Jag ha bara läst ett urval med Dario Fos pjäser, Gycklarens Teater, och det för många år sedan. Men intrycket från den är kvar än.
Humorn präglade Fos verk, mycket av hans verk är farser och tar avstamp i Italiens Commedia dell'arte tradition. Humorn är ganska osofistikerad och "låg". Den som anser att teater och litteratur bör vara städad och "fin" har inget att hämta hos Fo. Vi andra skrattar gott. Detta enkla, folkliga humor kombineras med ett allvarligt uppsåt. Fo tar konsekvent ställning för den svage i samhället och riktar skarp satir mot de rika och mäktiga. Det är detta som gör hans död så smärtsam, ty de mäktiga har förlorat en fiende och folket en vän.
torsdag 13 oktober 2016
söndag 2 oktober 2016
Övärlden av Ursula K. Le Guin
Böckerna om Övärlden (Earthsea i original) är en serie fantasyromaner av Ursula K. Le Guin. De består huvudsakligen av 5 romaner och en novellsamling.
De utspelar sig alla i den fiktiva Övärlden, som består just av ett samling öar i ett vidsträckt hav. Det finns inga kontinenter, i alla fall inga som människorna på öarna känner till. Liksom i Tolkien ligger öarna på snarast medeltida teknologisk nivå. Men till skillnad från Tolkien, som baserade sitt Midgård på medeltidens Europa, så befolkas Övärlden mestadels av människor med mörk hy. Det finns vita människor, kargadfolket, men de lever i öster och anses med viss rätt vara barbarer av den mörkhyade majoritetsbefolkningen. Detta är naturligtvis en medveten motbild till den självgoda världssyn många vita européer och nordamerikaner har i verkligheten.
Det finns naturligtvis magi i Övärlden. Alla människor, varelser och ting har ett sant namn på det ursprungliga skapelsespråket. Språket har mestadels glömts bort av de flesta människor och talas numera bara av magiker och drakar. Men att veta det sanna namnet på någon eller någonting ger en människa makt över tinget. Att kunna bruka den makten är magi, något som kräver medfödd talang.
För att undvika att ge andra makt över en själv, håller människor sitt sanna namn hemligt och använder istället ett tilltalsnamn. Till exempel heter huvudpersonen i de flesta av romanerna egentligen Ged, men han kallas för Sparvhök.
Men trots all magi handlar böckerna främst om människor och deras vilkor. De första tre romanerna, som publicerades i original i slutet på 60-talet och början på 70-talet. är bildningsromaner som handlar just om hur ungdomar blir vuxna och det ansvar de måste acceptera för att bli det. De handlar om ungdomar och är kanske skrivna för att läsas av dem, men kan också med behållning läsas av vuxna.
Den första boken, Trollkarlen från Övärlden (1968), handlar om Ged eller Sparvhök som upptäcker att han har magisk förmåga och skickas till trollkarlsskolan på ön Roke (skildringen av trollkarlsskolan har naturligtvis influerat många). Men i sin ungdomliga ansvarslöshet missbrukar Ged sin magi, med skräckinjagade konsekvenser. Han måste lära sig att bruka sin magiska makt i harmoni med världen och dess balans, att bli vuxen och ansvarsfull med andra ord.
Den andra boken, Gravkammarna i Atuan (1971), utspelar sig till skillnad från de andra romanerna bland de vita människorna, Kargadfolket som i Övärldens östra delar. De dyrkar de Jordens mörka makter och huvudpersonen är dessa makters prästinna, Arha. Men när trollkarlen Sparvhök kommer till deras tempel börjar Arha tvivla på sin roll som prästinna. En stark roman om nödvändigheten, åtminstone ibland, att göra uppror och hitta sin egen identitet gentemot det man har blivit uppfostrad till. För Le Guin innebär att bli vuxen inte att helt enkelt acceptera vad de vuxna lärt en som barn, till skillnad från många andra.
I den tredje boken, Den yttersta Stranden (1972) verkar Övärlden på väg att gå under. Den magiska kraften sinar, sångerna glöms bort. Undergångsstämningen påminner närmast om Yeats dikt The Second Coming. Det visar sig att en trollkarl försöker leva för alltid och förnekar döden. Därmed rubbas balansen i Övärlden. Den måste återställas. En roman om att acceptera döden. En bärande idé genom alla böckerna om Övärlden är en närmast taoistisk tanke om balans och harmoni, att acceptera den balansen och handla i enlighet med den. Här handlar den om balansen mellan motsatserna döden och livet.
Den fjärde boken Tehanu (1990) skriven långt senare, har i motsats till de tre första romanerna en huvudperson i medelåldern och handlar mycket om just att bli äldre. Den handlar också om hur det är att vara en vanlig person, utan magi, i en fantasyvärld fylld av den. Den granskar också från ett kritiskt feminiskt perspektiv den patriarkala värld som den yngre Le Guin lite omedvetet byggde upp i de tidigare böckerna.
Den femte boken, Berättelser Från Övärlden, (2001) som består av noveller som utforskar och därmed utvidgar den värld som Le Guin byggt upp i de andra böckerna. Den feministiska omtolkningen och revideringen av Övärlden fortsätter i den här boken. I den första novellen avslöjas kvinnornas roll i skapadet av Trollkarlsskolan på Roke, som senare blev helt mansdominerad. I den sista skildras hur en kvinna bryter skolans kvinnoförbud.
I den sjätte och sista boken, Burna av en annan vind (2001) drabbas av drömmar om dödens rike. Muren mellan levande och döda verkar på väg att brytas ner. Här fortsätter Le Guin att omtolka Övärlden, och utvecklar också budskapet från den tredje boken, Den yttersta stranden, om nödvändigheten att acceptera döden.
De första tre böckerna om Övärlden anses med rätta vara klassiker inom fantasygenren. De är vackert och lyriskt skrivna, något som Sven Christer Swahn lyckas bibehålla i hans utmärkta svenska översättningar. Övärlden är en av de mest fint utformade fantasivärldarna i världslitteraturen. Och böckerna behandlar stora frågeställningar med visdom.
De tre senare böckerna är också värda att läsa, även om de inte är lika bra. Den lyriska stämningen från den tidigare trilogin är mestadels borta även om Le Guin i vissa partier återfinner den. Om de tidigare böckerna tonläge låg närmast folksagan, så närmar sig de senare böckerna snarare den konventionella romanens uttrycksform. Böckerna är ändå välskrivna och ställer ofta intressanta frågor. Man blir imponerad av Le Guins förmåga att ifrågasätta sina egna skapelser på det sätt hon gör i de senare böckerna. Detta är en romanserie som är skriven inte bara med intelligens, utan också med känsla och djärvhet.
De utspelar sig alla i den fiktiva Övärlden, som består just av ett samling öar i ett vidsträckt hav. Det finns inga kontinenter, i alla fall inga som människorna på öarna känner till. Liksom i Tolkien ligger öarna på snarast medeltida teknologisk nivå. Men till skillnad från Tolkien, som baserade sitt Midgård på medeltidens Europa, så befolkas Övärlden mestadels av människor med mörk hy. Det finns vita människor, kargadfolket, men de lever i öster och anses med viss rätt vara barbarer av den mörkhyade majoritetsbefolkningen. Detta är naturligtvis en medveten motbild till den självgoda världssyn många vita européer och nordamerikaner har i verkligheten.
Det finns naturligtvis magi i Övärlden. Alla människor, varelser och ting har ett sant namn på det ursprungliga skapelsespråket. Språket har mestadels glömts bort av de flesta människor och talas numera bara av magiker och drakar. Men att veta det sanna namnet på någon eller någonting ger en människa makt över tinget. Att kunna bruka den makten är magi, något som kräver medfödd talang.
För att undvika att ge andra makt över en själv, håller människor sitt sanna namn hemligt och använder istället ett tilltalsnamn. Till exempel heter huvudpersonen i de flesta av romanerna egentligen Ged, men han kallas för Sparvhök.
Men trots all magi handlar böckerna främst om människor och deras vilkor. De första tre romanerna, som publicerades i original i slutet på 60-talet och början på 70-talet. är bildningsromaner som handlar just om hur ungdomar blir vuxna och det ansvar de måste acceptera för att bli det. De handlar om ungdomar och är kanske skrivna för att läsas av dem, men kan också med behållning läsas av vuxna.
Den första boken, Trollkarlen från Övärlden (1968), handlar om Ged eller Sparvhök som upptäcker att han har magisk förmåga och skickas till trollkarlsskolan på ön Roke (skildringen av trollkarlsskolan har naturligtvis influerat många). Men i sin ungdomliga ansvarslöshet missbrukar Ged sin magi, med skräckinjagade konsekvenser. Han måste lära sig att bruka sin magiska makt i harmoni med världen och dess balans, att bli vuxen och ansvarsfull med andra ord.
Den andra boken, Gravkammarna i Atuan (1971), utspelar sig till skillnad från de andra romanerna bland de vita människorna, Kargadfolket som i Övärldens östra delar. De dyrkar de Jordens mörka makter och huvudpersonen är dessa makters prästinna, Arha. Men när trollkarlen Sparvhök kommer till deras tempel börjar Arha tvivla på sin roll som prästinna. En stark roman om nödvändigheten, åtminstone ibland, att göra uppror och hitta sin egen identitet gentemot det man har blivit uppfostrad till. För Le Guin innebär att bli vuxen inte att helt enkelt acceptera vad de vuxna lärt en som barn, till skillnad från många andra.
I den tredje boken, Den yttersta Stranden (1972) verkar Övärlden på väg att gå under. Den magiska kraften sinar, sångerna glöms bort. Undergångsstämningen påminner närmast om Yeats dikt The Second Coming. Det visar sig att en trollkarl försöker leva för alltid och förnekar döden. Därmed rubbas balansen i Övärlden. Den måste återställas. En roman om att acceptera döden. En bärande idé genom alla böckerna om Övärlden är en närmast taoistisk tanke om balans och harmoni, att acceptera den balansen och handla i enlighet med den. Här handlar den om balansen mellan motsatserna döden och livet.
Den fjärde boken Tehanu (1990) skriven långt senare, har i motsats till de tre första romanerna en huvudperson i medelåldern och handlar mycket om just att bli äldre. Den handlar också om hur det är att vara en vanlig person, utan magi, i en fantasyvärld fylld av den. Den granskar också från ett kritiskt feminiskt perspektiv den patriarkala värld som den yngre Le Guin lite omedvetet byggde upp i de tidigare böckerna.
Den femte boken, Berättelser Från Övärlden, (2001) som består av noveller som utforskar och därmed utvidgar den värld som Le Guin byggt upp i de andra böckerna. Den feministiska omtolkningen och revideringen av Övärlden fortsätter i den här boken. I den första novellen avslöjas kvinnornas roll i skapadet av Trollkarlsskolan på Roke, som senare blev helt mansdominerad. I den sista skildras hur en kvinna bryter skolans kvinnoförbud.
I den sjätte och sista boken, Burna av en annan vind (2001) drabbas av drömmar om dödens rike. Muren mellan levande och döda verkar på väg att brytas ner. Här fortsätter Le Guin att omtolka Övärlden, och utvecklar också budskapet från den tredje boken, Den yttersta stranden, om nödvändigheten att acceptera döden.
De första tre böckerna om Övärlden anses med rätta vara klassiker inom fantasygenren. De är vackert och lyriskt skrivna, något som Sven Christer Swahn lyckas bibehålla i hans utmärkta svenska översättningar. Övärlden är en av de mest fint utformade fantasivärldarna i världslitteraturen. Och böckerna behandlar stora frågeställningar med visdom.
De tre senare böckerna är också värda att läsa, även om de inte är lika bra. Den lyriska stämningen från den tidigare trilogin är mestadels borta även om Le Guin i vissa partier återfinner den. Om de tidigare böckerna tonläge låg närmast folksagan, så närmar sig de senare böckerna snarare den konventionella romanens uttrycksform. Böckerna är ändå välskrivna och ställer ofta intressanta frågor. Man blir imponerad av Le Guins förmåga att ifrågasätta sina egna skapelser på det sätt hon gör i de senare böckerna. Detta är en romanserie som är skriven inte bara med intelligens, utan också med känsla och djärvhet.
torsdag 1 september 2016
Stäppvargen av Hermann Hesse
Stäppvargen (Der Steppenwolf) är en roman av Hermann Hesse, först publicerad 1927.
Den handlar om Harry Haller, en man som slits mellan två olika sidor av hans personlighet. Den ena är den mänskligt kultiverade, människan i honom. Den andra är en djurisk driftsnatur, stäppvargen. Konflikten lämnar honom ingen ro. Han är alienerad från den övriga mänskligheten och föraktar dess ytliga, kommersiella, borgerliga samhälle och kultur. Det finns ingen självgodhet i detta, för han är medveten och kritisk även om sina egna brister. Allt detta driver honom till självmordets rand.
Men det är inte bara en roman om lidande, utan också en berättelse om läkning. När det verkar som självmordet är den enda utvägen som återstår för Haller, träffar han en kvinna, Hermine. Hon och hennes vänner leder honom bort from förtvivlan och tillbaka till en slags mänsklig gemenskap.
Han lär sig att varje individs personlighet egentligen utgör en mångfald och man måste acceptera den mångfalden. Även den dualism mellan människa och stäppvarg som Haller utgår från i början är en förenkling.
Och kanske framförallt lär han sig vikten av humor. Man måste se på människornas brister med humor, istället för med hat. Det gäller både ens egna fel, liksom ens medmänniskors.
Det är lätt att se varför denna roman är älskad av så många. Här skildras utanförskap och depression på ett utomordentligt sätt. Det är lätt för många läsare att känna igen sig själv i Haller och hans lidanden, som i grunden är den tänkande människan dilemman i vårat moderna samhälle.
Men romanen handlar som sagt också vägen ur detta lidande. Att läsa Stäppvargen är att först dras ned i ett mörker, för att sedan resa sig ur detta mörker till ett slags ljus. Det är en storslagen, lärorik och inspirerande läsupplevelse.
Den handlar om Harry Haller, en man som slits mellan två olika sidor av hans personlighet. Den ena är den mänskligt kultiverade, människan i honom. Den andra är en djurisk driftsnatur, stäppvargen. Konflikten lämnar honom ingen ro. Han är alienerad från den övriga mänskligheten och föraktar dess ytliga, kommersiella, borgerliga samhälle och kultur. Det finns ingen självgodhet i detta, för han är medveten och kritisk även om sina egna brister. Allt detta driver honom till självmordets rand.
Men det är inte bara en roman om lidande, utan också en berättelse om läkning. När det verkar som självmordet är den enda utvägen som återstår för Haller, träffar han en kvinna, Hermine. Hon och hennes vänner leder honom bort from förtvivlan och tillbaka till en slags mänsklig gemenskap.
Han lär sig att varje individs personlighet egentligen utgör en mångfald och man måste acceptera den mångfalden. Även den dualism mellan människa och stäppvarg som Haller utgår från i början är en förenkling.
Och kanske framförallt lär han sig vikten av humor. Man måste se på människornas brister med humor, istället för med hat. Det gäller både ens egna fel, liksom ens medmänniskors.
Det är lätt att se varför denna roman är älskad av så många. Här skildras utanförskap och depression på ett utomordentligt sätt. Det är lätt för många läsare att känna igen sig själv i Haller och hans lidanden, som i grunden är den tänkande människan dilemman i vårat moderna samhälle.
Men romanen handlar som sagt också vägen ur detta lidande. Att läsa Stäppvargen är att först dras ned i ett mörker, för att sedan resa sig ur detta mörker till ett slags ljus. Det är en storslagen, lärorik och inspirerande läsupplevelse.
tisdag 5 juli 2016
Mästersångaren från Västerås: Set Svanholm
Mästersångaren från Västerås är en biografi över den svenske hjältetenoren Set Svanholm (1904-1964). Den är skriven av musikforskaren Daniele D. Godor och historikern Marie-Louise Rodén.
Set Svanholm föddes 1904 i Västerå och arbetade först som både folkskollärare och organist. Men han utbildade sig till operasångare under John Forsell som var både förmyndare och lärare till Jussi Björling (Björling och Svanholm blev livslånga vänner). Han verkade först som baryton, men bytte efter några röstfack till tenor.
Svanholm började efter det med att göra det som han är främst känd för: sjunga de dramatiska tenorpartierna i Richard Wagners operor. De partierna ställer höga krav på sångaren. Svanholm var en av de få tenorer som kunde motsvara dessa krav. För det första hade han enorm, kraftfull, mörk och dramatisk röst, vilket krävs för att höras över den stora Wagnerianska orkestern. Wagners operor är väldigt långa (ibland över fyra timmar) och han hade också den uthållighet som krävs för orka sjunga dem.
Men Svanholm hade inte bara en exceptionell röst, utan hade också ett överflöd av intelligens och musikaliskt kunnande. Han kunde därför använda sin röst på bästa sätt och skapa mångdimensionella rolltolkningar.
Detta gjorde honom till en av sin tids främsta tolkare av Wagners musik. Han uppträdde på hela världens operascener, inklusive Bayreuth, Statsoperan i Wien, La Scala och Metropolitan.
För eftervärlden finns inspelningar bevarade, främst live. Till exempel finns ett amerikanskt radioprogram från 1949 bevarat, med bl a "Morgenlich Leuchtend" från Mästersångarna, "In Fernem Land" från Lohengrin och kärleksduetten från Tristan und Isolde ( med dåtidens främsta Wagnersopran, Kirsten Flagstad).
När sångarkarriären började lida mot sitt slut i mitten av femtiotalet blev Svanholm chef för Kungliga Operan i Stockholm. I den rollen verkade han som förnyare och förde in nya och svenska verk i repertoaren, däribland Karl Birger-Blomdahls Aniara.
Svanholm var onekligen en stor konstnär, men boken utforskar också Svanholms skuggsida. Under Andra världskriget var Svanholm nämligen en av de svenska artister som flitigast uppträdde på Tysklands och Österrikes operascener, mitt i Hitlers terrorvälde och brinnande krig. Ännu mer tveksamt uppträdde han på rena propagandaevenemang för nazisterna, till exempel vid firandet vid Hitlers femtioårsdag och föreställningar organiserade av nazisternas fritidsorganisation Kraft Durch Freude.
Författarna menar att inget visar på att Svanholm var nazist. I stället var det nog främst pengarna som lockade. Dels var det också samarbetet med de stora dirigenter, sångare och regissörer som fortfarande var kvar i Tyskland.
Svanholm till skillnad från Zarah Leander ställdes aldrig till svars för detta. Mot slutet av kriget slutade han uppträda i Nazityskland och kunde istället efter kriget lansera en ny framgångsrik karriär i Nord- och Sydamerika. Officiellt hade han stannat hemma i Sverige under kriget.
Godors och Rodéns utmärkta biografi är kanske som bäst när den utforskar denna del av Svanholms liv. Han var onekligen en stor konstnär, men satte onekligen karriären framför moralen. Han hade i alla fall ett intressant liv, som denna biografi levandegör på ett föredömligt sätt.
Set Svanholm föddes 1904 i Västerå och arbetade först som både folkskollärare och organist. Men han utbildade sig till operasångare under John Forsell som var både förmyndare och lärare till Jussi Björling (Björling och Svanholm blev livslånga vänner). Han verkade först som baryton, men bytte efter några röstfack till tenor.
Svanholm började efter det med att göra det som han är främst känd för: sjunga de dramatiska tenorpartierna i Richard Wagners operor. De partierna ställer höga krav på sångaren. Svanholm var en av de få tenorer som kunde motsvara dessa krav. För det första hade han enorm, kraftfull, mörk och dramatisk röst, vilket krävs för att höras över den stora Wagnerianska orkestern. Wagners operor är väldigt långa (ibland över fyra timmar) och han hade också den uthållighet som krävs för orka sjunga dem.
Men Svanholm hade inte bara en exceptionell röst, utan hade också ett överflöd av intelligens och musikaliskt kunnande. Han kunde därför använda sin röst på bästa sätt och skapa mångdimensionella rolltolkningar.
Detta gjorde honom till en av sin tids främsta tolkare av Wagners musik. Han uppträdde på hela världens operascener, inklusive Bayreuth, Statsoperan i Wien, La Scala och Metropolitan.
För eftervärlden finns inspelningar bevarade, främst live. Till exempel finns ett amerikanskt radioprogram från 1949 bevarat, med bl a "Morgenlich Leuchtend" från Mästersångarna, "In Fernem Land" från Lohengrin och kärleksduetten från Tristan und Isolde ( med dåtidens främsta Wagnersopran, Kirsten Flagstad).
När sångarkarriären började lida mot sitt slut i mitten av femtiotalet blev Svanholm chef för Kungliga Operan i Stockholm. I den rollen verkade han som förnyare och förde in nya och svenska verk i repertoaren, däribland Karl Birger-Blomdahls Aniara.
Svanholm var onekligen en stor konstnär, men boken utforskar också Svanholms skuggsida. Under Andra världskriget var Svanholm nämligen en av de svenska artister som flitigast uppträdde på Tysklands och Österrikes operascener, mitt i Hitlers terrorvälde och brinnande krig. Ännu mer tveksamt uppträdde han på rena propagandaevenemang för nazisterna, till exempel vid firandet vid Hitlers femtioårsdag och föreställningar organiserade av nazisternas fritidsorganisation Kraft Durch Freude.
Författarna menar att inget visar på att Svanholm var nazist. I stället var det nog främst pengarna som lockade. Dels var det också samarbetet med de stora dirigenter, sångare och regissörer som fortfarande var kvar i Tyskland.
Svanholm till skillnad från Zarah Leander ställdes aldrig till svars för detta. Mot slutet av kriget slutade han uppträda i Nazityskland och kunde istället efter kriget lansera en ny framgångsrik karriär i Nord- och Sydamerika. Officiellt hade han stannat hemma i Sverige under kriget.
Godors och Rodéns utmärkta biografi är kanske som bäst när den utforskar denna del av Svanholms liv. Han var onekligen en stor konstnär, men satte onekligen karriären framför moralen. Han hade i alla fall ett intressant liv, som denna biografi levandegör på ett föredömligt sätt.
tisdag 31 maj 2016
Molnfri Bombnatt av Vibeke Olsson
Molnfri Bombnatt är en roman av Vibeke Olsson, först publicerad 1995.
Den handlar om den tyska kvinnan Hedwig Maurer, som är elva år när Hitler tar över makten 1933. Trots att hennes far var socialdemokrat, som dör i koncentrationsläger, blir hon övertygad nazist. Boken handlar främst om hennes upplevelser under andra världskriget, och hennes förälskelse med SS-soldaten Wilhelm Schürbiegel. Men parallellt berättas också om hennes liv efter kriget, hur hon efter att ha förlorat sin tro på Hitler flyr till Sverige och gifter sig med en svensk man.
Detta är en av de bästa romaner om andra världskriget jag har läst. Här undviks all heroisering och demonisering. Istället skildras med säker hand det mänskliga i händelserna. Fokus läggs på civilbefolkningens lidanden av kriget, bombningarna och svälten.
Det som gör romanen intressant är att Olsson försöker förstå hur vanliga människor förtrollades av Hitler och nazismen. Hon skildrar de generella, politiska orsakerna, t ex den nationella förödmjukelsen från Första världskriget. Men romanen skildrar också de individuella, psykologiska orsakerna, hur nazismens utnyttjade människors behov av gemenskap och bekräftelse för att övertyga dem. I det senare kan man tydligt se fördelarna med att skriva en roman och inte en historiebok. Fast Olsson visar tydligt att hon har läst och skickligt använt sig av historievetenskapens rön.
Vibeke Olssons försök att förklara innebär inte att hon på något sätt förringar nazismens brott. Tvärtom tar romanen tydligt ställning för demokratin och mot nazismen. Olsson gör dessutom starka paralleller mellan dåtid och det nittiotal som romanen skrivs i med nynazismens landvinningar, Ny Demokrati och Jugoslavienkrig.
På många sätt är Molnfri Bombnatt en mycket bättre skildring av nazismen än Thomas Manns försök från 1947 i form av Doktor Faustus. Femtio år av distans och historieforskning är naturligtvis den senare romanen till stor hjälp. Visserligen är Olsson är inte en lika bra författare som Mann. Men berättandet i Molnfri Bombnatt är trots det av hög klass: boken är en fröjd att läsa. Det är en roman som visar på den historiska romanens möjligheter att ge läsaren en förståelse för den historiska verkligheten.
Den handlar om den tyska kvinnan Hedwig Maurer, som är elva år när Hitler tar över makten 1933. Trots att hennes far var socialdemokrat, som dör i koncentrationsläger, blir hon övertygad nazist. Boken handlar främst om hennes upplevelser under andra världskriget, och hennes förälskelse med SS-soldaten Wilhelm Schürbiegel. Men parallellt berättas också om hennes liv efter kriget, hur hon efter att ha förlorat sin tro på Hitler flyr till Sverige och gifter sig med en svensk man.
Detta är en av de bästa romaner om andra världskriget jag har läst. Här undviks all heroisering och demonisering. Istället skildras med säker hand det mänskliga i händelserna. Fokus läggs på civilbefolkningens lidanden av kriget, bombningarna och svälten.
Det som gör romanen intressant är att Olsson försöker förstå hur vanliga människor förtrollades av Hitler och nazismen. Hon skildrar de generella, politiska orsakerna, t ex den nationella förödmjukelsen från Första världskriget. Men romanen skildrar också de individuella, psykologiska orsakerna, hur nazismens utnyttjade människors behov av gemenskap och bekräftelse för att övertyga dem. I det senare kan man tydligt se fördelarna med att skriva en roman och inte en historiebok. Fast Olsson visar tydligt att hon har läst och skickligt använt sig av historievetenskapens rön.
Vibeke Olssons försök att förklara innebär inte att hon på något sätt förringar nazismens brott. Tvärtom tar romanen tydligt ställning för demokratin och mot nazismen. Olsson gör dessutom starka paralleller mellan dåtid och det nittiotal som romanen skrivs i med nynazismens landvinningar, Ny Demokrati och Jugoslavienkrig.
På många sätt är Molnfri Bombnatt en mycket bättre skildring av nazismen än Thomas Manns försök från 1947 i form av Doktor Faustus. Femtio år av distans och historieforskning är naturligtvis den senare romanen till stor hjälp. Visserligen är Olsson är inte en lika bra författare som Mann. Men berättandet i Molnfri Bombnatt är trots det av hög klass: boken är en fröjd att läsa. Det är en roman som visar på den historiska romanens möjligheter att ge läsaren en förståelse för den historiska verkligheten.
fredag 1 april 2016
Don Juan och andra noveller av E T A Hoffmann
Don Juan och andra noveller är en samling av sex noveller av den tyske romantiske författaren Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776 - 1822). Översättningen till svenska är gjord av Hans Blomqvist och Erik Ågren och utgiven på Bakhåll förlag. Översättarna har även försett boken med ett informativt efterord.
Hoffmann var en av de främsta företrädarna för skräckromantiken i litteraturen, om inte romantiken överhuvudtaget. Starka drag av gotik, skräck och fantastik präglar många av hans berättelser. Berättelserna är ibland närmast drömlika. Läsaren ställs inför frågan om det fantastiska händelseförloppet i novellerna är verklighet eller endast huvudpersonens fantasier.
Ett annat vanligt tema är konst och konstnärskap. Hoffmann var en mångsysslare och var utöver författarskapet även kompositör och tecknare. I novellerna finner man därför intressanta funderingar om konsten i flera av dess former.
I titelnovellen Don Juan ser berättaren Mozarts opera Don Giovanni. Det är nämligen så att hans hotell är hopbyggt med operahuset, och en dörr i hans rum leder till en loge. Trots att berättelsen utspelar sig i Tyskland, så ges operan på italienska. Redan det är något bisarrt, men under själva föreställningen sker något omöjligt: medan Donna Anna står och sjunger på scen, så kommer hon samtidigt in och sätter sig i berättarens loge. Hur detta kan ske förklaras aldrig. Istället får läsaren i novellens andra hälft ta del av Hoffmanns intressanta och egensinniga analys av Don Giovanni
I Ritter Gluck träffar berättaren en man som verkar vara och till slut erkänner sig vara kompositören Gluck. Problemet är att novellen utspelar sig 1809, då Gluck varit död i över tjugo år. Är det kompositörens vålnad eller någon som endast inbillar sig att han är Gluck? Hur som helst så har "Gluck" många intressanta funderingar om musiken.
Den längsta novellen, Sömngubben,(på tyska Der Sandmann) är också Hoffmanns kanske mest kända verk. Och det med rätta. Novellen är ett mästerverk. Händelseförloppet är ytterst drömlikt och tvetydigt. Det berättas i efterordet att Hoffmann sägs ha redigerat bort alla formuleringar som var alltför entydiga.
Novellen handlar om Nathanael. Som barn besöktes av hans far av den skräckinjagande och ondskefulla advokaten Coppelius. Länge trodde Nathanael att Coppelius var sagofiguren Sömngubben (Der Sandmann på tyska, en slags motsvarighet till den skandinaviske John Blund). Som vuxen träffar Nathanael optikern Coppola, som han tror är Coppelius i en ny skepnad. Mer ska Jag inte avslöja, för berättelsen är en underbar gotisk mardröm som inte tjänar på någon slags sammanfattning.
En intressant sak är att i novellen finns en av de första skönlitterära beskrivningarna av en robot. Novellen är från 1816 och är ungefär samtida med Shelleys Frankenstein från 1818.
Fermaten handlar om en man som ser en tavla kallad "Fermaten" på en utställning och inser att den föreställer människor från hans förflutna. Trots denna öppningsscen så är det en ganska realistisk historia om en ung kompositörs vänskap med två sångerskor. Den visar på Hoffmanns förmåga att skriva ickefantastiska verk. Tavlan finns i verkligheten och är målad av J.E. Hummel. Hoffmann måste ha skrivit historien utifrån den.
Löftet är ännu en novell där frågan ställs om huvudpersonens upplevelser är fantastisk verklighet eller inbillning. I Polen förälskar sig Hermenegilda i soldaten Stanislaus. De blir separerade när han strider i ett av Polens befrielsekrig. Men när Hermenegilda vandrar i sin trädgård upplever att hon på ett magiskt sätt blir transporterad till fronten och gift med Stanislaus. När hon återvänder till trädgården är hon med barn. Nu är frågan om det magiska mötet verkligen skedde eller om Hermenegilda inbillade sig det hela. Det finns en annan man som heter Xaver som är släkt med Stanislaus och är hans dubbelgångare. Var mötet egentligen med honom och barnet är i så fall hans?
I Jesuitkyrkan i G. möter berättaren (som uppenbarligen är Hoffmann själv) konstnären Berthold som dekorerar insidan av Jesuitkyrkan i en by. Vi får höra Bertholds dramatiska livshistoria, som handlar om konstens villkor och det i grunden ouppnåeliga sökandet efter idealet.
Novellerna är alla välskrivna och stämningsfulla. Sömngubben (som den heter här) tillhör onekligen en av den fantastiska litteraturens klassiker. Översättningen här är utmärkt. Det enda Jag har att invända är att boken är för kort: fler av Hoffmanns noveller borde ha översatts och inkluderats. Och det är endast ett tecken på bokens kvalitet.
Hoffmann var en av de främsta företrädarna för skräckromantiken i litteraturen, om inte romantiken överhuvudtaget. Starka drag av gotik, skräck och fantastik präglar många av hans berättelser. Berättelserna är ibland närmast drömlika. Läsaren ställs inför frågan om det fantastiska händelseförloppet i novellerna är verklighet eller endast huvudpersonens fantasier.
Ett annat vanligt tema är konst och konstnärskap. Hoffmann var en mångsysslare och var utöver författarskapet även kompositör och tecknare. I novellerna finner man därför intressanta funderingar om konsten i flera av dess former.
I titelnovellen Don Juan ser berättaren Mozarts opera Don Giovanni. Det är nämligen så att hans hotell är hopbyggt med operahuset, och en dörr i hans rum leder till en loge. Trots att berättelsen utspelar sig i Tyskland, så ges operan på italienska. Redan det är något bisarrt, men under själva föreställningen sker något omöjligt: medan Donna Anna står och sjunger på scen, så kommer hon samtidigt in och sätter sig i berättarens loge. Hur detta kan ske förklaras aldrig. Istället får läsaren i novellens andra hälft ta del av Hoffmanns intressanta och egensinniga analys av Don Giovanni
I Ritter Gluck träffar berättaren en man som verkar vara och till slut erkänner sig vara kompositören Gluck. Problemet är att novellen utspelar sig 1809, då Gluck varit död i över tjugo år. Är det kompositörens vålnad eller någon som endast inbillar sig att han är Gluck? Hur som helst så har "Gluck" många intressanta funderingar om musiken.
Den längsta novellen, Sömngubben,(på tyska Der Sandmann) är också Hoffmanns kanske mest kända verk. Och det med rätta. Novellen är ett mästerverk. Händelseförloppet är ytterst drömlikt och tvetydigt. Det berättas i efterordet att Hoffmann sägs ha redigerat bort alla formuleringar som var alltför entydiga.
Novellen handlar om Nathanael. Som barn besöktes av hans far av den skräckinjagande och ondskefulla advokaten Coppelius. Länge trodde Nathanael att Coppelius var sagofiguren Sömngubben (Der Sandmann på tyska, en slags motsvarighet till den skandinaviske John Blund). Som vuxen träffar Nathanael optikern Coppola, som han tror är Coppelius i en ny skepnad. Mer ska Jag inte avslöja, för berättelsen är en underbar gotisk mardröm som inte tjänar på någon slags sammanfattning.
En intressant sak är att i novellen finns en av de första skönlitterära beskrivningarna av en robot. Novellen är från 1816 och är ungefär samtida med Shelleys Frankenstein från 1818.
Fermaten handlar om en man som ser en tavla kallad "Fermaten" på en utställning och inser att den föreställer människor från hans förflutna. Trots denna öppningsscen så är det en ganska realistisk historia om en ung kompositörs vänskap med två sångerskor. Den visar på Hoffmanns förmåga att skriva ickefantastiska verk. Tavlan finns i verkligheten och är målad av J.E. Hummel. Hoffmann måste ha skrivit historien utifrån den.
Löftet är ännu en novell där frågan ställs om huvudpersonens upplevelser är fantastisk verklighet eller inbillning. I Polen förälskar sig Hermenegilda i soldaten Stanislaus. De blir separerade när han strider i ett av Polens befrielsekrig. Men när Hermenegilda vandrar i sin trädgård upplever att hon på ett magiskt sätt blir transporterad till fronten och gift med Stanislaus. När hon återvänder till trädgården är hon med barn. Nu är frågan om det magiska mötet verkligen skedde eller om Hermenegilda inbillade sig det hela. Det finns en annan man som heter Xaver som är släkt med Stanislaus och är hans dubbelgångare. Var mötet egentligen med honom och barnet är i så fall hans?
I Jesuitkyrkan i G. möter berättaren (som uppenbarligen är Hoffmann själv) konstnären Berthold som dekorerar insidan av Jesuitkyrkan i en by. Vi får höra Bertholds dramatiska livshistoria, som handlar om konstens villkor och det i grunden ouppnåeliga sökandet efter idealet.
Novellerna är alla välskrivna och stämningsfulla. Sömngubben (som den heter här) tillhör onekligen en av den fantastiska litteraturens klassiker. Översättningen här är utmärkt. Det enda Jag har att invända är att boken är för kort: fler av Hoffmanns noveller borde ha översatts och inkluderats. Och det är endast ett tecken på bokens kvalitet.
tisdag 1 mars 2016
Doktor Faustus av Thomas Mann
Doktor Faustus är en roman av Thomas Mann, först publicerad 1947. Den har nyligen (2015) kommit ut i en nyöversättning av Ulrika Wallenström. Hon har tidigare översatt Manns andra stora romaner, Buddenbrooks och Bergtagen
Det är en återberättelse av Faustsagan. I Manns version är det en kompositör, Adrian Leverkühn, som köpslår med djävulen. Av den onde får Leverkühn en genial musikalisk kreativitet. Han utvecklar till slut något som liknar Schönbergs tolvtonsteknik. I utbyte förlorar han inte bara sin själ utan sin förmåga att älska.
Historien berättas av kompositörens trogne vän, läraren Serenus Zeitblom. Zeitblom är sin väns motsats: en måttlig och förnuftig borgerlig humanist. Mann tar därmed åter upp motsättningen mellan borgaren och konstnären som figurerade i debutromanen Buddenbrooks.
Leverkühn är en skildring av den hämningslösa konstnären som offrar allt för sin kreativitets, inklusive sig själv och kärleken till andra. Här återvänder Mann till tankarna om genialitet som sammankopplad till sjukdom, som han utforskade i Bergtagen. Leverkühns kreativitet verkar komma från den syfillis han medvetet smittar sig själv med. Denna handling är samtidigt hans förbund med djävulen, som starkt förespråkar dessa föreställningar om det sjuka geniet. Fast det är en öppen fråga om djävulen verkligen har sin hand med i spelet eller om Leverkühn bara inbillar sig hans existens, att förbundet med djävulen helt enkelt är en symbol för de offer kompositören gör.
Romanen skildrar också Tysklands som nations eget förbund med djävulen i form av nazismen. Berättaren Zeitblom utges för att liksom bokens verkliga författare skriva ner berättelsen mitt under brinnande världskrig. Han delar också Manns demokratiska och humanistiska värdegrund och förfäras av nazismens illdåd. Mann/Zeitblom försöker förklara hur den nazistiska katastrofen uppkom, de kulturella och ideologiska tendenser som ledde dit. Han skildrar hur förnuftsvidrig vålds- och diktaturdyrkan breder ut sig i Tyskland.
Mann är noga emellertid med att inte sätta likhetstecken mellan Leverkühns samröre med djävulen och nazismen. Tvärtom fördömer nazisterna den modernistiska musik som Leverkühn har skapat, och när nazisterna tar makten är kompositören sedan länge för sjuk för att ens ta ställning. Djävulen är som alltid tvetydig och uppträder i många former.
Ärligt talat är denna skildring av nazismens rötter kanske den svagaste delen av boken. Visserligen är Manns försvar för demokratin ytterst sympatisk och skildringen av förnazistiska tankar har onekligen sina poänger.
Men Mann gräver olyckligtvis ner sig i den tidens populära, men nu förlegade, föreställningar om en auktoritär och krigisk tysk nationalkultur och karaktär, som ses som den främsta orsaken till nazismen. Strukturella och materiella orsaker ignoreras. Tyskarna ges en kollektiv skuld för nazismens brott. Mann menar att det är Tyskland som kollektiv som bildligt talat gått i förbund i djävulen. Journalisten William Shirer är en annan känd representant för den här sortens historieskrivning. I våra dagar är nog statsvetaren Daniel Goldhagen den främste förkämpen för sådana tankar. Men den moderna historievetenskapen, representerad av till exempel Richard J. Evans, har för länge sedan förkastat sådana generaliserade och i grunden nationalistiska tankar.
Nej som historieskrivning är Doktor Faustus misslyckad. Men som roman är den ett mästerverk.
Man känner igen glädjen och flytet i berättandet från Bergtagen och Buddenbrooks.
Berättarflödet hämmas visserligen något av bokens många och ganska krävande essäistiska partier, som behandlar alla möjliga ämnen, särskilt musikteori. Diskussionerna är ofta ganska avancerade och gör boken därmed tidvis ganska svårläst. Men de är oftast intressanta och läsaren får lön för mödan.
Och onekligen är Manns beskrivningar av både verklig musik och Leverkühns fiktiva verk en av bokens höjdpunkter. När man läser boken kan man nästan höra huvudpersonens verk, trots att de inte äger någon verklig existens.
Karaktärsskildringarna har ett enastående djup. Mann har den sällsynta förmågan att få sina romanfigurer att verka som verkliga personer. Även smärre figurer i verket tecknas med tydliga drag: Man får intryck av de har egna liv, trots att de spelar en så liten roll i boken.
Mann var en lysande stilist och Doktor Faustus är inget undantag i det avseendet, särskilt i Ulrika Wallenströms nya översättning, en stark uppföljare till hennes tidigare översättningar av Buddenbrooks och Bergtagen.
Doktor Faustus når inte upp till dessa två tidigare böckers nivå. Som sagt så flyter inte berättarflödet lika ohämmat som förut och Mann borde nog ha lämnat historieskrivningen till historikerna. Men den är inte desto mindre ett mästerverk.
Det är en återberättelse av Faustsagan. I Manns version är det en kompositör, Adrian Leverkühn, som köpslår med djävulen. Av den onde får Leverkühn en genial musikalisk kreativitet. Han utvecklar till slut något som liknar Schönbergs tolvtonsteknik. I utbyte förlorar han inte bara sin själ utan sin förmåga att älska.
Historien berättas av kompositörens trogne vän, läraren Serenus Zeitblom. Zeitblom är sin väns motsats: en måttlig och förnuftig borgerlig humanist. Mann tar därmed åter upp motsättningen mellan borgaren och konstnären som figurerade i debutromanen Buddenbrooks.
Leverkühn är en skildring av den hämningslösa konstnären som offrar allt för sin kreativitets, inklusive sig själv och kärleken till andra. Här återvänder Mann till tankarna om genialitet som sammankopplad till sjukdom, som han utforskade i Bergtagen. Leverkühns kreativitet verkar komma från den syfillis han medvetet smittar sig själv med. Denna handling är samtidigt hans förbund med djävulen, som starkt förespråkar dessa föreställningar om det sjuka geniet. Fast det är en öppen fråga om djävulen verkligen har sin hand med i spelet eller om Leverkühn bara inbillar sig hans existens, att förbundet med djävulen helt enkelt är en symbol för de offer kompositören gör.
Romanen skildrar också Tysklands som nations eget förbund med djävulen i form av nazismen. Berättaren Zeitblom utges för att liksom bokens verkliga författare skriva ner berättelsen mitt under brinnande världskrig. Han delar också Manns demokratiska och humanistiska värdegrund och förfäras av nazismens illdåd. Mann/Zeitblom försöker förklara hur den nazistiska katastrofen uppkom, de kulturella och ideologiska tendenser som ledde dit. Han skildrar hur förnuftsvidrig vålds- och diktaturdyrkan breder ut sig i Tyskland.
Mann är noga emellertid med att inte sätta likhetstecken mellan Leverkühns samröre med djävulen och nazismen. Tvärtom fördömer nazisterna den modernistiska musik som Leverkühn har skapat, och när nazisterna tar makten är kompositören sedan länge för sjuk för att ens ta ställning. Djävulen är som alltid tvetydig och uppträder i många former.
Ärligt talat är denna skildring av nazismens rötter kanske den svagaste delen av boken. Visserligen är Manns försvar för demokratin ytterst sympatisk och skildringen av förnazistiska tankar har onekligen sina poänger.
Men Mann gräver olyckligtvis ner sig i den tidens populära, men nu förlegade, föreställningar om en auktoritär och krigisk tysk nationalkultur och karaktär, som ses som den främsta orsaken till nazismen. Strukturella och materiella orsaker ignoreras. Tyskarna ges en kollektiv skuld för nazismens brott. Mann menar att det är Tyskland som kollektiv som bildligt talat gått i förbund i djävulen. Journalisten William Shirer är en annan känd representant för den här sortens historieskrivning. I våra dagar är nog statsvetaren Daniel Goldhagen den främste förkämpen för sådana tankar. Men den moderna historievetenskapen, representerad av till exempel Richard J. Evans, har för länge sedan förkastat sådana generaliserade och i grunden nationalistiska tankar.
Nej som historieskrivning är Doktor Faustus misslyckad. Men som roman är den ett mästerverk.
Man känner igen glädjen och flytet i berättandet från Bergtagen och Buddenbrooks.
Berättarflödet hämmas visserligen något av bokens många och ganska krävande essäistiska partier, som behandlar alla möjliga ämnen, särskilt musikteori. Diskussionerna är ofta ganska avancerade och gör boken därmed tidvis ganska svårläst. Men de är oftast intressanta och läsaren får lön för mödan.
Och onekligen är Manns beskrivningar av både verklig musik och Leverkühns fiktiva verk en av bokens höjdpunkter. När man läser boken kan man nästan höra huvudpersonens verk, trots att de inte äger någon verklig existens.
Karaktärsskildringarna har ett enastående djup. Mann har den sällsynta förmågan att få sina romanfigurer att verka som verkliga personer. Även smärre figurer i verket tecknas med tydliga drag: Man får intryck av de har egna liv, trots att de spelar en så liten roll i boken.
Mann var en lysande stilist och Doktor Faustus är inget undantag i det avseendet, särskilt i Ulrika Wallenströms nya översättning, en stark uppföljare till hennes tidigare översättningar av Buddenbrooks och Bergtagen.
Doktor Faustus når inte upp till dessa två tidigare böckers nivå. Som sagt så flyter inte berättarflödet lika ohämmat som förut och Mann borde nog ha lämnat historieskrivningen till historikerna. Men den är inte desto mindre ett mästerverk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)