Jag ha bara läst ett urval med Dario Fos pjäser, Gycklarens Teater, och det för många år sedan. Men intrycket från den är kvar än.
Humorn präglade Fos verk, mycket av hans verk är farser och tar avstamp i Italiens Commedia dell'arte tradition. Humorn är ganska osofistikerad och "låg". Den som anser att teater och litteratur bör vara städad och "fin" har inget att hämta hos Fo. Vi andra skrattar gott. Detta enkla, folkliga humor kombineras med ett allvarligt uppsåt. Fo tar konsekvent ställning för den svage i samhället och riktar skarp satir mot de rika och mäktiga. Det är detta som gör hans död så smärtsam, ty de mäktiga har förlorat en fiende och folket en vän.
torsdag 13 oktober 2016
söndag 2 oktober 2016
Övärlden av Ursula K. Le Guin
Böckerna om Övärlden (Earthsea i original) är en serie fantasyromaner av Ursula K. Le Guin. De består huvudsakligen av 5 romaner och en novellsamling.
De utspelar sig alla i den fiktiva Övärlden, som består just av ett samling öar i ett vidsträckt hav. Det finns inga kontinenter, i alla fall inga som människorna på öarna känner till. Liksom i Tolkien ligger öarna på snarast medeltida teknologisk nivå. Men till skillnad från Tolkien, som baserade sitt Midgård på medeltidens Europa, så befolkas Övärlden mestadels av människor med mörk hy. Det finns vita människor, kargadfolket, men de lever i öster och anses med viss rätt vara barbarer av den mörkhyade majoritetsbefolkningen. Detta är naturligtvis en medveten motbild till den självgoda världssyn många vita européer och nordamerikaner har i verkligheten.
Det finns naturligtvis magi i Övärlden. Alla människor, varelser och ting har ett sant namn på det ursprungliga skapelsespråket. Språket har mestadels glömts bort av de flesta människor och talas numera bara av magiker och drakar. Men att veta det sanna namnet på någon eller någonting ger en människa makt över tinget. Att kunna bruka den makten är magi, något som kräver medfödd talang.
För att undvika att ge andra makt över en själv, håller människor sitt sanna namn hemligt och använder istället ett tilltalsnamn. Till exempel heter huvudpersonen i de flesta av romanerna egentligen Ged, men han kallas för Sparvhök.
Men trots all magi handlar böckerna främst om människor och deras vilkor. De första tre romanerna, som publicerades i original i slutet på 60-talet och början på 70-talet. är bildningsromaner som handlar just om hur ungdomar blir vuxna och det ansvar de måste acceptera för att bli det. De handlar om ungdomar och är kanske skrivna för att läsas av dem, men kan också med behållning läsas av vuxna.
Den första boken, Trollkarlen från Övärlden (1968), handlar om Ged eller Sparvhök som upptäcker att han har magisk förmåga och skickas till trollkarlsskolan på ön Roke (skildringen av trollkarlsskolan har naturligtvis influerat många). Men i sin ungdomliga ansvarslöshet missbrukar Ged sin magi, med skräckinjagade konsekvenser. Han måste lära sig att bruka sin magiska makt i harmoni med världen och dess balans, att bli vuxen och ansvarsfull med andra ord.
Den andra boken, Gravkammarna i Atuan (1971), utspelar sig till skillnad från de andra romanerna bland de vita människorna, Kargadfolket som i Övärldens östra delar. De dyrkar de Jordens mörka makter och huvudpersonen är dessa makters prästinna, Arha. Men när trollkarlen Sparvhök kommer till deras tempel börjar Arha tvivla på sin roll som prästinna. En stark roman om nödvändigheten, åtminstone ibland, att göra uppror och hitta sin egen identitet gentemot det man har blivit uppfostrad till. För Le Guin innebär att bli vuxen inte att helt enkelt acceptera vad de vuxna lärt en som barn, till skillnad från många andra.
I den tredje boken, Den yttersta Stranden (1972) verkar Övärlden på väg att gå under. Den magiska kraften sinar, sångerna glöms bort. Undergångsstämningen påminner närmast om Yeats dikt The Second Coming. Det visar sig att en trollkarl försöker leva för alltid och förnekar döden. Därmed rubbas balansen i Övärlden. Den måste återställas. En roman om att acceptera döden. En bärande idé genom alla böckerna om Övärlden är en närmast taoistisk tanke om balans och harmoni, att acceptera den balansen och handla i enlighet med den. Här handlar den om balansen mellan motsatserna döden och livet.
Den fjärde boken Tehanu (1990) skriven långt senare, har i motsats till de tre första romanerna en huvudperson i medelåldern och handlar mycket om just att bli äldre. Den handlar också om hur det är att vara en vanlig person, utan magi, i en fantasyvärld fylld av den. Den granskar också från ett kritiskt feminiskt perspektiv den patriarkala värld som den yngre Le Guin lite omedvetet byggde upp i de tidigare böckerna.
Den femte boken, Berättelser Från Övärlden, (2001) som består av noveller som utforskar och därmed utvidgar den värld som Le Guin byggt upp i de andra böckerna. Den feministiska omtolkningen och revideringen av Övärlden fortsätter i den här boken. I den första novellen avslöjas kvinnornas roll i skapadet av Trollkarlsskolan på Roke, som senare blev helt mansdominerad. I den sista skildras hur en kvinna bryter skolans kvinnoförbud.
I den sjätte och sista boken, Burna av en annan vind (2001) drabbas av drömmar om dödens rike. Muren mellan levande och döda verkar på väg att brytas ner. Här fortsätter Le Guin att omtolka Övärlden, och utvecklar också budskapet från den tredje boken, Den yttersta stranden, om nödvändigheten att acceptera döden.
De första tre böckerna om Övärlden anses med rätta vara klassiker inom fantasygenren. De är vackert och lyriskt skrivna, något som Sven Christer Swahn lyckas bibehålla i hans utmärkta svenska översättningar. Övärlden är en av de mest fint utformade fantasivärldarna i världslitteraturen. Och böckerna behandlar stora frågeställningar med visdom.
De tre senare böckerna är också värda att läsa, även om de inte är lika bra. Den lyriska stämningen från den tidigare trilogin är mestadels borta även om Le Guin i vissa partier återfinner den. Om de tidigare böckerna tonläge låg närmast folksagan, så närmar sig de senare böckerna snarare den konventionella romanens uttrycksform. Böckerna är ändå välskrivna och ställer ofta intressanta frågor. Man blir imponerad av Le Guins förmåga att ifrågasätta sina egna skapelser på det sätt hon gör i de senare böckerna. Detta är en romanserie som är skriven inte bara med intelligens, utan också med känsla och djärvhet.
De utspelar sig alla i den fiktiva Övärlden, som består just av ett samling öar i ett vidsträckt hav. Det finns inga kontinenter, i alla fall inga som människorna på öarna känner till. Liksom i Tolkien ligger öarna på snarast medeltida teknologisk nivå. Men till skillnad från Tolkien, som baserade sitt Midgård på medeltidens Europa, så befolkas Övärlden mestadels av människor med mörk hy. Det finns vita människor, kargadfolket, men de lever i öster och anses med viss rätt vara barbarer av den mörkhyade majoritetsbefolkningen. Detta är naturligtvis en medveten motbild till den självgoda världssyn många vita européer och nordamerikaner har i verkligheten.
Det finns naturligtvis magi i Övärlden. Alla människor, varelser och ting har ett sant namn på det ursprungliga skapelsespråket. Språket har mestadels glömts bort av de flesta människor och talas numera bara av magiker och drakar. Men att veta det sanna namnet på någon eller någonting ger en människa makt över tinget. Att kunna bruka den makten är magi, något som kräver medfödd talang.
För att undvika att ge andra makt över en själv, håller människor sitt sanna namn hemligt och använder istället ett tilltalsnamn. Till exempel heter huvudpersonen i de flesta av romanerna egentligen Ged, men han kallas för Sparvhök.
Men trots all magi handlar böckerna främst om människor och deras vilkor. De första tre romanerna, som publicerades i original i slutet på 60-talet och början på 70-talet. är bildningsromaner som handlar just om hur ungdomar blir vuxna och det ansvar de måste acceptera för att bli det. De handlar om ungdomar och är kanske skrivna för att läsas av dem, men kan också med behållning läsas av vuxna.
Den första boken, Trollkarlen från Övärlden (1968), handlar om Ged eller Sparvhök som upptäcker att han har magisk förmåga och skickas till trollkarlsskolan på ön Roke (skildringen av trollkarlsskolan har naturligtvis influerat många). Men i sin ungdomliga ansvarslöshet missbrukar Ged sin magi, med skräckinjagade konsekvenser. Han måste lära sig att bruka sin magiska makt i harmoni med världen och dess balans, att bli vuxen och ansvarsfull med andra ord.
Den andra boken, Gravkammarna i Atuan (1971), utspelar sig till skillnad från de andra romanerna bland de vita människorna, Kargadfolket som i Övärldens östra delar. De dyrkar de Jordens mörka makter och huvudpersonen är dessa makters prästinna, Arha. Men när trollkarlen Sparvhök kommer till deras tempel börjar Arha tvivla på sin roll som prästinna. En stark roman om nödvändigheten, åtminstone ibland, att göra uppror och hitta sin egen identitet gentemot det man har blivit uppfostrad till. För Le Guin innebär att bli vuxen inte att helt enkelt acceptera vad de vuxna lärt en som barn, till skillnad från många andra.
I den tredje boken, Den yttersta Stranden (1972) verkar Övärlden på väg att gå under. Den magiska kraften sinar, sångerna glöms bort. Undergångsstämningen påminner närmast om Yeats dikt The Second Coming. Det visar sig att en trollkarl försöker leva för alltid och förnekar döden. Därmed rubbas balansen i Övärlden. Den måste återställas. En roman om att acceptera döden. En bärande idé genom alla böckerna om Övärlden är en närmast taoistisk tanke om balans och harmoni, att acceptera den balansen och handla i enlighet med den. Här handlar den om balansen mellan motsatserna döden och livet.
Den fjärde boken Tehanu (1990) skriven långt senare, har i motsats till de tre första romanerna en huvudperson i medelåldern och handlar mycket om just att bli äldre. Den handlar också om hur det är att vara en vanlig person, utan magi, i en fantasyvärld fylld av den. Den granskar också från ett kritiskt feminiskt perspektiv den patriarkala värld som den yngre Le Guin lite omedvetet byggde upp i de tidigare böckerna.
Den femte boken, Berättelser Från Övärlden, (2001) som består av noveller som utforskar och därmed utvidgar den värld som Le Guin byggt upp i de andra böckerna. Den feministiska omtolkningen och revideringen av Övärlden fortsätter i den här boken. I den första novellen avslöjas kvinnornas roll i skapadet av Trollkarlsskolan på Roke, som senare blev helt mansdominerad. I den sista skildras hur en kvinna bryter skolans kvinnoförbud.
I den sjätte och sista boken, Burna av en annan vind (2001) drabbas av drömmar om dödens rike. Muren mellan levande och döda verkar på väg att brytas ner. Här fortsätter Le Guin att omtolka Övärlden, och utvecklar också budskapet från den tredje boken, Den yttersta stranden, om nödvändigheten att acceptera döden.
De första tre böckerna om Övärlden anses med rätta vara klassiker inom fantasygenren. De är vackert och lyriskt skrivna, något som Sven Christer Swahn lyckas bibehålla i hans utmärkta svenska översättningar. Övärlden är en av de mest fint utformade fantasivärldarna i världslitteraturen. Och böckerna behandlar stora frågeställningar med visdom.
De tre senare böckerna är också värda att läsa, även om de inte är lika bra. Den lyriska stämningen från den tidigare trilogin är mestadels borta även om Le Guin i vissa partier återfinner den. Om de tidigare böckerna tonläge låg närmast folksagan, så närmar sig de senare böckerna snarare den konventionella romanens uttrycksform. Böckerna är ändå välskrivna och ställer ofta intressanta frågor. Man blir imponerad av Le Guins förmåga att ifrågasätta sina egna skapelser på det sätt hon gör i de senare böckerna. Detta är en romanserie som är skriven inte bara med intelligens, utan också med känsla och djärvhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)