Malena Ernmans historielösa uttalanden om Wagner.

I dagarna har det varit rabalder över den nya 500 kronorssedeln, som ska föreställa Birgit Nilsson i sin paradroll som Brunnhilde i Richard Wagners Valkyrian. Operasångerskan Malena Ernman har opponerat sig, inte över valet av Nilsson som motiv, utan över det wagnerianska inslaget i bilden. "Wagner är en av världshistoriens mest inflytelserika antisemiter. Han har ofta kallats för protonazist och var en av nazitysklands stora förebilder; både han själv och hans musik blev en ideologisk ledstjärna för Hitler och nazismen", förklarar hon och anknyter till tidigare uttalanden hon gjorde i samband med Wagners 200 årsdag, då hon bland annat påstod att "Hans skrifter beskrev judarna och judendomen på ett liknade sätt som Hitler sedan gjorde och hans slutsats var att det bästa för judarna själva var att utrotas."

Detta är naturligvis inte sant, något av det och det visar medias okritiska förhållande att hennes uttalanden inte har fått något kritiskt bemötande, trots att Ernman inte har någon historisk utbildning.  Den historieskrivning hon ger uttryck för, i vilken Wagner blir protonazist, vars tankar kom att forma Hitler och det tredje rikets ideologi, är ren historieförfalskning som tidigare blivit uttryckt i bland andra Joachim Köhlers bok Wagners Hitler, men som blivit grundligt avvisad av de flesta historiker, inklusive storheter som Sir Richard Evans och Joachim Fest. Köhler själv har på senare dagar gjort avbön för åsikterna han tidigare framfört. Som motgift kan jag ekommendera den här recensionen av Köhlers bok.

Som en del i detta likställer hon Wagners och Hitlers antisemitism och menar att Wagner ansåg att judarna skulle utrotas. Detta är en villfarelse som direkt motsägs av vad Wagner faktiskt skrev. I den nu ökända pamfletten "Judendomen i Musiken" förordnar wagners tvärtom judarnas "assimilation"  till en universiell och befriad mänsklighet, "so sind wir einig und ununterschieden!" ("så att vi blir förenade och utan åtskillnad". Min övers.). Av samme bloggare som skrev den ovannämnda rescensionen finns också en sammanfattning på engelska av denna essä och en genomgång ord för ord av dess sista paragraf. Som den store historikern Saul Friedländer påpekar är Wagners åsikter oförenliga med Hitlers, som troligtvis aldrig läste ett ord som Wagner skrev överhuvudtaget. Visserligen var Wagner anti-semit och hans åsikter om judarna anses med rätta vara förkastliga idag, men det går inte att likställa honom med Hitler.

Den historieskrivning som Ernman förespråkar är ett uttryck är dessutom ett uttryck för en förlegad historiesyn, i vilken "stora män", i det här fallet Wagner och Hitler, avgör historiens gång. Den moderna vetenskapliga historiesynen ser däremot historiens gång, i det här fallet nazismens uppkomst och gärningar, som avgjorda av de materiella och sociala förutsättningarna.

Vem var då Richard Wagner? Politiskt stod han till vänster och var en glödande socialist och demokrat, åsikter som han stred för i upproren i Dresden 1849. Hans kamrat i dessa strider var anarkisten Mikhail Bakunin, som ofta anses ha stått modell för Siegfried i Nibelungens Ring. Filosofiskt och religiöst kom han under inflytande av Schopenhauer och buddhismen (han hade planer ett tag på att skapa ett musikdrama om Buddha, Die Sieger).

Något förenklat kan man uttrycka grunden i denna filosofi som att roten till allt lidande i världen är begär (viljan till liv i Schopenhauer). Begäret kan aldrig tillfredställas, då världren är ständigt föränderlig och man aldrig kan fasthålla vid objektet för begäret. Enda sättet att undvika lidandet är att nå upplyssning och släcka begäret. I Schopenhauer och Wagners föreställningar var estestisk kontemplation (av konst) och medlidande de främsta sätten att släcka viljan.

På sitt typiskt egensinnande sätt såg Wagner kapitalismen som det ultimata uttrycket för viljans skadliga verkan, i form av viljan till makt. Det är denna problematik som uttrycks i Nibelungens Ring, där ringen symboliserar rikedom och makt (Wagner själv jämförde den med en börsportfölj). Begäret efter ringen leder till all olycka i dramat och korrumperar människor, gudar, jättar och dvärgar. Mot detta ställer Wagner kärleken mellan Siegfried och Brunnhilde. I dramats slutscen segrar kärleken över ringen och den värld det girigheten har skapat. I den gamla världens aska uppstår en ny värld grundad på kärlek och medlidande.

I hans sista musikdrama, Parsifal, uttrycker Wagner återigen denna buddhistiskt färgade filosofi. Här är medlidande och pacifism centrala tankar. Här får lidandet orsakat av begäret en mycket stark metafor: Kung Amfortas lider av ett sår som ständigt blöder. Huvudpersonen Parsifal är i dramats början "das reine tor", den rene dåren. I sin okunskap brukar han våld. Men genom sin förmåga till medlidande blir han upplyst, avsäger sig våldet, besegrar trollkarlen Klingsor (vars illusioner symboliserar den falska fenomenvärlden), sluter Amfortas sår och blir den nye kungen över riddarna som vaktar den helige Gral.

Som det kanske märks så förkastade Wagner i sina verk själva grunden till Nazismens filosofi: föraktet för svaghet och medlidande och hyllandet av styrka och makt. För Wagner var tvärtom medlidandet det högsta goda och begäret efter makten roten till allt ont.  Det är tydligt att det nazistiska användandet av hans verk var ett grovt missbruk av en stor konstnär.

Den är möjligtvis opassande (av andra själ än dem Ernman framför) att avbilda motiv från en socialistisk konstnärs musikdramatiska verk på en pengasedel. Men i dessa tider, då kapitalismens och girigheten tillåts härja ohindrat i världen, är Wagner mer nödvändig än någonsin.