Den italienska författaren Umberto Eco har dött. Han verkade akademiskt inom flera fält, som litteraturvetare, filosof och blev slutligen professor i semiotik i Bologna.
Men många känner honom främst som romanförfattare. Han var en av dem främsta författarna av postmodern litteratur (Thomas Pynchon är en annan gigant i genren). Ecos böcker kännetecknas av massvis med referenser till allt möjligt, hög- och lågkultur, romaner liksom historiska fakta. Ingen kunskap är för trivial för att inte hamna i en Eco-roman.
Dessa referenser, dess kopplingar till verk och ting utanför romanerna är emellertid ingalunda triviala utan ofta en viktig beståndsdel i romanbygget. Romanerna handlar också ofta om böcker, på ett sätt som liknar Jorge Luis Borges noveller, som onekligen var en stor inspirationskälla för Eco. Med andra ord, intertextualitet och metafiktion, kännetecknen för postmodern litteratur.
De många referenserna till allt möjligt gör böckerna väldigt krävande och svåra. Och Eco har nog den största vokabulär av alla författare som jag någonsin har läst. Att vara allmänbildad hjälper inte mycket, eftersom det oftast är ganska okända fakta och väldigt ovanliga ord det handlar om.
Det ges emellertid lön för mödan. Eco är en svår författare, men samtidigt väldigt underhållande. Böckerna är allt som bra romaner ska vara: spännande, fyllda med humor och slutligen tankeväckande.
Och med internet är referenserna inte så svåra som dem en gång var. När jag läste Eco i tonåren, antecknade jag helt enkelt ner alla ord jag inte förstod och kollade upp dem på nätet senare. På så sätt lärde man sig också mycket.
Jag har läst tre romaner av Eco. Den första är hans debutroman och mest kända: Rosens Namn. Det är en detektivroman som utspelar sig i ett medeltida kloster, med många referenser till Sherlock Holmes, men också till dåtidens historia, filosofi och teologi. Romanen blev trots det en storsäljare.
Min favorit är hans andra roman: Foucaults Pendel. Den handlar om några förläggare som roar sig med att utveckla den ultimata konspirationsteorin. Fast denna lek får oväntade konsekvenser när andra tar teorin på fullt allvar och huvudpersonerna och läsaren börjar snart tvivla på att teorin bara är deras tankefoster. Det är en thriller som samtidigt är en satir över alla konspirationsteorier. Satiren är så skarp att romanen nästan vaccinerar läsaren mot konspirationstänkande. Teorin som byggs upp är mycket övertygande och bygger också mycket på fakta, verkliga sammanträffanden, men grundstenen i bygget är fiktiv. En grundsten, som Eco till slut drar bort så att den övertygande teorin till slut kollapsar på ett ännu mer övertygande sätt.
Den tredje är en av hans senare romaner: Begravningsplatsen i Prag. Det är en roman om en fiktiv man som utges för att vara författare till en bok som tyvärr är verklig: den antisemitiska förfalskningen Sions Vises Protokoll. Här driver Eco återigen med konspirationstänkandet, nu i form av antisemitism och annan rasism. Romanen använder sig intressant nog av Ecos egen forskning om de obskyra litterära verk som troligtvis utgjorde källor till protokollet.
Umberto Eco var en av vår tids största författare. Hans död är en stor förlust för världen
lördag 20 februari 2016
måndag 1 februari 2016
Goethes Faust
Johann Wolfgang von Goethes Faust, publicerad i två delar 1808 och 1832, behöver knappast någon introduktion. Det långa läsdramat på vers, baserat på legenden, handlar om vetenskapsmannen Faust som gör en pakt med djävulen Mefistofeles. Mefisto ska tjäna Faust med sin magi i utbyte mot Fausts själ. När Faust finner ett ögonblick så skönt att han vill att det ska dröja kvar, kommer han att dö och komma till helvetet.
Vad Goethe menade med dramat är svårt att säga. Det beror delvis på att vissa delar av texten är dunkelt skriven och svår att förstå. Särskilt gäller detta för den andra delen av verket. Den är inte nödvändigtvis, som många brukar påstå, sämre än den första, men den är onekligen mycket mer svårtillgänglig och konstig.
Det är delvis på grund av den stora mängd figurer från den klassiska mytologin som dyker upp eller nämns i den senare delen, oftast utan förklaring. Här räddas situationen av dem utförliga kommentarer som Britt G. Hallqvist har försätt sin översättning med.
Kommentarerna är också till hjälp för att förstå Goethes satir som upptar stora delar av dramat. Den riktar sig ofta mot samtida figurer, företeelser och filosofier, som i många fall inte är särskilt väl ihågkomna ca 200 år senare.
Men det är väl värt mödan att läsa Faust. Påfallande ofta finner man formuleringar som är fyndiga, vackra, och träffande, med ett ibland imponerande filosofiskt djup. Det är så mycket i dramat som är värt att citera, mer i än de flesta böcker. Goethes satir har ofta poänger som fortfarande känns aktuella, till exempel Mefistofeles utläggning om universiteten i första delen eller när han uppfinner papperspengar i den andra. Det är inte överraskande att det finns så många bevingade ord som har sitt ursprung i dramat. Exempel är "grå är all teori" eller "pudelns kärna".
Det är tur att poesins skärpa återfinns i Britt G. Hallqvists översättning. Den är en storslagen översättargärning. Verket har överförts till vacker svensk vers, som har talspråkets flyt och är ofta förvånansvärt lätt att förstå.
Trots att jag inte på långa vägar kan säga mig förstå Faust, åtminstone inte i dess helhet, så förtjänar dramat sin plats som en av världslitteraturens största verk.
Vad Goethe menade med dramat är svårt att säga. Det beror delvis på att vissa delar av texten är dunkelt skriven och svår att förstå. Särskilt gäller detta för den andra delen av verket. Den är inte nödvändigtvis, som många brukar påstå, sämre än den första, men den är onekligen mycket mer svårtillgänglig och konstig.
Det är delvis på grund av den stora mängd figurer från den klassiska mytologin som dyker upp eller nämns i den senare delen, oftast utan förklaring. Här räddas situationen av dem utförliga kommentarer som Britt G. Hallqvist har försätt sin översättning med.
Kommentarerna är också till hjälp för att förstå Goethes satir som upptar stora delar av dramat. Den riktar sig ofta mot samtida figurer, företeelser och filosofier, som i många fall inte är särskilt väl ihågkomna ca 200 år senare.
Men det är väl värt mödan att läsa Faust. Påfallande ofta finner man formuleringar som är fyndiga, vackra, och träffande, med ett ibland imponerande filosofiskt djup. Det är så mycket i dramat som är värt att citera, mer i än de flesta böcker. Goethes satir har ofta poänger som fortfarande känns aktuella, till exempel Mefistofeles utläggning om universiteten i första delen eller när han uppfinner papperspengar i den andra. Det är inte överraskande att det finns så många bevingade ord som har sitt ursprung i dramat. Exempel är "grå är all teori" eller "pudelns kärna".
Det är tur att poesins skärpa återfinns i Britt G. Hallqvists översättning. Den är en storslagen översättargärning. Verket har överförts till vacker svensk vers, som har talspråkets flyt och är ofta förvånansvärt lätt att förstå.
Trots att jag inte på långa vägar kan säga mig förstå Faust, åtminstone inte i dess helhet, så förtjänar dramat sin plats som en av världslitteraturens största verk.
lördag 9 januari 2016
Skuggan på världens botten av Thomas Ligotti
Thomas Ligotti (född 1953) är en amerikansk skräckförfattare. Han är nästan urtypen för en kultförfattare som främst läses en liten men trogen läsekrets. Skuggan på världens botten och andra berättelser är en samling av hans noveller, översatta till svenska av Arthur Isfelt, en pseudonym för förläggaren Ola Svensson. Isfelt har också försett boken med ett informativt
efterord, som bidrar till läsarens förståelse av Ligottis verk. Boken
har också fantasiväckande illustrationer av Oskar Aspman.
Ligottis noveller, hans huvudsakliga genre, är mycket säregna. Influenserna från Poe och Lovecraft är starka, men Ligotti undviker alla skräckklichéer. Traditionella monster är helt frånvarande, liksom ofta traditionella logiska intriger. Istället är novellerna är ofta absurda och mardrömslika. Många av dem kan snarast beskrivas som prosadikter.
Istället för monster är det för Ligotti snarast så att det är existensen som tänkande människa i sig självt som är skrämmande och hotfull. Skräcken är snarast filosofisk och bygger liksom i Lovecraft verk på människans litenhet och sårbarhet i ett meningslöst, obeständigt och obegripligt universum. Fast Ligotti går kanske om möjligt ännu längre än Lovecraft.
Den novell som kanske bäst ger uttryck för Ligottis världsbild är Nethescurial. Titeln är namnet på en panteistisk gud som besjälar hela universum. Problemet är att denna gud är ondskefull, något som Ligotti kallar för Pandemonism, världen som en ond gud. En ondska som inte bara finns utanför människan, utan inuti henne.
Ligottis svar på världens och livets meningslöst är i grunden estetiskt, dekadent till och med. Han väljer att fly från livet in i konstens och drömmarnas värld, försöker ersätta verkligheten med det overkliga. Temat dyker också upp i novellerna. Huvudpersonen i novellen Vastarien beskrivs som "en frälst i den eländiga sekt av själar som tror att det enda betydelsefulla i denna värld ligger i dess kraft att - vid vissa tillfällen - antyda en annan". Denna beskrivning skulle kunna tillämpas på Ligotti själv, och för den delen flertalet av hans trogna läsare.
Ligottis noveller är skräcklitteratur när den är som bäst. Som Isfelt påpekar i sitt efterord är novellerna samtidigt både en form av verklighetsflykt och ett engagemang med mänsklighetens ofta skräckinjagande verklighet. Konfrontationseskapism, som Isfelt kallar det. I sin flykt undan livet konfronterar Ligotti också den. Det hela är ytterst välskrivet och den poetiska prosan är en fröjd att läsa, särskilt i Arthur Isfelts utmärkta svenska översättning.
Utgivandet av den här boken är mycket lovvärt initiativ. Boken fungerar verkligen som den är avsedd att göra: som en utmärkt introduktion till Ligottis verk. Efter att ha läst den står det klart att Ligotti är en av vår tids stora skräckförfattare, om inte författare i allmänhet.
Ligottis noveller, hans huvudsakliga genre, är mycket säregna. Influenserna från Poe och Lovecraft är starka, men Ligotti undviker alla skräckklichéer. Traditionella monster är helt frånvarande, liksom ofta traditionella logiska intriger. Istället är novellerna är ofta absurda och mardrömslika. Många av dem kan snarast beskrivas som prosadikter.
Istället för monster är det för Ligotti snarast så att det är existensen som tänkande människa i sig självt som är skrämmande och hotfull. Skräcken är snarast filosofisk och bygger liksom i Lovecraft verk på människans litenhet och sårbarhet i ett meningslöst, obeständigt och obegripligt universum. Fast Ligotti går kanske om möjligt ännu längre än Lovecraft.
Den novell som kanske bäst ger uttryck för Ligottis världsbild är Nethescurial. Titeln är namnet på en panteistisk gud som besjälar hela universum. Problemet är att denna gud är ondskefull, något som Ligotti kallar för Pandemonism, världen som en ond gud. En ondska som inte bara finns utanför människan, utan inuti henne.
Ligottis svar på världens och livets meningslöst är i grunden estetiskt, dekadent till och med. Han väljer att fly från livet in i konstens och drömmarnas värld, försöker ersätta verkligheten med det overkliga. Temat dyker också upp i novellerna. Huvudpersonen i novellen Vastarien beskrivs som "en frälst i den eländiga sekt av själar som tror att det enda betydelsefulla i denna värld ligger i dess kraft att - vid vissa tillfällen - antyda en annan". Denna beskrivning skulle kunna tillämpas på Ligotti själv, och för den delen flertalet av hans trogna läsare.
Ligottis noveller är skräcklitteratur när den är som bäst. Som Isfelt påpekar i sitt efterord är novellerna samtidigt både en form av verklighetsflykt och ett engagemang med mänsklighetens ofta skräckinjagande verklighet. Konfrontationseskapism, som Isfelt kallar det. I sin flykt undan livet konfronterar Ligotti också den. Det hela är ytterst välskrivet och den poetiska prosan är en fröjd att läsa, särskilt i Arthur Isfelts utmärkta svenska översättning.
Utgivandet av den här boken är mycket lovvärt initiativ. Boken fungerar verkligen som den är avsedd att göra: som en utmärkt introduktion till Ligottis verk. Efter att ha läst den står det klart att Ligotti är en av vår tids stora skräckförfattare, om inte författare i allmänhet.
tisdag 1 december 2015
La Boheme av Puccini, regi av José Cura
Jag hade glädjen att få se livesändningen till biograferna av Kungliga Operans nya uppsättning av La Bohéme av Giacomo Puccini.
La Bohéme, för den som inte vet, är en tragisk kärlekshistoria, som utspelas i 1800-talets Paris. Den fattige och bohemiske författaren Rodolfo träffar sömmerskan Mimi. Tycke uppstår och de blir förälskade. Det tragiska ligger helt enkelt i att Mimi är sjuk i tuberkulos. Varken hon, Rodolfo eller deras vänner har råd med mediciner, så det hela slutar med att hon avlider. Det hela är föga djupsinnigt och väldigt sentimentalt; den som förväntar något i stil med det filosofiska djupet hos Tristan und Isolde kommer att bli besviken.
Men det finns en grundläggande hantverksskicklighet, som nästan alltid hos Puccini, som gör att det hela fungerar. Musiken är förförande vacker. Och Puccinis tydliga ställningstagande för fattiga drömmare och konstnärsjälar är väldigt sympatiskt.
Det särskilda med den här uppsättningen, regisserad av tenoren och regissören José Cura, är att den inte utspelar sig i Paris, som librettot föreskriver, utan i Stockholm. Puccinis fiktiva bohemer ersätts här av verkliga skandinaviska konstnärer och filosofer.. Författaren Rodolfo blir Strindberg, kompositören Schaunard är Edvard Grieg, filosofen Colline blir Sören Kierkegaard och målaren Marcello blir Edvard Munch. Marcellos stora kärlek Musetta blir Munchs älskarinna Tulla Larsen.
Vän av ordning kanske märker att Kierkegaard inte var samtida med de övriga konstnärerna och dog när dem flesta av dem var barn. Detta löser regissören genom att göra Colline till ett så stort fan av Kierkegaard att han klär sig och beter sig som honom. Han är inte Kierkegaard, han bara låtsas vara honom. När Mimi ligger döende, så kräver situationens allvar att han klär av sig kostymen och blir sig själv.
Stockholmsmiljön sätter en tydlig prägel på uppsättningen. Bohemerna läser Aftonbladet, går till Berns och äter knäckebröd. Andra akten utspelas inte i Quartier Latin utan i Gamla Stan. Munchs målningar används genomgående som bakgrunder. I folkmassan i andra akten finns dessutom många figurer från målningarna. De skandinaviska inslagen märks inte bara i det visuella, utan också i texten, som man har ändrat. Även några toner av Grieg har satts in i musiken.
Det hela fungerar förvånansvärt bra. Den skandinaviska miljön känns naturlig. Användningen av Munchs målningar är ofta ett väldigt vackert inslag i föreställningen. Möjligtvis skulle man kunna begära något större intellektuellt djup från regin, men det har ju också med materialet att göra. Det sentimentala i själva operan bär kanske också skulden för att personregin, bra som den är, inte når upp till de höjder som jag har sett (på dvd) från regissörer som Harry Kupfer eller Patrice Chéreau.
Nu har jag inte dem kunskaper som krävs för att kunna riktigt bedöma sångarnas eller för den delen dirigenten Daniele Callegari insatser Men jag tyckte att både orkesterspelet och sången höll en ganska hög standard. Daniel Johansson (Rodolfo/Strindberg) och Yana Kleyn (Mimi) i huvudrollerna var särskilt imponerande.
Trovärdigheten i skådespeleriet stärktes av att större delen av sångarna är ganska unga. Maskörerna hade dessutom gjort ett utmärkt arbete med att få sångarna att se ut som dem verkliga personer som de spelar. Detta bevisades när Munchs porträtt av Strindberg drogs in på scenen och publiken kunde se att Daniel Johansson var bokstavligen porträttlik.
I slutändan var det en underhållande och ofta väldigt vacker eftermiddag.
Jussi Björling och Victoria de los Angeles sjunger La Bohéme
RCA Victor Orchestra. Dirigent: Sir Thomas Beecham. Inspelat 1956.
La Bohéme, för den som inte vet, är en tragisk kärlekshistoria, som utspelas i 1800-talets Paris. Den fattige och bohemiske författaren Rodolfo träffar sömmerskan Mimi. Tycke uppstår och de blir förälskade. Det tragiska ligger helt enkelt i att Mimi är sjuk i tuberkulos. Varken hon, Rodolfo eller deras vänner har råd med mediciner, så det hela slutar med att hon avlider. Det hela är föga djupsinnigt och väldigt sentimentalt; den som förväntar något i stil med det filosofiska djupet hos Tristan und Isolde kommer att bli besviken.
Men det finns en grundläggande hantverksskicklighet, som nästan alltid hos Puccini, som gör att det hela fungerar. Musiken är förförande vacker. Och Puccinis tydliga ställningstagande för fattiga drömmare och konstnärsjälar är väldigt sympatiskt.
Det särskilda med den här uppsättningen, regisserad av tenoren och regissören José Cura, är att den inte utspelar sig i Paris, som librettot föreskriver, utan i Stockholm. Puccinis fiktiva bohemer ersätts här av verkliga skandinaviska konstnärer och filosofer.. Författaren Rodolfo blir Strindberg, kompositören Schaunard är Edvard Grieg, filosofen Colline blir Sören Kierkegaard och målaren Marcello blir Edvard Munch. Marcellos stora kärlek Musetta blir Munchs älskarinna Tulla Larsen.
Vän av ordning kanske märker att Kierkegaard inte var samtida med de övriga konstnärerna och dog när dem flesta av dem var barn. Detta löser regissören genom att göra Colline till ett så stort fan av Kierkegaard att han klär sig och beter sig som honom. Han är inte Kierkegaard, han bara låtsas vara honom. När Mimi ligger döende, så kräver situationens allvar att han klär av sig kostymen och blir sig själv.
Stockholmsmiljön sätter en tydlig prägel på uppsättningen. Bohemerna läser Aftonbladet, går till Berns och äter knäckebröd. Andra akten utspelas inte i Quartier Latin utan i Gamla Stan. Munchs målningar används genomgående som bakgrunder. I folkmassan i andra akten finns dessutom många figurer från målningarna. De skandinaviska inslagen märks inte bara i det visuella, utan också i texten, som man har ändrat. Även några toner av Grieg har satts in i musiken.
Det hela fungerar förvånansvärt bra. Den skandinaviska miljön känns naturlig. Användningen av Munchs målningar är ofta ett väldigt vackert inslag i föreställningen. Möjligtvis skulle man kunna begära något större intellektuellt djup från regin, men det har ju också med materialet att göra. Det sentimentala i själva operan bär kanske också skulden för att personregin, bra som den är, inte når upp till de höjder som jag har sett (på dvd) från regissörer som Harry Kupfer eller Patrice Chéreau.
Nu har jag inte dem kunskaper som krävs för att kunna riktigt bedöma sångarnas eller för den delen dirigenten Daniele Callegari insatser Men jag tyckte att både orkesterspelet och sången höll en ganska hög standard. Daniel Johansson (Rodolfo/Strindberg) och Yana Kleyn (Mimi) i huvudrollerna var särskilt imponerande.
Trovärdigheten i skådespeleriet stärktes av att större delen av sångarna är ganska unga. Maskörerna hade dessutom gjort ett utmärkt arbete med att få sångarna att se ut som dem verkliga personer som de spelar. Detta bevisades när Munchs porträtt av Strindberg drogs in på scenen och publiken kunde se att Daniel Johansson var bokstavligen porträttlik.
I slutändan var det en underhållande och ofta väldigt vacker eftermiddag.
RCA Victor Orchestra. Dirigent: Sir Thomas Beecham. Inspelat 1956.
söndag 1 november 2015
Buddenbrooks av Thomas Mann
Buddenbrooks är en roman av Thomas Mann, hans debutroman, först publicerad 1901. Jag läste den i Ulrika Wallenströms översättning.
Den är en släktsaga som handlar om köpmannasläkten Buddenbrooks i staden Lübeck. Romanen skildrar deras välgång och eventuella förfall under flera generationer, från 1830-talet fram till det enade Tysklands första år på 1870-talet.
Vi möter bl a den praktiske och duglige Thomas, hans sociala, men sjukliga och dekadenta bror Christian, deras stolta syster Antonie som går genom två misslyckade äktenskap och slutligen Thomas musikaliska son Hanno.
Framförallt är detta ett mästerverk till roman, berättarkonst på hög nivå. Huvudpersonerna har alla ett imponerande karaktärsdjup. De känns nästan som verkliga människor och tillfället att få umgås med dessa intressanta personer är all anledning man behöver att läsa boken.
Manns prosa är utmärkt och en fröjd att läsa, särskilt i Ulrika Wallenströms fina översättning. Prosan är närmast musikalisk i sin utformning och har till och med Wagnerianska ledmotiv invävda (till exempel färgerna gul och blå). Även formen, släktsagan, är troligtvis inspirerad av Wagners Nibelungens Ring.
Romanen är närmast episkt upplagd och fångar välde de intressanta historiska skeendena under perioden som skildras, då Tyskland blev enad stat. Det episka svepet kombineras med ett starkt intresse för de minsta detaljer.
Boken handlar om konflikten mellan livskraftiga, praktiska, men fantasilösa köpmän som kan driva familjefirman vidare och dekadenta, sjukliga, men konstnärliga män. Familjens förfall består i de förra genom generationerna ersätts av de senare, en utveckling som kulminerar i Hanno, som är både fysiskt och psykiskt oförmögen att driva vidare familjefirman, vilket leder till hans far upplöser den i sitt testamente.
Här kommer ledmotiven med färgarna in. Blå förknippas med konstnärlighet (t ex Hanno har blå ögon), medan gul förknippas med köpmännens borgerlighet.
Trots att de leder till familjens förfall, så ger Mann konstnärstyperna sin sympati. Hanno är ju trots allt baserad på honom själv. Och alla som har förmågan att läsa boken tillhör åtminstone delvis deras skara.
Och i slutändan är det så att de behöver inget mer försvar än att en av dem skrev Buddenbrooks.
Den är en släktsaga som handlar om köpmannasläkten Buddenbrooks i staden Lübeck. Romanen skildrar deras välgång och eventuella förfall under flera generationer, från 1830-talet fram till det enade Tysklands första år på 1870-talet.
Vi möter bl a den praktiske och duglige Thomas, hans sociala, men sjukliga och dekadenta bror Christian, deras stolta syster Antonie som går genom två misslyckade äktenskap och slutligen Thomas musikaliska son Hanno.
Framförallt är detta ett mästerverk till roman, berättarkonst på hög nivå. Huvudpersonerna har alla ett imponerande karaktärsdjup. De känns nästan som verkliga människor och tillfället att få umgås med dessa intressanta personer är all anledning man behöver att läsa boken.
Manns prosa är utmärkt och en fröjd att läsa, särskilt i Ulrika Wallenströms fina översättning. Prosan är närmast musikalisk i sin utformning och har till och med Wagnerianska ledmotiv invävda (till exempel färgerna gul och blå). Även formen, släktsagan, är troligtvis inspirerad av Wagners Nibelungens Ring.
Romanen är närmast episkt upplagd och fångar välde de intressanta historiska skeendena under perioden som skildras, då Tyskland blev enad stat. Det episka svepet kombineras med ett starkt intresse för de minsta detaljer.
Boken handlar om konflikten mellan livskraftiga, praktiska, men fantasilösa köpmän som kan driva familjefirman vidare och dekadenta, sjukliga, men konstnärliga män. Familjens förfall består i de förra genom generationerna ersätts av de senare, en utveckling som kulminerar i Hanno, som är både fysiskt och psykiskt oförmögen att driva vidare familjefirman, vilket leder till hans far upplöser den i sitt testamente.
Här kommer ledmotiven med färgarna in. Blå förknippas med konstnärlighet (t ex Hanno har blå ögon), medan gul förknippas med köpmännens borgerlighet.
Trots att de leder till familjens förfall, så ger Mann konstnärstyperna sin sympati. Hanno är ju trots allt baserad på honom själv. Och alla som har förmågan att läsa boken tillhör åtminstone delvis deras skara.
Och i slutändan är det så att de behöver inget mer försvar än att en av dem skrev Buddenbrooks.
måndag 10 augusti 2015
Svarta Idéer av Franquin
Svarta Idéer (Idées Noires) är en tecknad humorserie skapad av André Franquin. Franquin är känd för att ha tecknat äventyrserien Spirou i över 20 år och hans egen skapelse, skämtserien Gaston. Alla 65 avsnitt publicerades i år av Cobolt förlag i svensk översättning av Göran Ribe. Utgåvan har ett utmärkt förord av Björn Wahlberg.
Svarta Idéer skrevs och tecknades mellan 1977 och 1983. Serien består liksom av Gaston av korta ensideshistorier. Manusen stod huvudsakligen Franquin själv för, men för vissa avsnitt fick han hjälp av andra.
Medan Gaston och Spirou kan avnjutas av både vuxna och barn är humorn i Svarta Idéer nattsvart och gör skäl för sitt namn. De flesta skämten slutar i en våldsam och brutal död, ibland i hela människosläktets utrotning via miljöförstöring eller kärnvapenkrig. Oftast finns det en satirisk och politisk udd till skämten. Franquin riktar sin satir mot bl a kapitalismen, miljöförstöring, byråkrati, militären, kärnvapen, dödsstraffet, övertro på tekniken (däribland kärnkraften) och jakt. Serien ärär på många sätt en satirsk uppgörelse med våran civilisation.
Svartsynen är ibland total och det märks att Franquin ibland led av svåra depressioner. Den enda ljuspunkten är Franquins starka politiska och etiska patos och medkänsla för människan.
Serien är också intressant rent visuellt. Den är tecknad helt i svart och vitt, med inga andra färger eller ens gråtoner. Det bidrar starkt till den mörka stämningen. Figurerna är tecknade i silhuett mot minimalistiska bakgrunder. Silhuetterna avslöjar att Franquin använder samma karikerade, nerviga stil som han använder i Gaston och Spirou. Själv hävdade han att "Svarta Idéer är Gaston doppad i sot".
Svarta Idéer är ett mästerverk inom seriekonsten. Framförallt är den väldigt vältecknad och visuellt nyskapade. Skämten är fyndiga och uppfinningsrika. Trots att Franquins mörkersyn är deprimerande, så finns det en viss katharsis i skämten. Satiren är knivskarp och tankeväckande. 30-40 år senare är de frågor Franquin för fram tyvärr fortfarande aktuella.
Svarta Idéer skrevs och tecknades mellan 1977 och 1983. Serien består liksom av Gaston av korta ensideshistorier. Manusen stod huvudsakligen Franquin själv för, men för vissa avsnitt fick han hjälp av andra.
Medan Gaston och Spirou kan avnjutas av både vuxna och barn är humorn i Svarta Idéer nattsvart och gör skäl för sitt namn. De flesta skämten slutar i en våldsam och brutal död, ibland i hela människosläktets utrotning via miljöförstöring eller kärnvapenkrig. Oftast finns det en satirisk och politisk udd till skämten. Franquin riktar sin satir mot bl a kapitalismen, miljöförstöring, byråkrati, militären, kärnvapen, dödsstraffet, övertro på tekniken (däribland kärnkraften) och jakt. Serien ärär på många sätt en satirsk uppgörelse med våran civilisation.
Svartsynen är ibland total och det märks att Franquin ibland led av svåra depressioner. Den enda ljuspunkten är Franquins starka politiska och etiska patos och medkänsla för människan.
Serien är också intressant rent visuellt. Den är tecknad helt i svart och vitt, med inga andra färger eller ens gråtoner. Det bidrar starkt till den mörka stämningen. Figurerna är tecknade i silhuett mot minimalistiska bakgrunder. Silhuetterna avslöjar att Franquin använder samma karikerade, nerviga stil som han använder i Gaston och Spirou. Själv hävdade han att "Svarta Idéer är Gaston doppad i sot".
Svarta Idéer är ett mästerverk inom seriekonsten. Framförallt är den väldigt vältecknad och visuellt nyskapade. Skämten är fyndiga och uppfinningsrika. Trots att Franquins mörkersyn är deprimerande, så finns det en viss katharsis i skämten. Satiren är knivskarp och tankeväckande. 30-40 år senare är de frågor Franquin för fram tyvärr fortfarande aktuella.
fredag 23 januari 2015
Malena Ernmans historielösa uttalanden om Wagner.
I dagarna har det varit rabalder över den nya 500 kronorssedeln, som ska föreställa Birgit Nilsson i sin paradroll som Brunnhilde i Richard Wagners Valkyrian. Operasångerskan Malena Ernman har opponerat sig, inte över valet av Nilsson som motiv, utan över det wagnerianska inslaget i bilden. "Wagner är en av världshistoriens mest inflytelserika antisemiter. Han
har ofta kallats för protonazist och var en av nazitysklands stora
förebilder; både han själv och hans musik blev en ideologisk ledstjärna
för Hitler och nazismen", förklarar hon och anknyter till tidigare uttalanden hon gjorde i samband med Wagners 200 årsdag, då hon bland annat påstod att "Hans skrifter beskrev judarna och judendomen på ett liknade sätt som
Hitler sedan gjorde och hans slutsats var att det bästa för judarna
själva var att utrotas."
Detta är naturligvis inte sant, något av det och det visar medias okritiska förhållande att hennes uttalanden inte har fått något kritiskt bemötande, trots att Ernman inte har någon historisk utbildning. Den historieskrivning hon ger uttryck för, i vilken Wagner blir protonazist, vars tankar kom att forma Hitler och det tredje rikets ideologi, är ren historieförfalskning som tidigare blivit uttryckt i bland andra Joachim Köhlers bok Wagners Hitler, men som blivit grundligt avvisad av de flesta historiker, inklusive storheter som Sir Richard Evans och Joachim Fest. Köhler själv har på senare dagar gjort avbön för åsikterna han tidigare framfört. Som motgift kan jag ekommendera den här recensionen av Köhlers bok.
Som en del i detta likställer hon Wagners och Hitlers antisemitism och menar att Wagner ansåg att judarna skulle utrotas. Detta är en villfarelse som direkt motsägs av vad Wagner faktiskt skrev. I den nu ökända pamfletten "Judendomen i Musiken" förordnar wagners tvärtom judarnas "assimilation" till en universiell och befriad mänsklighet, "so sind wir einig und ununterschieden!" ("så att vi blir förenade och utan åtskillnad". Min övers.). Av samme bloggare som skrev den ovannämnda rescensionen finns också en sammanfattning på engelska av denna essä och en genomgång ord för ord av dess sista paragraf. Som den store historikern Saul Friedländer påpekar är Wagners åsikter oförenliga med Hitlers, som troligtvis aldrig läste ett ord som Wagner skrev överhuvudtaget. Visserligen var Wagner anti-semit och hans åsikter om judarna anses med rätta vara förkastliga idag, men det går inte att likställa honom med Hitler.
Den historieskrivning som Ernman förespråkar är ett uttryck är dessutom ett uttryck för en förlegad historiesyn, i vilken "stora män", i det här fallet Wagner och Hitler, avgör historiens gång. Den moderna vetenskapliga historiesynen ser däremot historiens gång, i det här fallet nazismens uppkomst och gärningar, som avgjorda av de materiella och sociala förutsättningarna.
Vem var då Richard Wagner? Politiskt stod han till vänster och var en glödande socialist och demokrat, åsikter som han stred för i upproren i Dresden 1849. Hans kamrat i dessa strider var anarkisten Mikhail Bakunin, som ofta anses ha stått modell för Siegfried i Nibelungens Ring. Filosofiskt och religiöst kom han under inflytande av Schopenhauer och buddhismen (han hade planer ett tag på att skapa ett musikdrama om Buddha, Die Sieger).
Något förenklat kan man uttrycka grunden i denna filosofi som att roten till allt lidande i världen är begär (viljan till liv i Schopenhauer). Begäret kan aldrig tillfredställas, då världren är ständigt föränderlig och man aldrig kan fasthålla vid objektet för begäret. Enda sättet att undvika lidandet är att nå upplyssning och släcka begäret. I Schopenhauer och Wagners föreställningar var estestisk kontemplation (av konst) och medlidande de främsta sätten att släcka viljan.
På sitt typiskt egensinnande sätt såg Wagner kapitalismen som det ultimata uttrycket för viljans skadliga verkan, i form av viljan till makt. Det är denna problematik som uttrycks i Nibelungens Ring, där ringen symboliserar rikedom och makt (Wagner själv jämförde den med en börsportfölj). Begäret efter ringen leder till all olycka i dramat och korrumperar människor, gudar, jättar och dvärgar. Mot detta ställer Wagner kärleken mellan Siegfried och Brunnhilde. I dramats slutscen segrar kärleken över ringen och den värld det girigheten har skapat. I den gamla världens aska uppstår en ny värld grundad på kärlek och medlidande.
I hans sista musikdrama, Parsifal, uttrycker Wagner återigen denna buddhistiskt färgade filosofi. Här är medlidande och pacifism centrala tankar. Här får lidandet orsakat av begäret en mycket stark metafor: Kung Amfortas lider av ett sår som ständigt blöder. Huvudpersonen Parsifal är i dramats början "das reine tor", den rene dåren. I sin okunskap brukar han våld. Men genom sin förmåga till medlidande blir han upplyst, avsäger sig våldet, besegrar trollkarlen Klingsor (vars illusioner symboliserar den falska fenomenvärlden), sluter Amfortas sår och blir den nye kungen över riddarna som vaktar den helige Gral.
Som det kanske märks så förkastade Wagner i sina verk själva grunden till Nazismens filosofi: föraktet för svaghet och medlidande och hyllandet av styrka och makt. För Wagner var tvärtom medlidandet det högsta goda och begäret efter makten roten till allt ont. Det är tydligt att det nazistiska användandet av hans verk var ett grovt missbruk av en stor konstnär.
Den är möjligtvis opassande (av andra själ än dem Ernman framför) att avbilda motiv från en socialistisk konstnärs musikdramatiska verk på en pengasedel. Men i dessa tider, då kapitalismens och girigheten tillåts härja ohindrat i världen, är Wagner mer nödvändig än någonsin.
Detta är naturligvis inte sant, något av det och det visar medias okritiska förhållande att hennes uttalanden inte har fått något kritiskt bemötande, trots att Ernman inte har någon historisk utbildning. Den historieskrivning hon ger uttryck för, i vilken Wagner blir protonazist, vars tankar kom att forma Hitler och det tredje rikets ideologi, är ren historieförfalskning som tidigare blivit uttryckt i bland andra Joachim Köhlers bok Wagners Hitler, men som blivit grundligt avvisad av de flesta historiker, inklusive storheter som Sir Richard Evans och Joachim Fest. Köhler själv har på senare dagar gjort avbön för åsikterna han tidigare framfört. Som motgift kan jag ekommendera den här recensionen av Köhlers bok.
Som en del i detta likställer hon Wagners och Hitlers antisemitism och menar att Wagner ansåg att judarna skulle utrotas. Detta är en villfarelse som direkt motsägs av vad Wagner faktiskt skrev. I den nu ökända pamfletten "Judendomen i Musiken" förordnar wagners tvärtom judarnas "assimilation" till en universiell och befriad mänsklighet, "so sind wir einig und ununterschieden!" ("så att vi blir förenade och utan åtskillnad". Min övers.). Av samme bloggare som skrev den ovannämnda rescensionen finns också en sammanfattning på engelska av denna essä och en genomgång ord för ord av dess sista paragraf. Som den store historikern Saul Friedländer påpekar är Wagners åsikter oförenliga med Hitlers, som troligtvis aldrig läste ett ord som Wagner skrev överhuvudtaget. Visserligen var Wagner anti-semit och hans åsikter om judarna anses med rätta vara förkastliga idag, men det går inte att likställa honom med Hitler.
Den historieskrivning som Ernman förespråkar är ett uttryck är dessutom ett uttryck för en förlegad historiesyn, i vilken "stora män", i det här fallet Wagner och Hitler, avgör historiens gång. Den moderna vetenskapliga historiesynen ser däremot historiens gång, i det här fallet nazismens uppkomst och gärningar, som avgjorda av de materiella och sociala förutsättningarna.
Vem var då Richard Wagner? Politiskt stod han till vänster och var en glödande socialist och demokrat, åsikter som han stred för i upproren i Dresden 1849. Hans kamrat i dessa strider var anarkisten Mikhail Bakunin, som ofta anses ha stått modell för Siegfried i Nibelungens Ring. Filosofiskt och religiöst kom han under inflytande av Schopenhauer och buddhismen (han hade planer ett tag på att skapa ett musikdrama om Buddha, Die Sieger).
Något förenklat kan man uttrycka grunden i denna filosofi som att roten till allt lidande i världen är begär (viljan till liv i Schopenhauer). Begäret kan aldrig tillfredställas, då världren är ständigt föränderlig och man aldrig kan fasthålla vid objektet för begäret. Enda sättet att undvika lidandet är att nå upplyssning och släcka begäret. I Schopenhauer och Wagners föreställningar var estestisk kontemplation (av konst) och medlidande de främsta sätten att släcka viljan.
På sitt typiskt egensinnande sätt såg Wagner kapitalismen som det ultimata uttrycket för viljans skadliga verkan, i form av viljan till makt. Det är denna problematik som uttrycks i Nibelungens Ring, där ringen symboliserar rikedom och makt (Wagner själv jämförde den med en börsportfölj). Begäret efter ringen leder till all olycka i dramat och korrumperar människor, gudar, jättar och dvärgar. Mot detta ställer Wagner kärleken mellan Siegfried och Brunnhilde. I dramats slutscen segrar kärleken över ringen och den värld det girigheten har skapat. I den gamla världens aska uppstår en ny värld grundad på kärlek och medlidande.
I hans sista musikdrama, Parsifal, uttrycker Wagner återigen denna buddhistiskt färgade filosofi. Här är medlidande och pacifism centrala tankar. Här får lidandet orsakat av begäret en mycket stark metafor: Kung Amfortas lider av ett sår som ständigt blöder. Huvudpersonen Parsifal är i dramats början "das reine tor", den rene dåren. I sin okunskap brukar han våld. Men genom sin förmåga till medlidande blir han upplyst, avsäger sig våldet, besegrar trollkarlen Klingsor (vars illusioner symboliserar den falska fenomenvärlden), sluter Amfortas sår och blir den nye kungen över riddarna som vaktar den helige Gral.
Som det kanske märks så förkastade Wagner i sina verk själva grunden till Nazismens filosofi: föraktet för svaghet och medlidande och hyllandet av styrka och makt. För Wagner var tvärtom medlidandet det högsta goda och begäret efter makten roten till allt ont. Det är tydligt att det nazistiska användandet av hans verk var ett grovt missbruk av en stor konstnär.
Den är möjligtvis opassande (av andra själ än dem Ernman framför) att avbilda motiv från en socialistisk konstnärs musikdramatiska verk på en pengasedel. Men i dessa tider, då kapitalismens och girigheten tillåts härja ohindrat i världen, är Wagner mer nödvändig än någonsin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)