Den italienska författaren Umberto Eco har dött. Han verkade akademiskt inom flera fält, som litteraturvetare, filosof och blev slutligen professor i semiotik i Bologna.
Men många känner honom främst som romanförfattare. Han var en av dem främsta författarna av postmodern litteratur (Thomas Pynchon är en annan gigant i genren). Ecos böcker kännetecknas av massvis med referenser till allt möjligt, hög- och lågkultur, romaner liksom historiska fakta. Ingen kunskap är för trivial för att inte hamna i en Eco-roman.
Dessa referenser, dess kopplingar till verk och ting utanför romanerna är emellertid ingalunda triviala utan ofta en viktig beståndsdel i romanbygget. Romanerna handlar också ofta om böcker, på ett sätt som liknar Jorge Luis Borges noveller, som onekligen var en stor inspirationskälla för Eco. Med andra ord, intertextualitet och metafiktion, kännetecknen för postmodern litteratur.
De många referenserna till allt möjligt gör böckerna väldigt krävande och svåra. Och Eco har nog den största vokabulär av alla författare som jag någonsin har läst. Att vara allmänbildad hjälper inte mycket, eftersom det oftast är ganska okända fakta och väldigt ovanliga ord det handlar om.
Det ges emellertid lön för mödan. Eco är en svår författare, men samtidigt väldigt underhållande. Böckerna är allt som bra romaner ska vara: spännande, fyllda med humor och slutligen tankeväckande.
Och med internet är referenserna inte så svåra som dem en gång var. När jag läste Eco i tonåren, antecknade jag helt enkelt ner alla ord jag inte förstod och kollade upp dem på nätet senare. På så sätt lärde man sig också mycket.
Jag har läst tre romaner av Eco. Den första är hans debutroman och mest kända: Rosens Namn. Det är en detektivroman som utspelar sig i ett medeltida kloster, med många referenser till Sherlock Holmes, men också till dåtidens historia, filosofi och teologi. Romanen blev trots det en storsäljare.
Min favorit är hans andra roman: Foucaults Pendel. Den handlar om några förläggare som roar sig med att utveckla den ultimata konspirationsteorin. Fast denna lek får oväntade konsekvenser när andra tar teorin på fullt allvar och huvudpersonerna och läsaren börjar snart tvivla på att teorin bara är deras tankefoster. Det är en thriller som samtidigt är en satir över alla konspirationsteorier. Satiren är så skarp att romanen nästan vaccinerar läsaren mot konspirationstänkande. Teorin som byggs upp är mycket övertygande och bygger också mycket på fakta, verkliga sammanträffanden, men grundstenen i bygget är fiktiv. En grundsten, som Eco till slut drar bort så att den övertygande teorin till slut kollapsar på ett ännu mer övertygande sätt.
Den tredje är en av hans senare romaner: Begravningsplatsen i Prag. Det är en roman om en fiktiv man som utges för att vara författare till en bok som tyvärr är verklig: den antisemitiska förfalskningen Sions Vises Protokoll. Här driver Eco återigen med konspirationstänkandet, nu i form av antisemitism och annan rasism. Romanen använder sig intressant nog av Ecos egen forskning om de obskyra litterära verk som troligtvis utgjorde källor till protokollet.
Umberto Eco var en av vår tids största författare. Hans död är en stor förlust för världen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar