Stäppvargen (Der Steppenwolf) är en roman av Hermann Hesse, först publicerad 1927.
Den handlar om Harry Haller, en man som slits mellan två olika sidor av hans personlighet. Den ena är den mänskligt kultiverade, människan i honom. Den andra är en djurisk driftsnatur, stäppvargen. Konflikten lämnar honom ingen ro. Han är alienerad från den övriga mänskligheten och föraktar dess ytliga, kommersiella, borgerliga samhälle och kultur. Det finns ingen självgodhet i detta, för han är medveten och kritisk även om sina egna brister. Allt detta driver honom till självmordets rand.
Men det är inte bara en roman om lidande, utan också en berättelse om läkning. När det verkar som självmordet är den enda utvägen som återstår för Haller, träffar han en kvinna, Hermine. Hon och hennes vänner leder honom bort from förtvivlan och tillbaka till en slags mänsklig gemenskap.
Han lär sig att varje individs personlighet egentligen utgör en mångfald och man måste acceptera den mångfalden. Även den dualism mellan människa och stäppvarg som Haller utgår från i början är en förenkling.
Och kanske framförallt lär han sig vikten av humor. Man måste se på människornas brister med humor, istället för med hat. Det gäller både ens egna fel, liksom ens medmänniskors.
Det är lätt att se varför denna roman är älskad av så
många. Här skildras utanförskap och depression på ett utomordentligt
sätt. Det är lätt för många läsare att känna igen sig själv i Haller och
hans lidanden, som i grunden är den tänkande människan dilemman i vårat moderna samhälle.
Men romanen handlar som sagt också vägen ur detta lidande. Att läsa Stäppvargen är att först dras ned i ett mörker, för att sedan resa sig ur detta mörker till ett slags ljus. Det är en storslagen, lärorik och inspirerande läsupplevelse.
