Gymnasielärare Pedersens Redogörelse För Den Stora Politiska Väckelsen Som har Hemsökt Vårt Land är den långa titeln på en roman av den norske författaren Dag Solstad från 1982, översatt till svenska av Hans O Sjöström.
Den politiska väckelsen i titeln är det Norska AKP(m-l), Arbeidernes Kommunistparti (marxist-leninistene). Partiet förordnade väpnad revolution för att skapa socialismen, med Maos Kina som förebild. Partiet fick en stark ställning hos intellektuella i Norge under 70-talets vänsterrörelse, och utgjorde en liten, men kraftfull röst i Norges politiska och kulturella liv. Solstad var själv medlem och boken är delvis baserad på hans erfarenheter.
Berättaren är en man vid namn Knut Pedersen som efter avslutade studie blir gymnasielärare i Larvik i revolutionens år 1968. Några av hans elever är maoister och lyckas övertyga honom att gå med i rörelsen i början av 70-talet.
Det är ett underligt, nästan bisarrt parti han går med i. Man skulle mycket väl kunna kalla det en fanatisk sekt.
Partiet är toppstyrt av en ledning som av "säkerhetsskäl" är hemlig. Privatliv finns egentligen inte, utan medlemmarna granskas obarmhärtigt av sina kamrater. Till exempel uppmanas medlemmar i akademiska, "småborgerliga" yrken som ingenjör eller läkare att "proletarisera" sig själva och ta vanliga arbeten, något som faktiskt var möjligt under den fulla sysselsättningens epok. Pedersen själv är en av de få undantagen och lyckas förbli lärare. Och när Pedersen är otrogen mot sin fru med en kvinnlig partimedlem så tas det upp på ett partimöte.
Partiet har en förvrängd verklighetsuppfattning. Jag är själv socialist, men man behöver inte vara Moderat för att tycka att maoismen är en bisarr ideologi. AKParna trodde till exempel att revolutionen står inför dörren, vilket den naturligtvis inte gjorde. AKP blev också aldrig något massparti. Ett tag blir partiet övertygat om att Sovjetunionen ska invadera Norge. Sovjet var ju i den maoistiska världsbilden en stor fiende. Både revolutionen och invasionen blir grund för ett bisarrt hemlighetsmakeri med kodnamn och en hemlig ledning, som naturligtvis är helt onödigt i det fredliga Norge.
Allt detta är ju lätt att driva med och det gör också Solstad. Det är en mycket rolig bok, där författaren beskriver alla underligheter med torr, men träffande humor.
Men Solstad skrattar inte bara åt AKP och dess underligheter. Boken skildrar också med värme deras idealistiska tro på en bättre värld och hur partiet ger mening och gemenskap åt dess medlemmar.
Solstad illustrerar denna idealism med en surrealistisk scen i denna annars realistiska roman. Pedersen och några kamrater ska till partiets sommarläger på en ö och istället för att ta båten, så cyklar de helt enkelt på vattnet från fastlandet till ön. Det är kanske det vackraste avsnittet i hela boken.
Mot slutet av boken börjar medlemmar förlora den kommunistiska övertygelsen. Boken blir en slags elegi över en förlorad tro. Partiets ryggrad och styrka var tron på Kina som förebild och utopi. Men det visar sig också vara dess svaghet. När bilden av Kina som socialistiskt idealsamhälle raseras efter Maos död och 70-talet gör över i 80-tal så börjar partiet gå på tomgång. Glöden försvinner och partiet blir en skugga av sitt forna jag. Oförmågan att växa bortom en liten minoritet börjar upplevas som ett misslyckande. Partiet börjar också demokratiseras och bli mer öppet.. Solstad verkar mena att idealismen och sekterismen, det sköna och det fula i partiet var två sidor av samma mynt.
Samtidigt har Pedersen och troligtvis också Solstad svårt att förlika sig med det socialdemokratiska Norge. Allt har ju två sidor och trots den stränga partidisciplinen stod ju AKP också för ett rebelliskt och kritiskt förhållningssätt till samtiden. Det senare vill inte Pedersen överge trots att han har förlorat tron på ett alternativ, ty för honom är ingenting värre än att leva den liknöjda och konsumistiska sömngångartillvaro som Norge tycks erbjuda.
Solstad skildrar 80-talets ungdom som den främsta representanten för denna tillvaro. De ungdomar som Pedersen möter som lärare i början på 80-talet är till hans avsky mestadels apatiska, ointresserade av både politik och traditionell bildning. Han jämför dem med den elevgeneration som drog in honom i partiet 10 år tidigare som visserligen var fanatiska, men också levande, kritiska och intresserade.
Gymnasielärare Pedersens redogörelse är en utmärkt roman, kanske den främsta som beskriver 70-talets politiska väckelse. Det kräver visserligen att man är intresserad av ämnet. Boken kan vara svår att komma in i, ty den är skriven på ett omständligt sätt, med många essäistiska partier om politisk teori. Styckeindelningarna är dessutom få. Boken kan upplevas som lite torr och tråkig, i alla fall inledningsvis. Berättaren och huvudpersonen Pedersen ger också först intryck av att vara en tråkig träbock till person. Men under läsningens gång blir skönheten och känslorna i Solstads språk tydlig för läsaren. Samtidigt visar sig Pedersen vara långt ifrån träaktig. Han är egentligen en människa som drivs av starka känslor både privat och politiskt.
Romanens nav är hans förhållande till läkaren och fanatiske partimedlemmen Nina Skåtöy, som han förälskar sig i. Hon är kanske det mest intressanta karaktären i hela boken och det är genom hennes livsöde som berättelsen om partiet skildras. Det blir därmed inte bara en redogörelse om ett parti, utan också en stark berättelse om människorna i partiet.
