Kassandra av Christa Wolf

"Mellan att döda och att dö finns ett tredje: att leva." - Christa Wolf,

Kassandra är en berättelse av den Tyska författarinnan Christa Wolf, först publicerad 1983. Den finns översatt till svenska av Margaretha Holmqvist.

I romanen återberättar Wolf myten om den trojanska prinsessan och sierskan Kassandra som förutspår Trojas fall i den mytiska kriget. Hon blir inte trodd och istället fängslas hon av sin egen far Kung Priamos, trots att hon har rätt. Efter att Troja faller blir hon fångad av grekerna och då förutspår hon att den grekiske kungen Agamemnon kommer att mördas av sin hustru Klytaimnestra. Detta leder till att hon avrättas.

Wolfs bok är en enda lång monolog från Kassandras perspektiv. Boken börjar mot slutet av Kassandras liv, in medias res. När hon står framför Agamemnons brog Mykene ser hon tillbaka på sitt liv.

Det blir en skildring av det Trojanska kriget från ett helt annat perspektiv än vad läsaren är van vid, nämligen kvinnans. Det är en tämligen radikal omdiktning med en feministisk och pacifistisk tendens.

I motsats till den västerländska traditionen skildras kriget som föga heroiskt och romantiskt. Det är snarast frågan om ett vansinnesdåd. Hjältarna är i denna omdiktning brutala slaktare, särskilt Akilles som får det välförtjänta stående epitetet "kräket Akilles".

I Wolfs tolkning grundar sig kriget därutöver också på en lögn, då den sköna Helena i denna bok aldrig kommer till Troja utan blir tillfångatagen av Egyptens konung på väg dit. Hennes ankomst till Troja är en bluff, iscensatt av Paris. Det vet också Grekerna. Egentligen handlar kriget helt krasst om tillgången till Dardanellerna.

Och som de flesta läsare redan vet, så leder kriget dessutom bara till undergången, åtminstone för trojanerna. Men den enda som vet detta är Kassandra, som här får en tydlig hjältinneroll. Hon förutspår krigets dystra utfall och varnar sin far Kung Priamos för krigets vansinne. Trots att hon bara rakryggat säger den obekväma sanningen, så spärras hon in. I Wolfs tolkning påminner hon om Doktor Stockmann i Ibsens "En Folkefiende".

Wolfs bok skrevs i början av 1980-talet, då kapprustningen återigen började ta fart och hotet om ett kärnvapenkrig mellan stormakterna var överhängande. Det är inte svårt att se parallellerna till detta i bokens skildring av ett meningslöst krig som endast leder till undergången, där ledarna blundar för den hemska slut som väntar.

Berättelsen har som sagt en feministisk tendens. En av anledningarna till att Kassandra ignoreras är just därför att hon är kvinna. Boken skildrar ett Troja där kvinnorna under krigets gång förlorar sin makt. Kriget fullbordar utvecklingen mot det patriarkaliska samhällsform som dominerat västerlandet sedan dess.

Antikens Grekland anses med rätta vara den västerländska civilisationens vagga. Men Wolf pekar på att från antikens Grekland kom också de tendenser i civilisationen som mycket väl kan leda till dess undergång: patriarkat, krig, klassamhället och den skoningslösa jakten efter makt och rikedom.  

Romanen skildrar också hur Troja under krigets gång utvecklas till en totalitär stat, med övervakning och angiveri. Wolf levde större delen av sitt liv i DDR och det är inte svårt att i detta se en illa dold kritik av regimen. Wolfs författarskap är kontroversiellt och hon har anklagats för att ha varit okritisk gentemot DDR-diktaturen. Det är en anklagelse som man kan lätt motbevisa genom att faktiskt läsa hennes böcker, något hennes kritiker inte verkar ha gjort.

Kassandra är en stark berättelse, med ett angeläget budskap om fred och jämlikhet. Wolfs prosa, i Holmqvists översättning, är helt enkelt underbar att läsa. Berättelsen kan verka lite förvirrande i början eftersom den börjar in medias res, men det poetiska språket fångar snart tag i läsaren. De flesta utgåvor av boken har dessutom texten till fyra föreläsningar av Wolf som berättar om romanens tillkomst. De är också läsvärda.

Jerome K. Jerome Bloche (Jackie Kottwitz) av Alain Dodier

Jerome K. Jerome Bloche är en fransk tecknad komisk detektivserie av Alain Dodier, som jag har läst i tysk översättning. Titeln, som också är namnet på huvudpersonen  kommer från den engelske författaren Jerome K. Jerome och målaren Hieronymous (på franska Jerome) Bosch I Sverige har serien publicerats i tidningen Fantomen, då under det förenklade namnet Jerome K. Bloche.

Men på tyska heter serien och huvudpersonen Jackie Kottwitz, och eftersom jag nyligen läst honom på tyska kommer jag att använde det namnet.

 Serien handlar om den Parisiske privatdetektiven Jackie Kottwitz, som genren trogen regelbundet dras in i kriminalfall som egentligen borde lösas av polisen, men som faller på Jackies lott. Serien kännetecknas både av en humor som påminner om Jacques Tati, men handlingarna är allvarliga, tragiska och psykologiska kriminalhistorier.

                                           Jackie på sitt kontor

Serien tecknas och skrivs av den franske tecknaren Alain Dodier. Den började publiceras 1982 och har fortsatt sedan dess. I början hade Dodier hjälp med manusen av författarna Serge Le Tendre och Makyo (en pseudonym). Men de flesta albumen är skrivna av tecknaren själv.

Tyvärr har inte serien publicerats på svenska i albumform. Albumen håller på att publiceras i en fin inbunden upplaga på tyska av förlaget Fenix Comics, det är från deras hemsida som alla bilderna kommer ifrån. Man kan nog också hitta Fantomentidningar med serien antikvariskt. Jag har också läst att man ska publicera en engelsk översättning senare i år. Och för de som till skillnad från mig kan franska finns ju alltid originalen att läsa.

Jackie är privatdetektiv, men är ingalunda hårdkokt. Snarast är han en vänlig, gladlynt och empatisk person. Kanske till och med för vänlig, hans inställning till världen kan ofta vara naiv. Han är i tjugoårsåldern och hans utseende är säreget  med mjuka, runda ansiktsdrag, glasögon och en rufsig röd kalufs. Trots att serierna utspelar sig i nutiden, så bär han detektivens traditionella hatt och trenchcoat. Det visar på hans excentriska läggning och mycket av humorn i serien kommer sig från hans finurliga men underliga lösningar på problem i livet. En blandning av Humphrey Bogart och Monsieur Hulot, som seriens skapare en gång kallade honom. Men trots att Jackie kan verka löjlig, så är han väldigt intelligent och fullt kapabel att lösa de fall som han tilldelas.

Jackie är en charmig huvudperson och en av albumens styrkor. Han gör ett övertygande sympatiskt och mänskligt intryck och är lätt att tycka om. Han är intelligent utan att vara en övermänniska som Sherlock Holmes och hans empatiska metoder är ett positivt exempel gentemot brutala våldsman som t ex Mike Hammer och Dirty Harry. Han är ett verkligt original bland deckargenrens detektiver, mig veterligen är det svårt att finna någon som liknar honom.

                                               Jackie på sin trogna motordrivna cykel av märket Solex

Har har ett förhållande med en jämårig flygvärdinna, Babette. Hon är lika vänlig som han, men mycket mer jordnära och pragmatisk. Relationen är mestadels lycklig, men Babette blir ofta frusterad över att han ofta sätter detektivarbetet över kärleken.

 

Babette

Kvinnoskildringarna är en annan av seriens styrkor. Seriemediet präglas tyvärr av sexistiska och stereotypa skildringar av kvinnor, där de ofta får rollen som sexobjekt. Många serietecknare tecknar ofta kvinnor som alla ser ut som fotomodeller, gärna i halvnaket tillstånd.

Men det gäller inte Babette, som är en intelligent och handlingskraftig ung kvinna. Dodier tecknar henne med realistiska, blygsamma kroppsproportioner och i regel med kläderna på.  Det gäller också för de flesta andra av kvinnorna som dyker upp i albumen. Intressant är att äldre kvinnor ofta får viktiga roller i albumens berättelser, vilket är ovanligt inte bara i seriemediet utan i fiktionen överhuvudtaget. Det visar på seriens bredd i skildringarna av kvinnor.

Omslag till andra bandet av den tyska utgåvan. Jackie står böjd över Zelda, en spåkvinna som återkommer i flera av albumen och ett exempel på de äldre kvinnor som dyker upp i serien.


Trots att serien har mycket humor och har en halvt komisk huvudperson skildras kriminalfallen med allvar. Brotten har ofta en tragisk orsak, människor som i en desperat situation tillgriper olagliga metoder. Det kan till exempel vara passionsbrott där det är fråga om kärlek och avundsjuka eller hämnd. Fattigdom och klass är viktiga teman i flera av albumen. Den i vårt samhälle nödvändiga jakten på pengar och status är ju en outtömlig bevekelsegrund till brott. Ett favorittema i serien är kärlek mellan samhällsklasserna, vilket för samman klass- och kärlekstematiken.

Dodier ser på brottet med förståelse, om än utan överseende. Det är i denna medmänskliga och empatiska grundsyn som mycket av seriens styrka ligger. Karaktärerna, inklusive förövarna är i de flesta fallen flerdimensionella psykologiskt och känns som människor. I ett fåtal fall skapar Dodier tyvärr ensidiga skurkar, men de hör till undantagen och inte regeln.

Många av albumen är utmärkta och psykologiskt komplexa kriminalhistorier som kan konkurrera med de flesta prosadeckare. De tragiska berättelserna är ofta djupt rörande känslomässigt.

Humorn och allvaret skär sig inte utan utgör en lyckad symbios. I många av de mörkare albumen känner man att humorn behövs för att underlätta läsningen. Dodier är något av en optimist, men han blundar som sagt ingalunda för livets mörkare sidor.

Dodiers teckningar håller också hög klass. Klarheten och renheten är beundransvärd och gör serien väldigt lättläst. Samtidigt är det väldigt vackert.

Det är helt enkelt en beundransvärd serie där både manus och teckningar är av högsta kvalité. Bland alla detektivserier som jag har läst är denna helt klart den främsta.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

Gösta Berlings Saga är Selma Lagerlöfs debutroman från 1891.

Boken utspelar i Värmland på 1820-talet. Prästen Gösta Berling super bort sitt ämbete och blir en luffare, men räddas av Majorskan på herrgården Ekeby. Hon gör Gösta till en av sina kavaljerer. Dessa män är modiga och frodiga äventyrare och livsnjutare som Majorskan försörjer för att de ska dela med sig av sin glädje till henne.

Men djävulen i form av den elaka brukspatronen Sintram lurar kavaljererna med Gösta i spetsen att förråda Majorskan och ta makten över Ekeby från henne . Kavaljererna börjar styra herrgården utan förnuft och ansvar och spenderar all tid på fester och äventyr.

Det är en storslaget romantisk bok. Vi är som titeln antyder i legendernas och sagans land och det finns tydliga övernaturliga inslag i berättelsen.. Känslorna är starka och översvallande.  Allt tecknas i starka, gotiska drag.

Gösta Berling själv är urtypen av en romantisk hjälte. Han är en dubbelnatur, "starkast och svagast bland människor" som Lagerlöf så vackert uttrycker det. Han är mycket stark, karismatisk och vacker, ständigt invecklad i dristiga äventyr och stormande kärleksaffärer. Lagerlöf själv jämför honom med romantikens favoritfigur, Don Juan. Men samtidigt är han en misslyckad alkoholist, som har svårt att finna en mening i livet och hans kärlek slutar ofta i olycka.

Romanens budskap är också tvåsidigt. Dels hyllar Lagerlöf Gösta Berling och kavaljererna för deras livsglädje, som hon anser ha gått förlorad i moderna tider, och boken skildrar glatt deras upptåg och äventyr. Men boken främsta budskap är vikten och nödvändigheten av arbete och ansvar. Motsättningen är inte långt from den i Thomas Manns Buddenbrooks.

Boken har en romantisk syn på kärleken som en frälsande kraft (ett tema som återkommer i Lagerlöfs Körkarlen). Gösta Berling räddas av den goda Grevinnan Elisabeths kärlek till honom. Han och de andra kavaljererna bättrar sig och börjar arbeta och ta hand om Ekeby igen. Den gamla Majorskan får tillbaka Ekeby och kan dö i frid. Kavaljererna upplöses och Gösta Berling går ett nytt liv till mötes som en bättre människa.

Gösta Berlings Saga förtjänar sin status som en klassiker. Den är fylld av spännande äventyr och sagor, berättade med ett vackert språk. Boken är kanske den svenska romantikens främsta prosaverk.

Gymnasielärare Pedersens redogörelse... av Dag Solstad

Gymnasielärare Pedersens Redogörelse För Den Stora Politiska Väckelsen Som har Hemsökt Vårt Land  är den långa titeln på en roman av den norske författaren Dag Solstad från 1982, översatt till svenska av Hans O Sjöström.

Den politiska väckelsen i titeln är det Norska AKP(m-l), Arbeidernes Kommunistparti (marxist-leninistene). Partiet förordnade väpnad revolution för att skapa socialismen, med Maos Kina som förebild. Partiet fick en stark ställning hos intellektuella i Norge under 70-talets vänsterrörelse, och utgjorde en liten, men kraftfull röst i Norges politiska och kulturella liv. Solstad var själv medlem och boken är delvis baserad på hans erfarenheter.

Berättaren är en man vid namn Knut Pedersen som efter avslutade studie blir gymnasielärare i Larvik i revolutionens år 1968. Några av hans elever är maoister och lyckas övertyga honom att gå med i rörelsen i början av 70-talet.

Det är ett underligt, nästan bisarrt parti han går med i. Man skulle mycket väl kunna kalla det en fanatisk sekt.

Partiet är toppstyrt av en ledning som av "säkerhetsskäl" är hemlig. Privatliv finns egentligen inte, utan medlemmarna granskas obarmhärtigt av sina kamrater. Till exempel uppmanas medlemmar i akademiska, "småborgerliga" yrken som ingenjör eller läkare att "proletarisera" sig själva och ta vanliga arbeten, något som faktiskt var möjligt under den fulla sysselsättningens epok. Pedersen själv är en av de få undantagen och lyckas förbli lärare. Och när Pedersen är otrogen mot sin fru med en kvinnlig partimedlem så tas det upp på ett partimöte.

Partiet har en förvrängd verklighetsuppfattning. Jag är själv socialist, men man behöver inte vara Moderat för att tycka att maoismen är en bisarr ideologi. AKParna trodde till exempel att revolutionen står inför dörren, vilket den naturligtvis inte gjorde. AKP blev också aldrig något massparti. Ett tag blir partiet övertygat om att Sovjetunionen ska invadera Norge. Sovjet var ju i den maoistiska världsbilden en stor fiende. Både revolutionen och invasionen blir grund för ett bisarrt hemlighetsmakeri med kodnamn och en hemlig ledning, som naturligtvis är helt onödigt i det fredliga Norge.

Allt detta är ju lätt att driva med och det gör också Solstad. Det är en mycket rolig bok, där författaren beskriver alla underligheter med torr, men träffande humor.

Men Solstad skrattar inte bara åt AKP och dess underligheter. Boken skildrar också med värme deras idealistiska tro på en bättre värld och hur partiet ger mening och gemenskap åt dess medlemmar.

Solstad illustrerar denna idealism med en surrealistisk scen i denna annars realistiska roman. Pedersen och några kamrater ska till partiets sommarläger på en ö och istället för att ta båten, så cyklar de helt enkelt på vattnet från fastlandet till ön. Det är kanske det vackraste avsnittet i hela boken.

Mot slutet av boken börjar medlemmar förlora den kommunistiska övertygelsen. Boken blir en slags elegi över en förlorad tro. Partiets ryggrad och styrka var tron på Kina som förebild och utopi. Men det visar sig också vara dess svaghet. När bilden av Kina som socialistiskt idealsamhälle raseras efter Maos död och 70-talet gör över i 80-tal så börjar partiet gå på tomgång. Glöden försvinner och partiet blir en skugga av sitt forna jag. Oförmågan att växa bortom en liten minoritet börjar upplevas som ett misslyckande. Partiet börjar också demokratiseras och bli mer öppet.. Solstad verkar mena att idealismen och sekterismen, det sköna och det fula i partiet var två sidor av samma mynt.

Samtidigt har Pedersen och troligtvis också Solstad svårt att förlika sig med det socialdemokratiska Norge. Allt har ju två sidor och trots den stränga partidisciplinen stod ju AKP också för ett rebelliskt och kritiskt förhållningssätt till samtiden. Det senare vill inte Pedersen överge trots att han har förlorat tron på ett alternativ, ty för honom är ingenting värre än att leva den liknöjda och konsumistiska sömngångartillvaro som  Norge tycks erbjuda.

Solstad skildrar 80-talets ungdom som den främsta representanten för denna tillvaro. De ungdomar som Pedersen möter som lärare i början på 80-talet är till hans avsky mestadels apatiska, ointresserade av både politik och traditionell bildning. Han jämför dem med den elevgeneration som drog in honom i partiet 10 år tidigare som visserligen var fanatiska, men också levande, kritiska och intresserade.

Gymnasielärare Pedersens redogörelse är en utmärkt roman, kanske den främsta som beskriver 70-talets politiska väckelse. Det kräver visserligen att man är intresserad av ämnet. Boken kan vara svår att komma in i, ty den är skriven på ett omständligt  sätt, med många essäistiska partier om politisk teori. Styckeindelningarna är dessutom få. Boken kan upplevas som lite torr och tråkig, i alla fall inledningsvis. Berättaren och huvudpersonen Pedersen ger också först intryck av att vara en tråkig träbock till person. Men under läsningens gång blir skönheten och känslorna i Solstads språk tydlig för läsaren. Samtidigt visar sig Pedersen vara långt ifrån träaktig. Han är egentligen en människa som drivs av starka känslor både privat och politiskt.

Romanens nav är hans förhållande till läkaren och fanatiske partimedlemmen Nina Skåtöy, som han förälskar sig i. Hon är kanske det mest intressanta karaktären i hela boken och det är genom hennes livsöde som berättelsen om partiet skildras. Det blir därmed inte bara en redogörelse om ett parti, utan också en stark berättelse om människorna i partiet.