Vi här i Sverige är ofta väldigt stolta över vår högt utvecklade demokrati. Och det med en viss rätt, då vår demokrati, trots dess brister, har sedan införandet för nästan hundra år sen överlevt starka prövningar och skapat en av de jämförelsevis mest välmående och jämlika länderna i världen. Det är därför underligt att statschefen för ett demokratiskt land har ärvt sitt ämbete. Monarkin är en feodal kvarleva som strider mot demokratins principer.
Det är ännu underligare att detta är en kontroversiell åsikt. Jag har personligen blivit verbalt trakasserad av en främmande människa för mindre. När jag i ett samtal med en vän nämnde hur Kungen en gång av misstag kallde en folksamling i Arboga för "Kära Örebroare"råkade en för mig okänd äldre dam höra detta och började oombedd försvara kungen.
Denna anekdot visar på den för mig främmande kärlek for kungafamiljen som fortfarande finns i Sverige. Det går inte att förneka att stödet för monarkin är högt. Till och med den Republikanska föreningen skriver att opinionsmätningar från 2016 visar att 53 till 65 procent av den Svenska befolkningen stöder monarkin.
Det är svårt för mig att förklara detta stöd för monarkin i ett land som förövrigt har en stark demokratisk kultur. Själv gissar Jag att det har sin grund i att kungafamiljen framställs som harmlös för vårt samhälle.
I 1974 års grundlag har monarken knappt ingen politisk makt. De uppgifter som statschefsämbetet innebär i andra parlamentariska system ges istället till statsminister och talmannen. Den svenska monarkin framstår som maktlös till och med i jämförelse med andra länder med såkallade "maktlösa" monarkier som Nederländerna och Storbritannien.
Detta har inneburit att kungafamiljen har med framgång kunnat framställa sig som en ofarlig institution. Kungen behöver inte, till skillnad från de folkvalda politikerna, ta några politiskt kontroversiella beslut som kan äventyra hans popularitet. Kungafamiljen har också med stor framgång anpassat sig till mediernas skvallerkultur.
Även många utbildade och politiskt intresserade människor är ofta snarast likgiltiga till monarkin. Denna likgiltighet leder lätt till att man stödjer monarkin av ren slentrian. Få känner sig hågade att strida för att avskaffa en institution som de anser vara mestadels harmlös och symbolisk.
Men Jag anser att även om monarkin endast är en symbol, är det en rutten symbol. Många försvarar monarkin med att det är en levande länk till vårt förflutna och symboliserar Sveriges historia. Men det är just det som är problemet med monarkin: den symboliserar Sveriges mörka förflutna som ett odemokratiskt land, då enväldiga kungar styrde landet med järnhand. Den är en intressant tid som är värd att studera och minnas, men den skall inte hyllas i vårt statsskick. Den Svenska monarkin har sin givna plats i våra historieböcker och museum, men där bör den förbli.
Vi bör istället hylla vår starka tradition av demokrati och parlamentarism, som sedan dess födelse för snart ett sekel sedan, har utmynnat i vårt nuvarande välstånd. Denna demokrati representeras bäst av ett republikanskt statsskick.
Hur detta statsskick ska se ut är emellertid en öppen fråga. En vanlig oro när frågan om republik förs på tal är att avskaffandet till monarkin kommer att leda till att Sverige inför ett presidentsystem av Amerikanskt snitt, med en direktvald och mäktig president som regeringschef. Detta system har ju sina nackdelar, då det som i USA kan leda till nästan olösliga strider mellan presidenten och den lagstiftade makten. Men parlamentarismens principer är så starka i Sverige att risken för en amerikanisering av statsskicket måste anses vara försumbar.
En mer trolig modell för en Svensk republik är andra Europeiska republiker, som Finland och Island i Norden och Tyskland och Irland i övriga Europa. I regel har statschefen eller presidenten i dessa länder liten eller begränsad makt och regeringen tillsätts enligt parlamentariska principer. Undantaget är möjligtvis Finland, men där har presidentens makt kraftigt beskurits de senaste decennierna. Dessa länder utgör naturligtvis lika lite som Sverige exempel på utopier, men de kan i många avseenden tjäna som förebild för ett nytt Svenskt statsskick.
Sveriges ovanliga regeringsform, där statschefen har väldigt få uppgifter, har också lett till förslag om att helt enkelt avskaffa statschefsrollen helt och hållet och därmed också monarkin. I ett sådant system skulle statschefen kvarvarande uppgifter överföras till statsministern och talmannen.
Många i Sverige känner nog emellertid att de vill ha en statschef, även om hens roll är mestadels symbolisk. Denna symboliska roll kan trots allt vara viktig. En monark är emellertid oacceptabel som statschef för ett demokratiskt land.
Det odemokratiska i monarkin har dock framhållits av dess försvarare som en fördel. Man menar att det faktum att Kungen inte har valts innebär att hans roll är opolitisk. Han kan därmed fungera bättre som en enande symbol för landet. En vald stats- eller regeringschef kan däremot ofta föraktas av anhängare till valets förlorare. Men monarkin som symbol kan knappast betraktas som opolitisk, då själva institutionen inte bara symboliserar utan även förkroppsligar ett klassystem med nedärvda privilegier. Den är i grunden ett uttryck för ett ärkereaktionärt system och ideologi som är oförenligt med både socialismen och varje sorts liberalism värd namnet.
Det är det som gör monarkin till en giftig symbol för vårt demokratiska samhälle. För det är en institution som strider mot våra demokrati- och jämlikhetssträvanden. Det är en verklig skam att vissa barn i Sverige kan födas till rikedom och makt, medan andra föds till fattigdom och utanförskap.
Att avskaffa monarkin kan från ett sådant jämlikhetsperspektiv visserligen verka vara en ren symbolfråga, då även om monarkin avskaffas kommer det fortfarande att finnas miljonärsbarn och fattiga barn. Men det är en motsägelse att säga sig strida mot ojämlikhet och klassamhället och samtidigt ha överseende med den främsta symbolen för dessa problem.
Den Svenska socialdemokratin säger sig fortfarande vara emot både monarkin och klassamhället, men i den praktiska politiken har den inte avskaffat någondera, trots mångårigt regeringsinnehav. Den är nog ingen slump, för tronen och penningpåsen (monarkin och klassamhället), och för den delen också altaret och svärdet (religionen och militären), hör ihop och stärker varandra, som Knut Wicksell skulle ha uttryckt det. Ned med alla fyra, för att parafrasera det gamla slagordet.
