Varför Sverige bör avskaffa monarkin

Vi här i Sverige är ofta väldigt stolta över vår högt utvecklade demokrati.  Och det med en viss rätt, då vår demokrati, trots dess brister, har sedan införandet för nästan hundra år sen överlevt starka prövningar och skapat en av de jämförelsevis mest välmående och jämlika länderna i världen. Det är därför underligt att statschefen för ett demokratiskt land har ärvt sitt ämbete. Monarkin är en feodal kvarleva som strider mot demokratins principer.

Det är ännu underligare att detta är en kontroversiell åsikt. Jag har personligen blivit verbalt trakasserad av en främmande människa för mindre. När jag i ett samtal med en vän nämnde hur Kungen en gång av misstag kallde en folksamling i Arboga för "Kära Örebroare"råkade en för mig okänd äldre dam höra detta och började oombedd försvara kungen.

Denna anekdot visar på den för mig främmande kärlek for kungafamiljen som fortfarande finns i Sverige. Det går inte att förneka att stödet för monarkin är högt. Till och med den Republikanska föreningen skriver att opinionsmätningar från 2016 visar att 53 till 65 procent av den Svenska befolkningen stöder monarkin.

Det är svårt för mig att förklara detta stöd för monarkin i ett land som förövrigt har en stark demokratisk kultur. Själv gissar Jag att det har sin grund i att kungafamiljen framställs som harmlös för vårt samhälle.

 I 1974 års grundlag har monarken knappt ingen politisk makt. De uppgifter som statschefsämbetet innebär i andra parlamentariska system ges istället till statsminister och talmannen. Den svenska monarkin framstår som maktlös till och med i jämförelse med andra länder med såkallade "maktlösa" monarkier som Nederländerna och Storbritannien.

Detta har inneburit att kungafamiljen har med framgång kunnat framställa sig som en ofarlig institution. Kungen behöver inte, till skillnad från de folkvalda politikerna, ta några politiskt kontroversiella beslut som kan äventyra hans popularitet. Kungafamiljen har också med stor framgång anpassat sig till mediernas skvallerkultur.

Även många utbildade och politiskt intresserade människor är ofta snarast likgiltiga till monarkin. Denna likgiltighet leder lätt till att man stödjer monarkin av ren slentrian. Få känner sig hågade att strida för att avskaffa en institution som de anser vara mestadels harmlös och symbolisk.

Men Jag anser att även om monarkin endast är en symbol, är det en rutten symbol. Många försvarar monarkin med att det är en levande länk till vårt förflutna och symboliserar Sveriges historia. Men det är just det som är problemet med monarkin: den symboliserar Sveriges mörka förflutna som ett odemokratiskt land, då enväldiga kungar styrde landet med järnhand. Den är en intressant tid som är värd att studera och minnas, men den skall inte hyllas i vårt statsskick. Den Svenska monarkin har sin givna plats i våra historieböcker och museum, men där bör den förbli.

Vi bör istället hylla vår starka tradition av demokrati och parlamentarism, som sedan dess födelse för snart ett sekel sedan, har utmynnat i vårt nuvarande välstånd. Denna demokrati representeras bäst av ett republikanskt statsskick.

Hur detta statsskick ska se ut är emellertid en öppen fråga. En vanlig oro när frågan om republik förs på tal är att avskaffandet till monarkin kommer att leda till att Sverige inför ett presidentsystem av Amerikanskt snitt, med en direktvald och mäktig president som regeringschef.  Detta system har ju sina nackdelar, då det som i USA kan leda till nästan olösliga strider mellan presidenten och den lagstiftade makten. Men parlamentarismens principer är så starka i Sverige att risken för en amerikanisering av statsskicket måste anses vara försumbar.

En mer trolig modell för en Svensk republik är andra Europeiska republiker, som Finland och Island i Norden och Tyskland och Irland i övriga Europa. I regel har statschefen eller presidenten i dessa länder liten eller begränsad makt och regeringen tillsätts enligt parlamentariska principer. Undantaget är möjligtvis Finland, men där har presidentens makt kraftigt beskurits de senaste decennierna. Dessa länder utgör naturligtvis lika lite som Sverige exempel på utopier, men de kan i många avseenden tjäna som förebild för ett nytt Svenskt statsskick.

Sveriges ovanliga regeringsform, där statschefen har väldigt få uppgifter, har också lett till förslag om att helt enkelt avskaffa statschefsrollen helt och hållet och därmed också monarkin. I ett sådant system skulle statschefen kvarvarande uppgifter överföras till statsministern och talmannen. 

Många i Sverige känner nog emellertid att de vill ha en statschef, även om hens roll är mestadels symbolisk. Denna symboliska roll kan trots allt vara viktig. En monark är emellertid oacceptabel som statschef för ett demokratiskt land.

Det odemokratiska i monarkin har dock framhållits av dess försvarare som en fördel. Man menar att det faktum att Kungen inte har valts innebär att hans roll är opolitisk. Han kan därmed fungera bättre som en enande symbol för landet. En vald stats- eller regeringschef kan däremot ofta föraktas av anhängare till valets förlorare. Men monarkin som symbol kan knappast betraktas som opolitisk, då själva institutionen inte bara symboliserar utan även förkroppsligar ett klassystem med nedärvda privilegier. Den är i grunden ett uttryck för ett ärkereaktionärt system och ideologi som är oförenligt med både socialismen och varje sorts liberalism värd namnet.

Det är det som gör monarkin till en giftig symbol för vårt demokratiska samhälle. För det är en institution som strider mot våra demokrati- och jämlikhetssträvanden. Det är en verklig skam att vissa barn i Sverige kan födas till rikedom och makt, medan andra föds till fattigdom och utanförskap.

Att avskaffa monarkin kan från ett sådant jämlikhetsperspektiv visserligen verka vara en ren symbolfråga, då även om monarkin avskaffas kommer det fortfarande att finnas miljonärsbarn och fattiga barn. Men det är en motsägelse att säga sig strida mot ojämlikhet och klassamhället och samtidigt ha överseende med den främsta symbolen för dessa problem.

 Den Svenska socialdemokratin säger sig fortfarande vara emot både monarkin och klassamhället, men i den praktiska politiken har den inte avskaffat någondera, trots mångårigt regeringsinnehav. Den är nog ingen slump, för tronen och penningpåsen (monarkin och klassamhället), och för den delen också altaret och svärdet (religionen och militären), hör ihop och stärker varandra, som Knut Wicksell skulle ha uttryckt det. Ned med alla fyra, för att parafrasera det gamla slagordet.

Den Keltiska Ringen av Björn Larsson

Den Keltiska Ringen är en roman av Björn Larsson, först publicerad 1992.

Boken handlar om en seglare, Ulf Berntson, som i Dragör träffar den Finske seglaren Pekka som ger honom hans loggbok från en fasansfull färd över Nordsjön från Skottland. Därefter försvinner Pekka.
Boken berättar fragmentariskt och mysteriöst om hur Pekka och en kvinna jagades av en obskyr organisation vid namn Den Keltiska Ringen. Av ren nyfikenhet och av ett visst intresse för Kelterna bestämmer sig Ulf för att i sällskap med sin nära vän Torben göra en vinterresa till Skottland för att undersöka mysteriet bakom loggboken.

Den Keltiska Ringen är en roman om friheten. Främst är det friheten som huvudpersonen Ulf finner i havet och seglingen. I sin båt Rustica flyr han undan Fastlandets mänskliga samhälle med dess tvång. På havet är det endast han själv som bestämmer över sig själv. Där är han fri från alla politiska och nationella band.

Men genom mötet med den Keltiske frihetskämpen Macduff får Ulf lära känna en annan slags frihet.
Macduff är en del av Den Keltiska Ringen, en organisation som verkar i hemlighet för en självständig Keltisk federation. Macduff delar Ulfs kärlek till havets och den individuelle seglarens frihet, men han kämpar också för sitt folks kollektiva frigörelse som är lika viktig för honom. Macduff har insikten att individen också är en del av ett kollektiv.

Den Keltiska Ringen är naturligtvis en skapelse av Larssons fantasi. Men Romanen utspelar sig mot en verklighetsbakgrund av det Keltiska återuppvaknandet, hur de Keltiska nationerna som Galicien Skottland, Wales, Irland och Bretagne återigen börjar öppet tala sina språk, återuppliva sin kultur, historia och religioner. Många av dem kräver nu sin självständighet från Storbritannien och Frankrike, som längre förtryckt dess nationer. Det är en kamp som Björn Larsson skildrar med förståelse, om än med avsky för det våld som vissa utövar för detta mål.

Den Keltiska Ringen är en spännande och välskriven äventyrsroman. Men Larssons nyansfulla och intelligenta reflektioner gör denna bok till mycket mer än en enkel underhållningsroman. Han tar itu med viktiga frågor om den individuella och den kollektiva friheten. Romanen diskuterar både deras möjliga motsättning och deras möjliga förening. Larsson ställer frågan om det är rätt för både individer och kollektiv att bruka våld för att försvara sin frihet. Slutligen är den vacker skildring av de Keltiska folken och deras villkor, skriven av en främling med den förståelse och sympati som präglar denna utmärkta roman.

Krig och Fred av Leo Tolstoj, i översättning av Barbara Lönnqvist

Krig och Fred är en historisk roman av den Ryske författaren Leo Tolstoj, först publicerad i sin helhet 1869. Jag läste den i svensk översättning av Barbara Lönnqvist, utgiven 2017 i fyra volymer (sammanlagt 1820 sidor)  på Lind & Co förlag.

Boken är en lång, komplex och episk berättelse som utspelar sig i Ryssland under Napoleonkrigen. Handlingen kretsar kring ett flertal aristokratiska karaktärer, främst familjerna Rostov, Bolkonskij och Bezukhov. Läsaren får först lära känna deras liv i fred eller åtminstone bortom slagfältet, i den ryska societetens salonger. Där utspelas ett komplicerat relations- och familjedrama.

Människor slits mellan plikten att gifta sig rikt och ståndsmässigt och kärlekens krav. Vi får till exempel träffa Nikolaj Rostov, som slits mellan kärleken till sin fattiga kusin Sonja och vetskapen att gifta sig fattig på detta vis kan ruinera hans familj, vars svåra ekonomiska situation han har förvärrat genom sina spelskulder.

Hoppet i sådana situationer är att förena plikten och kärleken, men kärleken är ombytlig. Den förstörs lätt av svek och svartsjuka. Det får framförallt Natasha Rostov (syster till Nikolaj) och Andrej Bolkonskij erfara genom sin stormiga kärleksrelation.

Karaktärerna är rika aristokrater, men de tvivlar med rätta på att rikedom är livets mening. En av berättelsens huvudpersoner är Greve Pierre Bezukhov. Han börjar som en rucklare, men börjar snart att söka efter livets mening bortom rikedomens ytliga nöjen. En av romanens röda trådar är hans sökande efter denna mening i religion, politik, familjen och krig. Det innebär också att han brottas till en viss del med det orättvisa i hans privilegierade ställning i världen vilket leder honom till att försöka förbättra sina bönders ställning.

Som titeln utlovar är romanen också en krigsskildring och som sådan en av de främsta i världslitteraturen. Tolstojs skildringar av slagen vid Austerlitz och Borodino är ytterst levande, mer så än de flesta historieböckers kapitel om dessa slag. Romanen har ofta tolkats som en ren hyllning till Rysslands seger över Frankrike 1812, men texten är mer komplicerad än så. Krigsskildringen är djupt realistisk och Tolstoj skildrar också krigets brutalitet ingående. Man får inte bara uppleva hjältemod utan också att oskyldiga lemlästas och dödas. "Krig och Fred" förgriper på sätt och vis Remarques "På Västfronten Intet Nytt". Tolstoj blev ju också senare pacifismens och icke-våldets stora profet.

Skildringen av Napoleonkrigen använder Tolstoj för att förklara sin historieteori. I essäistiska partier analyserar han de historiska händelserna och kritiserar den traditionella historieskrivningen. Det är främst försöken i Carlyles anda att förklara historien som ett resultat av stora mäns handlingar som Tolstoj kritiserar. Han framför istället en historiedeterministisk syn där "härskaren är historiens slav" och deras handlingar styrs av historiens nödvändigheter och lagar.  Historiska händelser har en komplicerad mängd orsaker och det är ofta omständigheterna som avgör härskarnas ord och handlingar istället för tvärtom.

Det är kanske svårt för många att helt acceptera Tolstojs nästan fatalistiska syn, men hans kritik av det då rådande synsättet är i stort sett riktig. Mycket riktigt har historikerna sedan Tolstoj skrev sin bok övergett den historiesyn som Thomas Carlyle framförde i essän "Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien" med dess svärmiska inställning till de "stora männen".

Dessa essäistiska partier brukar ofta anklagas för att vara tråkiga utvikelser från handlingen. Men de är lysande och välskriven essäistik. Men det är naturligtvis som en stor berättelse som "Krig och Fred" har blivit en sådan klassiker.

Och i Barbara Lönnqvists översättning, som Jag har läst är romanen också en stor läsupplevelse. Lönnqvists översättning är mestadels utmärkt och för över Tolstojs ryska till en vacker svensk prosa. Det är den fösta fullständiga översättningen till svenska, då tidigare översättningar är förkortade från originalet.  Men översättningen är delvis problematisk att läsa eftersom Lönnqvist inte översätter större delen av romanens franska partier till svenska.

Den Ryska aristokratin i början på 1800-talet konverserade och skrev gärna på franska istället för ryska. Faktiskt var många aristokraters ryska bristfällig. För att skildra detta använder Tolstoj många franska ord och fraser, ibland hela meningar i romanens text.

De flesta utgåvor, även ryska sådana, översätter franskan, men inte Lönnqvists översättning. Det finns inte ens fotnoter med översättning till svenska. Lönnqvists förklarar i sitt förord att "franskan i Tolstojs verk är ett konstnärligt medel". Användningen av franskan och växlingen mellan den och ryska är i många fall viktiga för att första situationen och karaktärerna.

Lönnqvist låter därför mycket av de franska partierna vara kvar i sin översättning, även om många av partierna får ett ekvivalent uttryck på svenska bredvid sig i texten. Hon lovar att "inga för handlingen och situationen väsentliga ord" har lämnats oöversatta. Men ändå är det mycket oöversatt.

Jag förstår mycket väl varför franskan får stå kvar i texten, men varför inga fotnoter som översätter dessa uttryck? Med fotnoter kan franskan stå kvar i själva texten, men ändå får läsarna som inte kan franska flytande förstå vad som sägs. Valet att inte införa fotnoter gör texten mer svårtillgänglig helt i onödan. Själv använde Jag Hjalmar Dahls gamla och förkortade översättning, där nästan all franska översätts, för att förstå vissa partier i Lönnqvists översättning genom att jämföra de två upplagorna.

Men trots avsaknaden av fotnoter är detta i övrigt en välgjord översättning av ett stort romanverk. Realismen ligger kanske främst i karaktärerna som skildras med sådant djup och komplexitet att de framstår som verkliga personer. De går igenom enorma, men trovärdiga förändringar.

Vissa personer går från en ytterlighet till en annan under romanens gång. Ett tydligt exempel är Pierre som introduceras år 1805 som Bonapartist men som 1812 tror sig vara utvald att lönnmörda den Franska kejsaren. Men utvecklingen är alltid naturlig och verklighetstrogen.

Karaktärerna är naturligtvis barn av sin tid och omgivning.  Ett av Tolstojs budskap är ju att man nödvändigtvis formas av de historiska omständigheterna, hur mycket makt man än har. Men de är samtidigt människor som liknar du och jag och vars sätt att tänka man lätt känner igen. De brottas med den eviga frågan om vad som är livets mening. Detta ger boken en universell, allmänmänsklig och tidlös prägel. Krig och Fred är kanske den realistiska, episka och berättande 1800-talsromanens höjdpunkt.

Återstoden av Dagen av Kazuo Ishiguro

 Återstoden av Dagen är en roman av Kazuo Ishiguro, först publicerad år 1989 som The Remains of the Day


Bokens huvudperson och berättare är Stevens, en Engelsk butler som mot slutet av sin karriär år 1956 tar sin första semester i form av en bilresa genom England. Han ska besöka Miss Kenton, en före detta hushållerska som länge arbetade tillsammans med Stevens i samma hushåll. Hon lämnade yrket för att gifta sig med någon annan och Stevens har inte träffat henne på många år.

Hushållet i fråga tillhörde Lord Darlington, en engelsk aristokrat som Stevens tjänade större delen av sitt liv. Han dog några år efter kriget i vanära och anledningen därtill får vi veta under romanens gång.

Under bilresans gång reflekterar Stevens över sitt liv i Lord Darlingtons tjänst och hans förhållande till Miss Kenton. Han har alltid tagit sitt arbete mycket allvarligt och strävat efter att bli en "stor butler". Han har ärvt tanken från sin far, som också var butler, att en stor butler utmärks av sin "värdighet". Det betyder att butlern stoiskt lägger band på sina känslor och fullföljer sina uppgifter utan klagan, även i svåra situationer. Stevens påpekar att denna attityd är ju en känd del av den Engelska folksjälen, "the stiff upper lip". Eller som Roger Waters uttryckte det: “Hanging on in quiet desperation is the English way"

Romanen är en subtil kritik av detta synsätt. Stevens försöka att döda sina känslor skadar honom allvarligt. När hans far ligger på dödsbädden ignorerar hans son honom för att istället fullfölja sina arbetsuppgifter. Det må vara vad fadern hade lärt sonen att göra, men det framstår som  ett brott både mot far och son. Stevens inser inte detta och beskriver kvällen hans far dog som en triumf.

Det framgår också att Stevens älskade Miss Kenton och att hon älskade honom tillbaka. Men Stevens sätter återigen arbetet framför känslorna och förnekar sin kärlek inte bara till Kenton utan också till sig själv. Det framgår nämligen att betjänter som gifte sig vanligtvis lämnade yrket. Och yrket är för Stevens viktigare än kärleken. Detta driver bort Miss Kenton och Stevens blir en väldigt ensam människ.

Och det är frågan om hans yrke var värt dessa uppoffringar. Stevens förklarar för läsaren att en viktig del av att vara en stor butler är att tjäna en stor man.  En stor man är filantrop, som använder sin rikedom till att hjälpa världen. Den store butlerns uppgift är i sin tur att hjälpa den store mannen i sitt världsförbättrande. Det är noblesse oblige, den rika aristokratin ska rättfärdiga sin rikedom och klassklyftorna genom att använda den för något gott.

Men det är tveksamt om aristokratins existens verkligen gagnar världen. Stevens arbetsgivare Lord Darlington är en välmenande person som försöker under flera decennier mäkla fred och samförstånd mellan Storbritannien och Tyskland. Men Darlington är ytterst naiv och lättlurad. När Nazisterna griper makter blir han ett lättmanipulerat instrument för deras ändamål.  Han dör därför i vanära och hans livsverk rinner ut i intet. Stevens hade tjänat honom troget under alla år och offrat det mesta av hans livs tid och kraft i Darlingtons tjänst, allt till synes för ingenting.

Återstoden av Dagen är en subtil kritik av det Brittiska klassamhället och dess ideal om den självuppoffrande och stoiske arbetaren. Stevens som berättare framför dessa ideal, men från läsarens perspektiv undergräver hans berättelse dessa åsikter på ett ironiskt sätt. Man får på så sätt läsa Stevens berättelse mellan raderna för att uppfatta Ishiguros samhällskritik. Mellan raderna ligger också känslorna som berättaren gör sitt bästa att dölja för läsaren. Det är ett slags isbergskonstruktion, för att låna en känd metafor av Hemingway, där det mesta av romanen ligger dolt under textens yta. På så sätt bekräftar sättet roman berättas på en av dess grundläggande teman: Känslorna som döljs under en känslokall yta.

Resultat är en intelligent konstruerad roman. Boken är varken nyskapade eller något mästerverk, men väl ett välskrivet och njutbart exempel på den traditionella realistiska romanen.

Kassandra av Christa Wolf

"Mellan att döda och att dö finns ett tredje: att leva." - Christa Wolf,

Kassandra är en berättelse av den Tyska författarinnan Christa Wolf, först publicerad 1983. Den finns översatt till svenska av Margaretha Holmqvist.

I romanen återberättar Wolf myten om den trojanska prinsessan och sierskan Kassandra som förutspår Trojas fall i den mytiska kriget. Hon blir inte trodd och istället fängslas hon av sin egen far Kung Priamos, trots att hon har rätt. Efter att Troja faller blir hon fångad av grekerna och då förutspår hon att den grekiske kungen Agamemnon kommer att mördas av sin hustru Klytaimnestra. Detta leder till att hon avrättas.

Wolfs bok är en enda lång monolog från Kassandras perspektiv. Boken börjar mot slutet av Kassandras liv, in medias res. När hon står framför Agamemnons brog Mykene ser hon tillbaka på sitt liv.

Det blir en skildring av det Trojanska kriget från ett helt annat perspektiv än vad läsaren är van vid, nämligen kvinnans. Det är en tämligen radikal omdiktning med en feministisk och pacifistisk tendens.

I motsats till den västerländska traditionen skildras kriget som föga heroiskt och romantiskt. Det är snarast frågan om ett vansinnesdåd. Hjältarna är i denna omdiktning brutala slaktare, särskilt Akilles som får det välförtjänta stående epitetet "kräket Akilles".

I Wolfs tolkning grundar sig kriget därutöver också på en lögn, då den sköna Helena i denna bok aldrig kommer till Troja utan blir tillfångatagen av Egyptens konung på väg dit. Hennes ankomst till Troja är en bluff, iscensatt av Paris. Det vet också Grekerna. Egentligen handlar kriget helt krasst om tillgången till Dardanellerna.

Och som de flesta läsare redan vet, så leder kriget dessutom bara till undergången, åtminstone för trojanerna. Men den enda som vet detta är Kassandra, som här får en tydlig hjältinneroll. Hon förutspår krigets dystra utfall och varnar sin far Kung Priamos för krigets vansinne. Trots att hon bara rakryggat säger den obekväma sanningen, så spärras hon in. I Wolfs tolkning påminner hon om Doktor Stockmann i Ibsens "En Folkefiende".

Wolfs bok skrevs i början av 1980-talet, då kapprustningen återigen började ta fart och hotet om ett kärnvapenkrig mellan stormakterna var överhängande. Det är inte svårt att se parallellerna till detta i bokens skildring av ett meningslöst krig som endast leder till undergången, där ledarna blundar för den hemska slut som väntar.

Berättelsen har som sagt en feministisk tendens. En av anledningarna till att Kassandra ignoreras är just därför att hon är kvinna. Boken skildrar ett Troja där kvinnorna under krigets gång förlorar sin makt. Kriget fullbordar utvecklingen mot det patriarkaliska samhällsform som dominerat västerlandet sedan dess.

Antikens Grekland anses med rätta vara den västerländska civilisationens vagga. Men Wolf pekar på att från antikens Grekland kom också de tendenser i civilisationen som mycket väl kan leda till dess undergång: patriarkat, krig, klassamhället och den skoningslösa jakten efter makt och rikedom.  

Romanen skildrar också hur Troja under krigets gång utvecklas till en totalitär stat, med övervakning och angiveri. Wolf levde större delen av sitt liv i DDR och det är inte svårt att i detta se en illa dold kritik av regimen. Wolfs författarskap är kontroversiellt och hon har anklagats för att ha varit okritisk gentemot DDR-diktaturen. Det är en anklagelse som man kan lätt motbevisa genom att faktiskt läsa hennes böcker, något hennes kritiker inte verkar ha gjort.

Kassandra är en stark berättelse, med ett angeläget budskap om fred och jämlikhet. Wolfs prosa, i Holmqvists översättning, är helt enkelt underbar att läsa. Berättelsen kan verka lite förvirrande i början eftersom den börjar in medias res, men det poetiska språket fångar snart tag i läsaren. De flesta utgåvor av boken har dessutom texten till fyra föreläsningar av Wolf som berättar om romanens tillkomst. De är också läsvärda.

Jerome K. Jerome Bloche (Jackie Kottwitz) av Alain Dodier

Jerome K. Jerome Bloche är en fransk tecknad komisk detektivserie av Alain Dodier, som jag har läst i tysk översättning. Titeln, som också är namnet på huvudpersonen  kommer från den engelske författaren Jerome K. Jerome och målaren Hieronymous (på franska Jerome) Bosch I Sverige har serien publicerats i tidningen Fantomen, då under det förenklade namnet Jerome K. Bloche.

Men på tyska heter serien och huvudpersonen Jackie Kottwitz, och eftersom jag nyligen läst honom på tyska kommer jag att använde det namnet.

 Serien handlar om den Parisiske privatdetektiven Jackie Kottwitz, som genren trogen regelbundet dras in i kriminalfall som egentligen borde lösas av polisen, men som faller på Jackies lott. Serien kännetecknas både av en humor som påminner om Jacques Tati, men handlingarna är allvarliga, tragiska och psykologiska kriminalhistorier.

                                           Jackie på sitt kontor

Serien tecknas och skrivs av den franske tecknaren Alain Dodier. Den började publiceras 1982 och har fortsatt sedan dess. I början hade Dodier hjälp med manusen av författarna Serge Le Tendre och Makyo (en pseudonym). Men de flesta albumen är skrivna av tecknaren själv.

Tyvärr har inte serien publicerats på svenska i albumform. Albumen håller på att publiceras i en fin inbunden upplaga på tyska av förlaget Fenix Comics, det är från deras hemsida som alla bilderna kommer ifrån. Man kan nog också hitta Fantomentidningar med serien antikvariskt. Jag har också läst att man ska publicera en engelsk översättning senare i år. Och för de som till skillnad från mig kan franska finns ju alltid originalen att läsa.

Jackie är privatdetektiv, men är ingalunda hårdkokt. Snarast är han en vänlig, gladlynt och empatisk person. Kanske till och med för vänlig, hans inställning till världen kan ofta vara naiv. Han är i tjugoårsåldern och hans utseende är säreget  med mjuka, runda ansiktsdrag, glasögon och en rufsig röd kalufs. Trots att serierna utspelar sig i nutiden, så bär han detektivens traditionella hatt och trenchcoat. Det visar på hans excentriska läggning och mycket av humorn i serien kommer sig från hans finurliga men underliga lösningar på problem i livet. En blandning av Humphrey Bogart och Monsieur Hulot, som seriens skapare en gång kallade honom. Men trots att Jackie kan verka löjlig, så är han väldigt intelligent och fullt kapabel att lösa de fall som han tilldelas.

Jackie är en charmig huvudperson och en av albumens styrkor. Han gör ett övertygande sympatiskt och mänskligt intryck och är lätt att tycka om. Han är intelligent utan att vara en övermänniska som Sherlock Holmes och hans empatiska metoder är ett positivt exempel gentemot brutala våldsman som t ex Mike Hammer och Dirty Harry. Han är ett verkligt original bland deckargenrens detektiver, mig veterligen är det svårt att finna någon som liknar honom.

                                               Jackie på sin trogna motordrivna cykel av märket Solex

Har har ett förhållande med en jämårig flygvärdinna, Babette. Hon är lika vänlig som han, men mycket mer jordnära och pragmatisk. Relationen är mestadels lycklig, men Babette blir ofta frusterad över att han ofta sätter detektivarbetet över kärleken.

 

Babette

Kvinnoskildringarna är en annan av seriens styrkor. Seriemediet präglas tyvärr av sexistiska och stereotypa skildringar av kvinnor, där de ofta får rollen som sexobjekt. Många serietecknare tecknar ofta kvinnor som alla ser ut som fotomodeller, gärna i halvnaket tillstånd.

Men det gäller inte Babette, som är en intelligent och handlingskraftig ung kvinna. Dodier tecknar henne med realistiska, blygsamma kroppsproportioner och i regel med kläderna på.  Det gäller också för de flesta andra av kvinnorna som dyker upp i albumen. Intressant är att äldre kvinnor ofta får viktiga roller i albumens berättelser, vilket är ovanligt inte bara i seriemediet utan i fiktionen överhuvudtaget. Det visar på seriens bredd i skildringarna av kvinnor.

Omslag till andra bandet av den tyska utgåvan. Jackie står böjd över Zelda, en spåkvinna som återkommer i flera av albumen och ett exempel på de äldre kvinnor som dyker upp i serien.


Trots att serien har mycket humor och har en halvt komisk huvudperson skildras kriminalfallen med allvar. Brotten har ofta en tragisk orsak, människor som i en desperat situation tillgriper olagliga metoder. Det kan till exempel vara passionsbrott där det är fråga om kärlek och avundsjuka eller hämnd. Fattigdom och klass är viktiga teman i flera av albumen. Den i vårt samhälle nödvändiga jakten på pengar och status är ju en outtömlig bevekelsegrund till brott. Ett favorittema i serien är kärlek mellan samhällsklasserna, vilket för samman klass- och kärlekstematiken.

Dodier ser på brottet med förståelse, om än utan överseende. Det är i denna medmänskliga och empatiska grundsyn som mycket av seriens styrka ligger. Karaktärerna, inklusive förövarna är i de flesta fallen flerdimensionella psykologiskt och känns som människor. I ett fåtal fall skapar Dodier tyvärr ensidiga skurkar, men de hör till undantagen och inte regeln.

Många av albumen är utmärkta och psykologiskt komplexa kriminalhistorier som kan konkurrera med de flesta prosadeckare. De tragiska berättelserna är ofta djupt rörande känslomässigt.

Humorn och allvaret skär sig inte utan utgör en lyckad symbios. I många av de mörkare albumen känner man att humorn behövs för att underlätta läsningen. Dodier är något av en optimist, men han blundar som sagt ingalunda för livets mörkare sidor.

Dodiers teckningar håller också hög klass. Klarheten och renheten är beundransvärd och gör serien väldigt lättläst. Samtidigt är det väldigt vackert.

Det är helt enkelt en beundransvärd serie där både manus och teckningar är av högsta kvalité. Bland alla detektivserier som jag har läst är denna helt klart den främsta.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

Gösta Berlings Saga är Selma Lagerlöfs debutroman från 1891.

Boken utspelar i Värmland på 1820-talet. Prästen Gösta Berling super bort sitt ämbete och blir en luffare, men räddas av Majorskan på herrgården Ekeby. Hon gör Gösta till en av sina kavaljerer. Dessa män är modiga och frodiga äventyrare och livsnjutare som Majorskan försörjer för att de ska dela med sig av sin glädje till henne.

Men djävulen i form av den elaka brukspatronen Sintram lurar kavaljererna med Gösta i spetsen att förråda Majorskan och ta makten över Ekeby från henne . Kavaljererna börjar styra herrgården utan förnuft och ansvar och spenderar all tid på fester och äventyr.

Det är en storslaget romantisk bok. Vi är som titeln antyder i legendernas och sagans land och det finns tydliga övernaturliga inslag i berättelsen.. Känslorna är starka och översvallande.  Allt tecknas i starka, gotiska drag.

Gösta Berling själv är urtypen av en romantisk hjälte. Han är en dubbelnatur, "starkast och svagast bland människor" som Lagerlöf så vackert uttrycker det. Han är mycket stark, karismatisk och vacker, ständigt invecklad i dristiga äventyr och stormande kärleksaffärer. Lagerlöf själv jämför honom med romantikens favoritfigur, Don Juan. Men samtidigt är han en misslyckad alkoholist, som har svårt att finna en mening i livet och hans kärlek slutar ofta i olycka.

Romanens budskap är också tvåsidigt. Dels hyllar Lagerlöf Gösta Berling och kavaljererna för deras livsglädje, som hon anser ha gått förlorad i moderna tider, och boken skildrar glatt deras upptåg och äventyr. Men boken främsta budskap är vikten och nödvändigheten av arbete och ansvar. Motsättningen är inte långt from den i Thomas Manns Buddenbrooks.

Boken har en romantisk syn på kärleken som en frälsande kraft (ett tema som återkommer i Lagerlöfs Körkarlen). Gösta Berling räddas av den goda Grevinnan Elisabeths kärlek till honom. Han och de andra kavaljererna bättrar sig och börjar arbeta och ta hand om Ekeby igen. Den gamla Majorskan får tillbaka Ekeby och kan dö i frid. Kavaljererna upplöses och Gösta Berling går ett nytt liv till mötes som en bättre människa.

Gösta Berlings Saga förtjänar sin status som en klassiker. Den är fylld av spännande äventyr och sagor, berättade med ett vackert språk. Boken är kanske den svenska romantikens främsta prosaverk.