltagit i judeförintelsen. Enquist jämför upprördheten över balterna med tystnaden om de många civila flyktingar från Tyskland som hade nekats asyl i Sverige. Bokens skildring är emellertid inte ensidig och påpekar att många av soldaterna var tvångsvärvade och anklagades aldrig för krigsförbrytelser.

Enquist gjorde också en grundlig undersökning av soldaternas öde efter utlämningen. Många befarade att soldaterna skulle alla lida illa till i de baltiska sovjetstater som de utlämnades till.
Författaren fann emellertid att bara en minoritet av de utlämnade soldaterna dömdes för krigsbrott och blev bestraffade. De skickades till arbetsläger. Vissa dödsdomar förkunnades, men verkar aldrig ha blivit verkställda. Majoriteten släpptes kort efter utlämningen utan att dömas och levde då boken skrevs normala liv i Baltikum. Även de flesta av lägerfångarna hade släppts vid den tidpunkten.

Enquists bok är emellertid ingalunda en rent rättfärdigande av utlämnandet. Skildringen är snarare komplicerande och Enquist är öppen om sina svårigheter att komma till en ensidig syn på händelserna för en sådan finns naturligtvis inte.

"Legionärerna"  är en personligt hållen bok. Enquist själv är en karaktär i boken som "undersökaren". Han redogör för de egna psykologiska grunderna till att boken skrevs. Han är så långt som det är möjligt öppen om hur författarens personlighet och nutiden i vilken boken skrevs nödvändigtvis  påverkande skildringen av historien. Läsaren får ta del av hans försök att förstå händelserna och känna medkänsla med de involverade människorna.

Detta subjektiva inslag är en konsekvens av Enquists inställning att en objektiv skildring av historiska händelser är omöjlig. Det finns objektiva fakta, men de måste nödvändigtvis förstås och tolkas utifrån skribentens värderingar och världsbild. Enquist uppmanar sina läsare att läsa hans bok kritiskt. Som författaren själv uttrycker det:

"Godta inte en presentation, tänk själv, var misstänksam. Det finns ingen helgonlik objektivitet, ingen yttersta sanning, befriad från sina politiska utgångspunkter. Pröva, var misstänksam. Ifrågasätt"

Boken väcker naturligtvis också andra frågor, frågor som inte har något givet svar och som Enquist inte heller kan slutgiltigt besvara. Maktrelationerna mellan små stater och supermakter. Sveriges tveksamma status som moralisk förebild. Det kalla krigets historieskrivning. De baltiska staterna svåra historia. Sveriges brustna förhållande med dess grannländer på andra sidan Östersjön.

Och i centrum ligger några dramatiska och ofta tragiska människoöden. Författaren har valt att kalla sin skildring för en roman, trots att han uttryckligen försöker hålla sig till fakta så långt som det är möjligt. Begreppet "roman" avser snarare de litterära anspråken på texten. Det är ingen torr och förljuget objektiv sakprosa, utan en litterärt vital text. Bokens språk är levande och medryckande.   Människorna skildras med en psykologisk inlevelse utan att överge fakta för spekulation. Personporträtten är styrka och minnesvärda. 

Legionärerna är ur en litterär synpunkt en av de främsta historieböckerna på svenska språket. När den först publicerades 1968 var den en av de första dokumentärromanerna. Och det är fortfarande en av de främsta.

Varför Sverige bör avskaffa monarkin

Vi här i Sverige är ofta väldigt stolta över vår högt utvecklade demokrati.  Och det med en viss rätt, då vår demokrati, trots dess brister, har sedan införandet för nästan hundra år sen överlevt starka prövningar och skapat en av de jämförelsevis mest välmående och jämlika länderna i världen. Det är därför underligt att statschefen för ett demokratiskt land har ärvt sitt ämbete. Monarkin är en feodal kvarleva som strider mot demokratins principer.

Det är ännu underligare att detta är en kontroversiell åsikt. Jag har personligen blivit verbalt trakasserad av en främmande människa för mindre. När jag i ett samtal med en vän nämnde hur Kungen en gång av misstag kallde en folksamling i Arboga för "Kära Örebroare"råkade en för mig okänd äldre dam höra detta och började oombedd försvara kungen.

Denna anekdot visar på den för mig främmande kärlek for kungafamiljen som fortfarande finns i Sverige. Det går inte att förneka att stödet för monarkin är högt. Till och med den Republikanska föreningen skriver att opinionsmätningar från 2016 visar att 53 till 65 procent av den Svenska befolkningen stöder monarkin.

Det är svårt för mig att förklara detta stöd för monarkin i ett land som förövrigt har en stark demokratisk kultur. Själv gissar Jag att det har sin grund i att kungafamiljen framställs som harmlös för vårt samhälle.

 I 1974 års grundlag har monarken knappt ingen politisk makt. De uppgifter som statschefsämbetet innebär i andra parlamentariska system ges istället till statsminister och talmannen. Den svenska monarkin framstår som maktlös till och med i jämförelse med andra länder med såkallade "maktlösa" monarkier som Nederländerna och Storbritannien.

Detta har inneburit att kungafamiljen har med framgång kunnat framställa sig som en ofarlig institution. Kungen behöver inte, till skillnad från de folkvalda politikerna, ta några politiskt kontroversiella beslut som kan äventyra hans popularitet. Kungafamiljen har också med stor framgång anpassat sig till mediernas skvallerkultur.

Även många utbildade och politiskt intresserade människor är ofta snarast likgiltiga till monarkin. Denna likgiltighet leder lätt till att man stödjer monarkin av ren slentrian. Få känner sig hågade att strida för att avskaffa en institution som de anser vara mestadels harmlös och symbolisk.

Men Jag anser att även om monarkin endast är en symbol, är det en rutten symbol. Många försvarar monarkin med att det är en levande länk till vårt förflutna och symboliserar Sveriges historia. Men det är just det som är problemet med monarkin: den symboliserar Sveriges mörka förflutna som ett odemokratiskt land, då enväldiga kungar styrde landet med järnhand. Den är en intressant tid som är värd att studera och minnas, men den skall inte hyllas i vårt statsskick. Den Svenska monarkin har sin givna plats i våra historieböcker och museum, men där bör den förbli.

Vi bör istället hylla vår starka tradition av demokrati och parlamentarism, som sedan dess födelse för snart ett sekel sedan, har utmynnat i vårt nuvarande välstånd. Denna demokrati representeras bäst av ett republikanskt statsskick.

Hur detta statsskick ska se ut är emellertid en öppen fråga. En vanlig oro när frågan om republik förs på tal är att avskaffandet till monarkin kommer att leda till att Sverige inför ett presidentsystem av Amerikanskt snitt, med en direktvald och mäktig president som regeringschef.  Detta system har ju sina nackdelar, då det som i USA kan leda till nästan olösliga strider mellan presidenten och den lagstiftade makten. Men parlamentarismens principer är så starka i Sverige att risken för en amerikanisering av statsskicket måste anses vara försumbar.

En mer trolig modell för en Svensk republik är andra Europeiska republiker, som Finland och Island i Norden och Tyskland och Irland i övriga Europa. I regel har statschefen eller presidenten i dessa länder liten eller begränsad makt och regeringen tillsätts enligt parlamentariska principer. Undantaget är möjligtvis Finland, men där har presidentens makt kraftigt beskurits de senaste decennierna. Dessa länder utgör naturligtvis lika lite som Sverige exempel på utopier, men de kan i många avseenden tjäna som förebild för ett nytt Svenskt statsskick.

Sveriges ovanliga regeringsform, där statschefen har väldigt få uppgifter, har också lett till förslag om att helt enkelt avskaffa statschefsrollen helt och hållet och därmed också monarkin. I ett sådant system skulle statschefen kvarvarande uppgifter överföras till statsministern och talmannen. 

Många i Sverige känner nog emellertid att de vill ha en statschef, även om hens roll är mestadels symbolisk. Denna symboliska roll kan trots allt vara viktig. En monark är emellertid oacceptabel som statschef för ett demokratiskt land.

Det odemokratiska i monarkin har dock framhållits av dess försvarare som en fördel. Man menar att det faktum att Kungen inte har valts innebär att hans roll är opolitisk. Han kan därmed fungera bättre som en enande symbol för landet. En vald stats- eller regeringschef kan däremot ofta föraktas av anhängare till valets förlorare. Men monarkin som symbol kan knappast betraktas som opolitisk, då själva institutionen inte bara symboliserar utan även förkroppsligar ett klassystem med nedärvda privilegier. Den är i grunden ett uttryck för ett ärkereaktionärt system och ideologi som är oförenligt med både socialismen och varje sorts liberalism värd namnet.

Det är det som gör monarkin till en giftig symbol för vårt demokratiska samhälle. För det är en institution som strider mot våra demokrati- och jämlikhetssträvanden. Det är en verklig skam att vissa barn i Sverige kan födas till rikedom och makt, medan andra föds till fattigdom och utanförskap.

Att avskaffa monarkin kan från ett sådant jämlikhetsperspektiv visserligen verka vara en ren symbolfråga, då även om monarkin avskaffas kommer det fortfarande att finnas miljonärsbarn och fattiga barn. Men det är en motsägelse att säga sig strida mot ojämlikhet och klassamhället och samtidigt ha överseende med den främsta symbolen för dessa problem.

 Den Svenska socialdemokratin säger sig fortfarande vara emot både monarkin och klassamhället, men i den praktiska politiken har den inte avskaffat någondera, trots mångårigt regeringsinnehav. Den är nog ingen slump, för tronen och penningpåsen (monarkin och klassamhället), och för den delen också altaret och svärdet (religionen och militären), hör ihop och stärker varandra, som Knut Wicksell skulle ha uttryckt det. Ned med alla fyra, för att parafrasera det gamla slagordet.