La Boheme av Puccini, regi av José Cura

Jag hade glädjen att få se livesändningen till biograferna av Kungliga Operans nya uppsättning av La Bohéme av Giacomo Puccini.

La Bohéme, för den som inte vet, är en tragisk kärlekshistoria, som utspelas i 1800-talets Paris. Den fattige och bohemiske författaren Rodolfo träffar sömmerskan Mimi. Tycke uppstår och de blir förälskade. Det tragiska ligger helt enkelt i att Mimi är sjuk i tuberkulos. Varken hon, Rodolfo eller deras vänner har råd med mediciner, så det hela slutar med att hon avlider. Det hela är föga djupsinnigt och väldigt sentimentalt; den som förväntar något i stil med det filosofiska djupet hos Tristan und Isolde kommer att bli besviken.

Men det finns en grundläggande hantverksskicklighet, som nästan alltid hos Puccini, som gör att det hela fungerar. Musiken är förförande vacker. Och Puccinis tydliga ställningstagande för fattiga drömmare och konstnärsjälar är väldigt sympatiskt.

Det särskilda med den här uppsättningen, regisserad av tenoren och regissören José Cura, är att den inte utspelar sig i Paris, som librettot föreskriver, utan i Stockholm. Puccinis fiktiva bohemer ersätts här av verkliga skandinaviska konstnärer och filosofer.. Författaren Rodolfo blir Strindberg, kompositören Schaunard är Edvard Grieg, filosofen Colline blir Sören Kierkegaard och målaren Marcello blir Edvard Munch. Marcellos stora kärlek Musetta blir Munchs älskarinna Tulla Larsen.

Vän av ordning kanske märker att Kierkegaard inte var samtida med de övriga konstnärerna och dog när dem flesta av dem var barn. Detta löser regissören genom att göra Colline till ett så stort fan av Kierkegaard att han klär sig och beter sig som honom. Han är inte Kierkegaard, han bara låtsas vara honom. När Mimi ligger döende, så kräver situationens allvar att han klär av sig kostymen och blir sig själv.

Stockholmsmiljön sätter en tydlig prägel på uppsättningen. Bohemerna läser Aftonbladet, går till Berns och äter knäckebröd. Andra akten utspelas inte i Quartier Latin utan i Gamla Stan. Munchs målningar används genomgående som bakgrunder. I folkmassan i andra akten finns dessutom många figurer från målningarna. De skandinaviska inslagen märks inte bara i det visuella, utan också i texten, som man har ändrat. Även några toner av Grieg har satts in i musiken.

Det hela fungerar förvånansvärt bra. Den skandinaviska miljön känns naturlig. Användningen av Munchs målningar är ofta ett väldigt vackert inslag i föreställningen.  Möjligtvis skulle man kunna begära något större intellektuellt djup från regin, men det har ju också med materialet att göra. Det sentimentala i själva operan bär kanske också skulden för att personregin, bra som den är, inte når upp till de höjder som jag har sett (på dvd) från regissörer som Harry Kupfer eller Patrice Chéreau. 

Nu har jag inte dem kunskaper som krävs för att kunna riktigt bedöma sångarnas eller för den delen dirigenten Daniele Callegari insatser Men jag tyckte att både orkesterspelet och sången höll en ganska hög standard. Daniel Johansson (Rodolfo/Strindberg) och Yana Kleyn (Mimi) i huvudrollerna var särskilt imponerande.

Trovärdigheten i skådespeleriet stärktes av att större delen av sångarna är ganska unga. Maskörerna hade dessutom gjort ett utmärkt arbete med att få sångarna att se ut som dem verkliga personer som de spelar. Detta bevisades när Munchs porträtt av Strindberg drogs in på scenen och publiken kunde se att Daniel Johansson var bokstavligen porträttlik.

I slutändan var det en underhållande och ofta väldigt vacker eftermiddag.

                                         Jussi Björling och Victoria de los Angeles sjunger La Bohéme
                                         RCA Victor Orchestra. Dirigent: Sir Thomas Beecham. Inspelat 1956.

Buddenbrooks av Thomas Mann

 Buddenbrooks är en roman av Thomas Mann, hans debutroman, först publicerad 1901. Jag läste den i Ulrika Wallenströms översättning.

Den är en släktsaga som handlar om köpmannasläkten Buddenbrooks i staden Lübeck. Romanen skildrar deras välgång och eventuella förfall under flera generationer, från 1830-talet fram till det enade Tysklands första år på 1870-talet.

Vi möter bl a den praktiske och duglige Thomas, hans sociala, men sjukliga och dekadenta bror Christian, deras stolta syster Antonie som går genom två misslyckade äktenskap och slutligen Thomas musikaliska son Hanno.

Framförallt är detta ett mästerverk till roman, berättarkonst på hög nivå. Huvudpersonerna har alla ett imponerande karaktärsdjup. De känns nästan som verkliga människor och tillfället att få umgås med dessa intressanta personer är all anledning man behöver att läsa boken.

Manns prosa är utmärkt och en fröjd att läsa, särskilt i Ulrika Wallenströms fina översättning. Prosan är närmast musikalisk i sin utformning och har till och med Wagnerianska ledmotiv invävda (till exempel färgerna gul och blå). Även formen, släktsagan, är troligtvis inspirerad av Wagners Nibelungens Ring.

Romanen är närmast episkt upplagd och fångar välde de intressanta historiska skeendena under perioden som skildras, då Tyskland blev enad stat. Det episka svepet kombineras med ett starkt intresse för de minsta detaljer.

Boken handlar om konflikten mellan livskraftiga, praktiska, men fantasilösa köpmän som kan driva familjefirman vidare och dekadenta, sjukliga, men konstnärliga män. Familjens förfall består i de förra genom generationerna ersätts av de senare, en utveckling som kulminerar i Hanno, som är både fysiskt och psykiskt oförmögen att driva vidare familjefirman, vilket leder till hans far upplöser den i sitt testamente.

Här kommer ledmotiven med färgarna in. Blå förknippas med konstnärlighet (t ex Hanno har blå ögon), medan gul förknippas med köpmännens borgerlighet.

Trots att de leder till familjens förfall, så ger Mann konstnärstyperna sin sympati. Hanno är ju trots allt baserad på honom själv.  Och alla som har förmågan att läsa boken tillhör åtminstone delvis deras skara.

Och i slutändan är det så att de behöver inget mer försvar än att en av dem skrev Buddenbrooks.

Svarta Idéer av Franquin

Svarta Idéer (Idées Noires) är en tecknad humorserie skapad  av André Franquin. Franquin är känd för att ha tecknat äventyrserien Spirou i över 20 år och hans egen skapelse, skämtserien Gaston. Alla 65 avsnitt publicerades i år av Cobolt förlag i svensk översättning av Göran Ribe. Utgåvan har ett utmärkt förord av Björn Wahlberg.

Svarta Idéer skrevs och tecknades mellan 1977 och 1983. Serien består liksom av Gaston av korta ensideshistorier. Manusen stod huvudsakligen Franquin själv för, men för vissa avsnitt fick han hjälp av andra.

Medan Gaston och Spirou kan avnjutas av både vuxna och barn är humorn i Svarta Idéer nattsvart och gör skäl för sitt namn. De flesta skämten slutar i en våldsam och brutal död, ibland i hela människosläktets utrotning via miljöförstöring eller kärnvapenkrig. Oftast finns det en satirisk och politisk udd till skämten. Franquin riktar sin satir mot bl a kapitalismen, miljöförstöring, byråkrati, militären, kärnvapen, dödsstraffet, övertro på tekniken (däribland kärnkraften) och jakt. Serien ärär på många sätt en satirsk uppgörelse med våran civilisation.

Svartsynen är ibland total och det märks att Franquin ibland led av svåra depressioner. Den enda ljuspunkten är Franquins starka politiska och etiska patos och medkänsla för människan.

Serien är också intressant rent visuellt. Den är tecknad helt i svart och vitt, med inga andra färger eller ens gråtoner. Det bidrar starkt till den mörka stämningen. Figurerna är tecknade i silhuett mot minimalistiska bakgrunder. Silhuetterna avslöjar att Franquin använder samma karikerade, nerviga stil som han använder i Gaston och Spirou. Själv hävdade han  att "Svarta Idéer är Gaston doppad i sot".

Svarta Idéer är ett mästerverk inom seriekonsten. Framförallt är den väldigt vältecknad och visuellt nyskapade. Skämten är fyndiga och uppfinningsrika. Trots att Franquins mörkersyn är deprimerande, så finns det en viss katharsis i skämten. Satiren är knivskarp och tankeväckande. 30-40 år senare är de frågor Franquin för fram tyvärr fortfarande aktuella.

Malena Ernmans historielösa uttalanden om Wagner.

I dagarna har det varit rabalder över den nya 500 kronorssedeln, som ska föreställa Birgit Nilsson i sin paradroll som Brunnhilde i Richard Wagners Valkyrian. Operasångerskan Malena Ernman har opponerat sig, inte över valet av Nilsson som motiv, utan över det wagnerianska inslaget i bilden. "Wagner är en av världshistoriens mest inflytelserika antisemiter. Han har ofta kallats för protonazist och var en av nazitysklands stora förebilder; både han själv och hans musik blev en ideologisk ledstjärna för Hitler och nazismen", förklarar hon och anknyter till tidigare uttalanden hon gjorde i samband med Wagners 200 årsdag, då hon bland annat påstod att "Hans skrifter beskrev judarna och judendomen på ett liknade sätt som Hitler sedan gjorde och hans slutsats var att det bästa för judarna själva var att utrotas."

Detta är naturligvis inte sant, något av det och det visar medias okritiska förhållande att hennes uttalanden inte har fått något kritiskt bemötande, trots att Ernman inte har någon historisk utbildning.  Den historieskrivning hon ger uttryck för, i vilken Wagner blir protonazist, vars tankar kom att forma Hitler och det tredje rikets ideologi, är ren historieförfalskning som tidigare blivit uttryckt i bland andra Joachim Köhlers bok Wagners Hitler, men som blivit grundligt avvisad av de flesta historiker, inklusive storheter som Sir Richard Evans och Joachim Fest. Köhler själv har på senare dagar gjort avbön för åsikterna han tidigare framfört. Som motgift kan jag ekommendera den här recensionen av Köhlers bok.

Som en del i detta likställer hon Wagners och Hitlers antisemitism och menar att Wagner ansåg att judarna skulle utrotas. Detta är en villfarelse som direkt motsägs av vad Wagner faktiskt skrev. I den nu ökända pamfletten "Judendomen i Musiken" förordnar wagners tvärtom judarnas "assimilation"  till en universiell och befriad mänsklighet, "so sind wir einig und ununterschieden!" ("så att vi blir förenade och utan åtskillnad". Min övers.). Av samme bloggare som skrev den ovannämnda rescensionen finns också en sammanfattning på engelska av denna essä och en genomgång ord för ord av dess sista paragraf. Som den store historikern Saul Friedländer påpekar är Wagners åsikter oförenliga med Hitlers, som troligtvis aldrig läste ett ord som Wagner skrev överhuvudtaget. Visserligen var Wagner anti-semit och hans åsikter om judarna anses med rätta vara förkastliga idag, men det går inte att likställa honom med Hitler.

Den historieskrivning som Ernman förespråkar är ett uttryck är dessutom ett uttryck för en förlegad historiesyn, i vilken "stora män", i det här fallet Wagner och Hitler, avgör historiens gång. Den moderna vetenskapliga historiesynen ser däremot historiens gång, i det här fallet nazismens uppkomst och gärningar, som avgjorda av de materiella och sociala förutsättningarna.

Vem var då Richard Wagner? Politiskt stod han till vänster och var en glödande socialist och demokrat, åsikter som han stred för i upproren i Dresden 1849. Hans kamrat i dessa strider var anarkisten Mikhail Bakunin, som ofta anses ha stått modell för Siegfried i Nibelungens Ring. Filosofiskt och religiöst kom han under inflytande av Schopenhauer och buddhismen (han hade planer ett tag på att skapa ett musikdrama om Buddha, Die Sieger).

Något förenklat kan man uttrycka grunden i denna filosofi som att roten till allt lidande i världen är begär (viljan till liv i Schopenhauer). Begäret kan aldrig tillfredställas, då världren är ständigt föränderlig och man aldrig kan fasthålla vid objektet för begäret. Enda sättet att undvika lidandet är att nå upplyssning och släcka begäret. I Schopenhauer och Wagners föreställningar var estestisk kontemplation (av konst) och medlidande de främsta sätten att släcka viljan.

På sitt typiskt egensinnande sätt såg Wagner kapitalismen som det ultimata uttrycket för viljans skadliga verkan, i form av viljan till makt. Det är denna problematik som uttrycks i Nibelungens Ring, där ringen symboliserar rikedom och makt (Wagner själv jämförde den med en börsportfölj). Begäret efter ringen leder till all olycka i dramat och korrumperar människor, gudar, jättar och dvärgar. Mot detta ställer Wagner kärleken mellan Siegfried och Brunnhilde. I dramats slutscen segrar kärleken över ringen och den värld det girigheten har skapat. I den gamla världens aska uppstår en ny värld grundad på kärlek och medlidande.

I hans sista musikdrama, Parsifal, uttrycker Wagner återigen denna buddhistiskt färgade filosofi. Här är medlidande och pacifism centrala tankar. Här får lidandet orsakat av begäret en mycket stark metafor: Kung Amfortas lider av ett sår som ständigt blöder. Huvudpersonen Parsifal är i dramats början "das reine tor", den rene dåren. I sin okunskap brukar han våld. Men genom sin förmåga till medlidande blir han upplyst, avsäger sig våldet, besegrar trollkarlen Klingsor (vars illusioner symboliserar den falska fenomenvärlden), sluter Amfortas sår och blir den nye kungen över riddarna som vaktar den helige Gral.

Som det kanske märks så förkastade Wagner i sina verk själva grunden till Nazismens filosofi: föraktet för svaghet och medlidande och hyllandet av styrka och makt. För Wagner var tvärtom medlidandet det högsta goda och begäret efter makten roten till allt ont.  Det är tydligt att det nazistiska användandet av hans verk var ett grovt missbruk av en stor konstnär.

Den är möjligtvis opassande (av andra själ än dem Ernman framför) att avbilda motiv från en socialistisk konstnärs musikdramatiska verk på en pengasedel. Men i dessa tider, då kapitalismens och girigheten tillåts härja ohindrat i världen, är Wagner mer nödvändig än någonsin.

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet (recension)

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvet är en gotisk detektivnovell av Uppsalapoeten Mohamed Omar. Handlingen är enkel: Egyptologen Tord Ranke hittas mördad och hans snillrike och excentriske kollega Professor Frans Stenberg utforskar mordet, en undersökning som leder honom till en synbart utdöd egyptisk kult, som naturligtvis inte visar sig vara så utdöd.

Som det kanske märks är detta en hyllning till gotiken som den har tagit sig utryck i tidig underhållnings- och pulp-litteratur.
Sherlock Holmes och hela den mer gotiska delen av detektivgenren är hela tiden med i bakgrunden. Lovecrafts Arkham och dess Miskatonic University spelar till och med en roll i handlingen. Ren underhållning, som författaren uttryckligen säger, men mycket intelligent och lärd sådan.

Jag uppskattade särskilt hur Omar fångade (medvetet eller omedvetet) gotikens förhållande till ondskan, vare den tar sig uttryck i hedniska kultur eller vampyrer: avståndstagande av moraliska skäl, men samtidigt märker man hos författaren en fascination. Liksom Bram Stoker var fascinerad av Dracula är Omar av sin  Khazamhotep-kult.

Novellens karaktärer är myckelt enkelt tecknade, nästan i karikatyr, som sig bör i riktig pulp-litteratur. Men det är orginella karikatyrer och de är inte utan charm. Då särskilt novellens detektiv och huvudperson professor Frans Stenberg. Han är en excentrisk akademiker som trots sin unga ålder i klädsel och intressen verkar vara från en svunnen tidsålder. I en touch som bara Mohamed Omar skulle ha hittat på bär han ständigt fez.

Men i ett grepp som går ända tillbaka till detektivgenrens ursprung (t ex Poes Auguste Dupin) låter Omar sin excentriske huvudperson ständigt följas och balanseras av en mer "normal" assistent, studenten Henning. Denne upsalienske Watson är en nörd, då främst på Star Wars och rollspel. Hans intresse för popkultur konstrasterar fint med Stenbergs mer "högkulturella" smak och gör den kufiske Stenberg mer tillgänglig för läsarna som figur.

Språket är mycket skickligt och det märks att det sitter en poet bakom tangentbordet. Den gotiska atmosfär som den framkallar är i mångt och mycket novellens främsta styrka. Man imponeras särskilt av skildringen av ett mycket gotiskt Uppsala. Staden har samma funktion för Professor Stenberg om London för Sherlock Holmes och är nästan lika mycket en karaktär som människorna. I ett rent fantasyinslag låter Omar gatlyktorna anakronistiskt, men stämningsfullt hänga kvar i mobiltelefonernas tidevarv. Det enda man kan klaga på är inslagen av Uppsalas studentkultur, om man som jag har svårt för det studentikosa.

Men överlag är det en mycket underhållande novell. Mohamed Omar skrev den för att roa och i det här fallet lyckas han med det. Jag väntar med glädje på  Professor Stenbergs kommande äventyr.
Häftet med novellen och andra böcker av Mohamed Omar finns att köpa direkt hos honom på hans blogg Nya Il Convito.

Ut i vida Världen igen!

Hej.
Jag har i ett års tid nu bloggat på engelska på Amid Fusions of Wonder. Den här bloggen är skapat med tanke på svenska inlägg jag vill skriva. Min huvudblogg kommer emellertid att fortsätta vara den engelska. Titlen på den här bloggen, Skrivet mot Vinden har jag stulit från en samling med artiklar av Artur Lundkvist.