På Västfronten intet nytt är en roman av den tyske författaren Erich Maria Remarque (1898-1970), först publicerad 1929 and översatt till svenska av Curt Berg.
Boken är en skildring av den tyska soldaten Paul Bäumer upplevelser i Första världskriget. Han hade tillsammans med hela sin gymnasieklass uppmanats av sin lärare Kantorek att bli soldat. Läraren utlovade hjältedåd, ära och äventyr i det tyska fosterlands försvar. Men verkligheten visar sig vara något helt annat. Kriget visar sig sanna ansikte i dess meningslösa våldsamhet. Människor lider, lemlästas och dör på ett föga ärofyllt sätt. Det är en traumatiskt upplevelse för soldaterna, som det är omöjligt att helt återhämta sig ifrån. Titeln kommer från en armérapport och är ironisk, som illustrerar hur kriget gör dödandet till vardag. Liv släcks, men på en krigsfront är det så vanligt att det inte ens noteras. Rapporten lyder bara "på västfronten intet nytt".
Remarques roman var en av de första romanerna som behandlade Första Världskriget på ett direkt och realistiskt sätt. Det fanns föregångare som Henri Barbusses bok Elden. Men få krigsromaner har fått ett genomslag som På Västfronten intet nytt. Boken blev en omedelbar internationell framgång och har med åren blivit en klassiker som delvis överskuggat resten av Remarques författarskap.
Det är en en skarp uppgörelse med krigspropaganda och svärmiska förhärligande skildringar av krig. Remarque berättar istället kompromisslöst om krigets verklighet med allt vad det innebär. Boken innehåller många äcklande beskrivningar, fulla av blod och inälvor, av vad 1900-talets krigsmaskineri kan göra med människor. Romanen blev ett språkrör för en växande fredsrörelse och en generation som med Remarques ord "förstördes av kriget -- även om den undkom granaterna". Boken behandlar de överlevandes svårigheter att återanpassa sig till livet utanför kriget och beskriver gripande vad vi idag kanske skulle kalla för ett psykologiskt trauma.
På Västfronten intet nytt förblir angelägen även idag, över ett hundra år efter det krig romanen skildrar. Bokens verklighetstrogna berättelse om några soldaters öden i Första världskriget är fortfarande djupt berörande och fördjupar ens förståelse av krigets många lidanden. Det är en tragisk och mörk roman, men berättelsen har ett starkt humanistiskt patos. Och den skildrar dess karaktärer och deras kamratskap i en svår situation med sann värme.
söndag 15 september 2019
fredag 21 juni 2019
Oppermanns av Lion Feuchtwanger
Oppermanns är en roman av Lion Feuchtwanger (1884-1958). Romanen utkom 1933 på tyska som Die Geschwister Oppermann och utkom samma år på svenska i översättning av Karl Fägersten.
Oppermanns är en tysk-Judisk borgerlig familj som får uppleva Hitlers maktövertagande 1933. Handlingen kretsar kring bröderna i släkten: Gustav, en dagdrivare som sysslar med litteratur, Martin, som driver familjeföretaget vilket säljer billiga fabrikstillverkade möbler och Edgar, en läkare som har uppfunnit en revolutionerande operationsmetod.
Romanen tar sin början Novmber 1932 och då är Hitler och nazisterna för de flesta inom familjen Oppermann ett skämt. Vid sin födelsedagsfest roar sig Gustav med att läsa högt ur Mein Kampf och skratta åt alla grova grammatiska fel och klumpiga formuleringar i texten. Hitler är chanslös, menar många. För hur kan så råbarkade barbarer som nazisterna ta makten i ett civiliserat land som Tyskland? En omöjlighet. Det är ytterst få som oroar sig på allvar.
Men nazismens gift sprider sig långsamt i det tyska samhället. Högernationalistiska och antisemitiska åsikter blir allt vanligare och brunskjortorna blir allt djärvare i sina våldsdåd. I Januari 1933 sker det förment omöjliga och Hitler blir kansler. Men förnekelsen håller i sig. Man hoppas att Hitler och hans parti kommer att hållas i schack av sina koalitionspartners. Men det nazistiska gatuvåldet blir ännu djärvare och deras överfall och mord verkar inte längre bestaffas av rättsväsendet.
Familjen Oppermann blir utsatt på grund av deras judiska påbrå. Gustav blir föremål för nazisternas vrede efter han skriver på ett antinazistiskt upprop. Edgars operationsmetod svartmålas i pressen och det blir omöjligt för honom att fortsätta sin medicinska karriär. Martin börjar fundera på att stryka namnet Oppermann från familjeföretaget för att undvika antisemitistiska bojkotter. Istället ska verksamheten ingå i det till namnet oklanderliga "Tyska Möbelverken". Men att detta ska skydda dem visar sig naturligtvis vara ett fåfängt hopp. Martins son Berthold får i gymnasiet en nazistisk lärare. En konflikt med denna lärare över Slaget i Teutoburgerskogen utvecklas till en ideologisk strid om Tyskland som snart får ödesdigra konsekvenser.
Till slut påbörjas efter riksdagsbranden ett skräckvälde med tortyr, koncentrationsläger och avrättningar. Förnekelsen har försatt många i dvala, men nu ger verkligheten dem ett hårt uppvaknande.
Romanen skildrar naiviteten och förnekelsen som många i världen hade inför nazisters maktövertagande. För det är först i efterhand som katastrofen verkar självklar. Det är få som är insiktsfulla nog att förutspå den i förväg. För de flesta personer är det svårt att acceptera att man måste överge det land som man älskar och respekterar, då landet har fått en regering som inte besvarar dessa känslor. Att den civilisation man tror på över allt annat visar sig vara otillräcklig inför våld, hat och barbari. Förnekelsen är då mycket lättare att bära. Tills den slutligen brister inför verkligheten.
Som journalisten Per Svensson berättar i sitt förord till den svenska nyutgåven från 2017, så var Feuchtwanger själv övertygad så sent som december 1932 att Hitler var slut. Men efter maktövertagandet 1933 fick han snabbt överge sitt hemland. Han skrev därefter romanen Die Geschwister Oppermann i ilfart och den kom ut redan hösten 1933. I Sverige var översättningen färdig redan till Julen det året.
Det är alltså ingen historisk roman, utan en skildring från det nära förflutna och samtiden. Romanen får kanske just därför en extra skärpa. Skildringen av den djupa förnekelsen och det hårda uppvakandet är kanske så levande därför att författaren själv har upplevt det. Terrorn som skildras i romanen så tydligt var särskilt upprörande för författaren och de samtida läsarna därför att den fortfarande pågick utan något skönjbart slut.
Romanen bär lyckligtvis inga andra spår av sin hastiga tillkomst. Det är en skickligt skriven berättelse om en familj som blir insvept i avskyvärda historiska skeenden. Språket i Karl Fägerstens översättning är lättläst, utan att förlora sin stilistiska spänst. Berättandet är uppfriskande direkt och boken är i grunden traditionell familjeroman i Tolstojs och Manns anda. Handlingen utspelar under mindre än ett år, men de stora förändringar som Tyskland genomgår ger berättelsen en episk bredd.
Jag läste denna bok i en nyutgåva på Nilssons förlag från 2017. Och det är lätt att se varför förlaget har valt att ge ut den på nytt. I vår tid, då nationalismen och fascismen åter växer sig stark, är Feuchtwangers bok en kraftfull varning. Demokrati och kultur är bräckliga ting och tar vi dem för givna går de lätt förlorade.
fredag 14 juni 2019
Legionärerna av Per Olov Enquist
Legionärerna av Per Olov Enquist är en dokumentärroman om baltutlämningen 1945-1946. Balterna ifråga var 167 f d soldater som hade stridit för Tyskland under Andra världskriget och hade flytt till Sverige i krigets slutskede. Majoriteten kom från Lettland, men flera kom från Estland och Litauen. De internerades av Svenska regeringen, som emellertid bestämde att soldaterna skulle utlämnas till Sovjetunionen på sovjetregeringens begäran. De baltiska soldaterna protesterade kraftigt mot beslutet genom hungerstrejk, självstympningar och självmord. Deras protester fick ett visst stöd i den svenska pressen och vissa delar av befolkningen. Regeringen ändrade emellertid inte sin linje och utlämningen blev ett faktum i Januari 1946.
Över 20 år senare skrev Per Olov Enquist sin bok om händelsen, Legionärerna, som publicerades hösten 1968. Det är till viss del en revisionistisk tolkning av baltutlämningen. Mycket som har skrivits om utlämningen är starkt kritiska mot beslutet och sympatiskt till protesterna mot det. Balterna har setts som offer för den svenska regeringens samarbete med diktaturen Sovjetunionen.
Enquists bok komplicerar denna bild. Många av soldaterna var ingalunda oskyldiga utan hade stridit för Nazityskland. Flera av de baltiska soldaterna var skyldiga till krigsbrott och hade deltagit i judeförintelsen. Enquist jämför upprördheten över balterna med tystnaden om de många civila flyktingar från Tyskland som hade nekats asyl i Sverige. Bokens skildring är emellertid inte ensidig och påpekar att många av soldaterna var tvångsvärvade och anklagades aldrig för krigsförbrytelser.
Enquist gjorde också en grundlig undersökning av soldaternas öde efter utlämningen. Många befarade att soldaterna skulle alla lida illa till i de baltiska sovjetstater som de utlämnades till.
Författaren fann emellertid att bara en minoritet av de utlämnade soldaterna dömdes för krigsbrott och blev bestraffade. De skickades till arbetsläger. Vissa dödsdomar förkunnades, men verkar aldrig ha blivit verkställda. Majoriteten släpptes kort efter utlämningen utan att dömas och levde då boken skrevs normala liv i Baltikum. Även de flesta av lägerfångarna hade släppts vid den tidpunkten.
Enquists bok är emellertid ingalunda en rent rättfärdigande av utlämnandet. Skildringen är snarare komplicerande och Enquist är öppen om sina svårigheter att komma till en ensidig syn på händelserna för en sådan finns naturligtvis inte.
"Legionärerna" är en personligt hållen bok. Enquist själv är en karaktär i boken som "undersökaren". Han redogör för de egna psykologiska grunderna till att boken skrevs. Han är så långt som det är möjligt öppen om hur författarens personlighet och nutiden i vilken boken skrevs nödvändigtvis påverkande skildringen av historien. Läsaren får ta del av hans försök att förstå händelserna och känna medkänsla med de involverade människorna.
Detta subjektiva inslag är en konsekvens av Enquists inställning att en objektiv skildring av historiska händelser är omöjlig. Det finns objektiva fakta, men de måste nödvändigtvis förstås och tolkas utifrån skribentens värderingar och världsbild. Enquist uppmanar sina läsare att läsa hans bok kritiskt. Som författaren själv uttrycker det:
"Godta inte en presentation, tänk själv, var misstänksam. Det finns ingen helgonlik objektivitet, ingen yttersta sanning, befriad från sina politiska utgångspunkter. Pröva, var misstänksam. Ifrågasätt"
Boken väcker naturligtvis också andra frågor, frågor som inte har något givet svar och som Enquist inte heller kan slutgiltigt besvara. Maktrelationerna mellan små stater och supermakter. Sveriges tveksamma status som moralisk förebild. Det kalla krigets historieskrivning. De baltiska staterna svåra historia. Sveriges brustna förhållande med dess grannländer på andra sidan Östersjön.
Och i centrum ligger några dramatiska och ofta tragiska människoöden. Författaren har valt att kalla sin skildring för en roman, trots att han uttryckligen försöker hålla sig till fakta så långt som det är möjligt. Begreppet "roman" avser snarare de litterära anspråken på texten. Det är ingen torr och förljuget objektiv sakprosa, utan en litterärt vital text. Bokens språk är levande och medryckande. Människorna skildras med en psykologisk inlevelse utan att överge fakta för spekulation. Personporträtten är styrka och minnesvärda.
Legionärerna är ur en litterär synpunkt en av de främsta historieböckerna på svenska språket. När den först publicerades 1968 var den en av de första dokumentärromanerna. Och det är fortfarande en av de främsta.
Över 20 år senare skrev Per Olov Enquist sin bok om händelsen, Legionärerna, som publicerades hösten 1968. Det är till viss del en revisionistisk tolkning av baltutlämningen. Mycket som har skrivits om utlämningen är starkt kritiska mot beslutet och sympatiskt till protesterna mot det. Balterna har setts som offer för den svenska regeringens samarbete med diktaturen Sovjetunionen.
Enquists bok komplicerar denna bild. Många av soldaterna var ingalunda oskyldiga utan hade stridit för Nazityskland. Flera av de baltiska soldaterna var skyldiga till krigsbrott och hade deltagit i judeförintelsen. Enquist jämför upprördheten över balterna med tystnaden om de många civila flyktingar från Tyskland som hade nekats asyl i Sverige. Bokens skildring är emellertid inte ensidig och påpekar att många av soldaterna var tvångsvärvade och anklagades aldrig för krigsförbrytelser.
Enquist gjorde också en grundlig undersökning av soldaternas öde efter utlämningen. Många befarade att soldaterna skulle alla lida illa till i de baltiska sovjetstater som de utlämnades till.
Författaren fann emellertid att bara en minoritet av de utlämnade soldaterna dömdes för krigsbrott och blev bestraffade. De skickades till arbetsläger. Vissa dödsdomar förkunnades, men verkar aldrig ha blivit verkställda. Majoriteten släpptes kort efter utlämningen utan att dömas och levde då boken skrevs normala liv i Baltikum. Även de flesta av lägerfångarna hade släppts vid den tidpunkten.
Enquists bok är emellertid ingalunda en rent rättfärdigande av utlämnandet. Skildringen är snarare komplicerande och Enquist är öppen om sina svårigheter att komma till en ensidig syn på händelserna för en sådan finns naturligtvis inte.
"Legionärerna" är en personligt hållen bok. Enquist själv är en karaktär i boken som "undersökaren". Han redogör för de egna psykologiska grunderna till att boken skrevs. Han är så långt som det är möjligt öppen om hur författarens personlighet och nutiden i vilken boken skrevs nödvändigtvis påverkande skildringen av historien. Läsaren får ta del av hans försök att förstå händelserna och känna medkänsla med de involverade människorna.
Detta subjektiva inslag är en konsekvens av Enquists inställning att en objektiv skildring av historiska händelser är omöjlig. Det finns objektiva fakta, men de måste nödvändigtvis förstås och tolkas utifrån skribentens värderingar och världsbild. Enquist uppmanar sina läsare att läsa hans bok kritiskt. Som författaren själv uttrycker det:
"Godta inte en presentation, tänk själv, var misstänksam. Det finns ingen helgonlik objektivitet, ingen yttersta sanning, befriad från sina politiska utgångspunkter. Pröva, var misstänksam. Ifrågasätt"
Boken väcker naturligtvis också andra frågor, frågor som inte har något givet svar och som Enquist inte heller kan slutgiltigt besvara. Maktrelationerna mellan små stater och supermakter. Sveriges tveksamma status som moralisk förebild. Det kalla krigets historieskrivning. De baltiska staterna svåra historia. Sveriges brustna förhållande med dess grannländer på andra sidan Östersjön.
Och i centrum ligger några dramatiska och ofta tragiska människoöden. Författaren har valt att kalla sin skildring för en roman, trots att han uttryckligen försöker hålla sig till fakta så långt som det är möjligt. Begreppet "roman" avser snarare de litterära anspråken på texten. Det är ingen torr och förljuget objektiv sakprosa, utan en litterärt vital text. Bokens språk är levande och medryckande. Människorna skildras med en psykologisk inlevelse utan att överge fakta för spekulation. Personporträtten är styrka och minnesvärda.
Legionärerna är ur en litterär synpunkt en av de främsta historieböckerna på svenska språket. När den först publicerades 1968 var den en av de första dokumentärromanerna. Och det är fortfarande en av de främsta.
onsdag 27 mars 2019
Varför Sverige bör avskaffa monarkin
Vi här i Sverige är ofta väldigt stolta över vår högt utvecklade demokrati. Och det med en viss rätt, då vår demokrati, trots dess brister, har sedan införandet för nästan hundra år sen överlevt starka prövningar och skapat en av de jämförelsevis mest välmående och jämlika länderna i världen. Det är därför underligt att statschefen för ett demokratiskt land har ärvt sitt ämbete. Monarkin är en feodal kvarleva som strider mot demokratins principer.
Det är ännu underligare att detta är en kontroversiell åsikt. Jag har personligen blivit verbalt trakasserad av en främmande människa för mindre. När jag i ett samtal med en vän nämnde hur Kungen en gång av misstag kallde en folksamling i Arboga för "Kära Örebroare"råkade en för mig okänd äldre dam höra detta och började oombedd försvara kungen.
Denna anekdot visar på den för mig främmande kärlek for kungafamiljen som fortfarande finns i Sverige. Det går inte att förneka att stödet för monarkin är högt. Till och med den Republikanska föreningen skriver att opinionsmätningar från 2016 visar att 53 till 65 procent av den Svenska befolkningen stöder monarkin.
Det är svårt för mig att förklara detta stöd för monarkin i ett land som förövrigt har en stark demokratisk kultur. Själv gissar Jag att det har sin grund i att kungafamiljen framställs som harmlös för vårt samhälle.
I 1974 års grundlag har monarken knappt ingen politisk makt. De uppgifter som statschefsämbetet innebär i andra parlamentariska system ges istället till statsminister och talmannen. Den svenska monarkin framstår som maktlös till och med i jämförelse med andra länder med såkallade "maktlösa" monarkier som Nederländerna och Storbritannien.
Detta har inneburit att kungafamiljen har med framgång kunnat framställa sig som en ofarlig institution. Kungen behöver inte, till skillnad från de folkvalda politikerna, ta några politiskt kontroversiella beslut som kan äventyra hans popularitet. Kungafamiljen har också med stor framgång anpassat sig till mediernas skvallerkultur.
Även många utbildade och politiskt intresserade människor är ofta snarast likgiltiga till monarkin. Denna likgiltighet leder lätt till att man stödjer monarkin av ren slentrian. Få känner sig hågade att strida för att avskaffa en institution som de anser vara mestadels harmlös och symbolisk.
Men Jag anser att även om monarkin endast är en symbol, är det en rutten symbol. Många försvarar monarkin med att det är en levande länk till vårt förflutna och symboliserar Sveriges historia. Men det är just det som är problemet med monarkin: den symboliserar Sveriges mörka förflutna som ett odemokratiskt land, då enväldiga kungar styrde landet med järnhand. Den är en intressant tid som är värd att studera och minnas, men den skall inte hyllas i vårt statsskick. Den Svenska monarkin har sin givna plats i våra historieböcker och museum, men där bör den förbli.
Vi bör istället hylla vår starka tradition av demokrati och parlamentarism, som sedan dess födelse för snart ett sekel sedan, har utmynnat i vårt nuvarande välstånd. Denna demokrati representeras bäst av ett republikanskt statsskick.
Hur detta statsskick ska se ut är emellertid en öppen fråga. En vanlig oro när frågan om republik förs på tal är att avskaffandet till monarkin kommer att leda till att Sverige inför ett presidentsystem av Amerikanskt snitt, med en direktvald och mäktig president som regeringschef. Detta system har ju sina nackdelar, då det som i USA kan leda till nästan olösliga strider mellan presidenten och den lagstiftade makten. Men parlamentarismens principer är så starka i Sverige att risken för en amerikanisering av statsskicket måste anses vara försumbar.
En mer trolig modell för en Svensk republik är andra Europeiska republiker, som Finland och Island i Norden och Tyskland och Irland i övriga Europa. I regel har statschefen eller presidenten i dessa länder liten eller begränsad makt och regeringen tillsätts enligt parlamentariska principer. Undantaget är möjligtvis Finland, men där har presidentens makt kraftigt beskurits de senaste decennierna. Dessa länder utgör naturligtvis lika lite som Sverige exempel på utopier, men de kan i många avseenden tjäna som förebild för ett nytt Svenskt statsskick.
Sveriges ovanliga regeringsform, där statschefen har väldigt få uppgifter, har också lett till förslag om att helt enkelt avskaffa statschefsrollen helt och hållet och därmed också monarkin. I ett sådant system skulle statschefen kvarvarande uppgifter överföras till statsministern och talmannen.
Många i Sverige känner nog emellertid att de vill ha en statschef, även om hens roll är mestadels symbolisk. Denna symboliska roll kan trots allt vara viktig. En monark är emellertid oacceptabel som statschef för ett demokratiskt land.
Det odemokratiska i monarkin har dock framhållits av dess försvarare som en fördel. Man menar att det faktum att Kungen inte har valts innebär att hans roll är opolitisk. Han kan därmed fungera bättre som en enande symbol för landet. En vald stats- eller regeringschef kan däremot ofta föraktas av anhängare till valets förlorare. Men monarkin som symbol kan knappast betraktas som opolitisk, då själva institutionen inte bara symboliserar utan även förkroppsligar ett klassystem med nedärvda privilegier. Den är i grunden ett uttryck för ett ärkereaktionärt system och ideologi som är oförenligt med både socialismen och varje sorts liberalism värd namnet.
Det är det som gör monarkin till en giftig symbol för vårt demokratiska samhälle. För det är en institution som strider mot våra demokrati- och jämlikhetssträvanden. Det är en verklig skam att vissa barn i Sverige kan födas till rikedom och makt, medan andra föds till fattigdom och utanförskap.
Att avskaffa monarkin kan från ett sådant jämlikhetsperspektiv visserligen verka vara en ren symbolfråga, då även om monarkin avskaffas kommer det fortfarande att finnas miljonärsbarn och fattiga barn. Men det är en motsägelse att säga sig strida mot ojämlikhet och klassamhället och samtidigt ha överseende med den främsta symbolen för dessa problem.
Den Svenska socialdemokratin säger sig fortfarande vara emot både monarkin och klassamhället, men i den praktiska politiken har den inte avskaffat någondera, trots mångårigt regeringsinnehav. Den är nog ingen slump, för tronen och penningpåsen (monarkin och klassamhället), och för den delen också altaret och svärdet (religionen och militären), hör ihop och stärker varandra, som Knut Wicksell skulle ha uttryckt det. Ned med alla fyra, för att parafrasera det gamla slagordet.
Det är ännu underligare att detta är en kontroversiell åsikt. Jag har personligen blivit verbalt trakasserad av en främmande människa för mindre. När jag i ett samtal med en vän nämnde hur Kungen en gång av misstag kallde en folksamling i Arboga för "Kära Örebroare"råkade en för mig okänd äldre dam höra detta och började oombedd försvara kungen.
Denna anekdot visar på den för mig främmande kärlek for kungafamiljen som fortfarande finns i Sverige. Det går inte att förneka att stödet för monarkin är högt. Till och med den Republikanska föreningen skriver att opinionsmätningar från 2016 visar att 53 till 65 procent av den Svenska befolkningen stöder monarkin.
Det är svårt för mig att förklara detta stöd för monarkin i ett land som förövrigt har en stark demokratisk kultur. Själv gissar Jag att det har sin grund i att kungafamiljen framställs som harmlös för vårt samhälle.
I 1974 års grundlag har monarken knappt ingen politisk makt. De uppgifter som statschefsämbetet innebär i andra parlamentariska system ges istället till statsminister och talmannen. Den svenska monarkin framstår som maktlös till och med i jämförelse med andra länder med såkallade "maktlösa" monarkier som Nederländerna och Storbritannien.
Detta har inneburit att kungafamiljen har med framgång kunnat framställa sig som en ofarlig institution. Kungen behöver inte, till skillnad från de folkvalda politikerna, ta några politiskt kontroversiella beslut som kan äventyra hans popularitet. Kungafamiljen har också med stor framgång anpassat sig till mediernas skvallerkultur.
Även många utbildade och politiskt intresserade människor är ofta snarast likgiltiga till monarkin. Denna likgiltighet leder lätt till att man stödjer monarkin av ren slentrian. Få känner sig hågade att strida för att avskaffa en institution som de anser vara mestadels harmlös och symbolisk.
Men Jag anser att även om monarkin endast är en symbol, är det en rutten symbol. Många försvarar monarkin med att det är en levande länk till vårt förflutna och symboliserar Sveriges historia. Men det är just det som är problemet med monarkin: den symboliserar Sveriges mörka förflutna som ett odemokratiskt land, då enväldiga kungar styrde landet med järnhand. Den är en intressant tid som är värd att studera och minnas, men den skall inte hyllas i vårt statsskick. Den Svenska monarkin har sin givna plats i våra historieböcker och museum, men där bör den förbli.
Vi bör istället hylla vår starka tradition av demokrati och parlamentarism, som sedan dess födelse för snart ett sekel sedan, har utmynnat i vårt nuvarande välstånd. Denna demokrati representeras bäst av ett republikanskt statsskick.
Hur detta statsskick ska se ut är emellertid en öppen fråga. En vanlig oro när frågan om republik förs på tal är att avskaffandet till monarkin kommer att leda till att Sverige inför ett presidentsystem av Amerikanskt snitt, med en direktvald och mäktig president som regeringschef. Detta system har ju sina nackdelar, då det som i USA kan leda till nästan olösliga strider mellan presidenten och den lagstiftade makten. Men parlamentarismens principer är så starka i Sverige att risken för en amerikanisering av statsskicket måste anses vara försumbar.
En mer trolig modell för en Svensk republik är andra Europeiska republiker, som Finland och Island i Norden och Tyskland och Irland i övriga Europa. I regel har statschefen eller presidenten i dessa länder liten eller begränsad makt och regeringen tillsätts enligt parlamentariska principer. Undantaget är möjligtvis Finland, men där har presidentens makt kraftigt beskurits de senaste decennierna. Dessa länder utgör naturligtvis lika lite som Sverige exempel på utopier, men de kan i många avseenden tjäna som förebild för ett nytt Svenskt statsskick.
Sveriges ovanliga regeringsform, där statschefen har väldigt få uppgifter, har också lett till förslag om att helt enkelt avskaffa statschefsrollen helt och hållet och därmed också monarkin. I ett sådant system skulle statschefen kvarvarande uppgifter överföras till statsministern och talmannen.
Många i Sverige känner nog emellertid att de vill ha en statschef, även om hens roll är mestadels symbolisk. Denna symboliska roll kan trots allt vara viktig. En monark är emellertid oacceptabel som statschef för ett demokratiskt land.
Det odemokratiska i monarkin har dock framhållits av dess försvarare som en fördel. Man menar att det faktum att Kungen inte har valts innebär att hans roll är opolitisk. Han kan därmed fungera bättre som en enande symbol för landet. En vald stats- eller regeringschef kan däremot ofta föraktas av anhängare till valets förlorare. Men monarkin som symbol kan knappast betraktas som opolitisk, då själva institutionen inte bara symboliserar utan även förkroppsligar ett klassystem med nedärvda privilegier. Den är i grunden ett uttryck för ett ärkereaktionärt system och ideologi som är oförenligt med både socialismen och varje sorts liberalism värd namnet.
Det är det som gör monarkin till en giftig symbol för vårt demokratiska samhälle. För det är en institution som strider mot våra demokrati- och jämlikhetssträvanden. Det är en verklig skam att vissa barn i Sverige kan födas till rikedom och makt, medan andra föds till fattigdom och utanförskap.
Att avskaffa monarkin kan från ett sådant jämlikhetsperspektiv visserligen verka vara en ren symbolfråga, då även om monarkin avskaffas kommer det fortfarande att finnas miljonärsbarn och fattiga barn. Men det är en motsägelse att säga sig strida mot ojämlikhet och klassamhället och samtidigt ha överseende med den främsta symbolen för dessa problem.
Den Svenska socialdemokratin säger sig fortfarande vara emot både monarkin och klassamhället, men i den praktiska politiken har den inte avskaffat någondera, trots mångårigt regeringsinnehav. Den är nog ingen slump, för tronen och penningpåsen (monarkin och klassamhället), och för den delen också altaret och svärdet (religionen och militären), hör ihop och stärker varandra, som Knut Wicksell skulle ha uttryckt det. Ned med alla fyra, för att parafrasera det gamla slagordet.
fredag 24 augusti 2018
Den Keltiska Ringen av Björn Larsson
Den Keltiska Ringen är en roman av Björn Larsson, först publicerad 1992.
Boken handlar om en seglare, Ulf Berntson, som i Dragör träffar den Finske seglaren Pekka som ger honom hans loggbok från en fasansfull färd över Nordsjön från Skottland. Därefter försvinner Pekka.
Boken berättar fragmentariskt och mysteriöst om hur Pekka och en kvinna jagades av en obskyr organisation vid namn Den Keltiska Ringen. Av ren nyfikenhet och av ett visst intresse för Kelterna bestämmer sig Ulf för att i sällskap med sin nära vän Torben göra en vinterresa till Skottland för att undersöka mysteriet bakom loggboken.
Den Keltiska Ringen är en roman om friheten. Främst är det friheten som huvudpersonen Ulf finner i havet och seglingen. I sin båt Rustica flyr han undan Fastlandets mänskliga samhälle med dess tvång. På havet är det endast han själv som bestämmer över sig själv. Där är han fri från alla politiska och nationella band.
Men genom mötet med den Keltiske frihetskämpen Macduff får Ulf lära känna en annan slags frihet.
Macduff är en del av Den Keltiska Ringen, en organisation som verkar i hemlighet för en självständig Keltisk federation. Macduff delar Ulfs kärlek till havets och den individuelle seglarens frihet, men han kämpar också för sitt folks kollektiva frigörelse som är lika viktig för honom. Macduff har insikten att individen också är en del av ett kollektiv.
Den Keltiska Ringen är naturligtvis en skapelse av Larssons fantasi. Men Romanen utspelar sig mot en verklighetsbakgrund av det Keltiska återuppvaknandet, hur de Keltiska nationerna som Galicien Skottland, Wales, Irland och Bretagne återigen börjar öppet tala sina språk, återuppliva sin kultur, historia och religioner. Många av dem kräver nu sin självständighet från Storbritannien och Frankrike, som längre förtryckt dess nationer. Det är en kamp som Björn Larsson skildrar med förståelse, om än med avsky för det våld som vissa utövar för detta mål.
Den Keltiska Ringen är en spännande och välskriven äventyrsroman. Men Larssons nyansfulla och intelligenta reflektioner gör denna bok till mycket mer än en enkel underhållningsroman. Han tar itu med viktiga frågor om den individuella och den kollektiva friheten. Romanen diskuterar både deras möjliga motsättning och deras möjliga förening. Larsson ställer frågan om det är rätt för både individer och kollektiv att bruka våld för att försvara sin frihet. Slutligen är den vacker skildring av de Keltiska folken och deras villkor, skriven av en främling med den förståelse och sympati som präglar denna utmärkta roman.
Boken handlar om en seglare, Ulf Berntson, som i Dragör träffar den Finske seglaren Pekka som ger honom hans loggbok från en fasansfull färd över Nordsjön från Skottland. Därefter försvinner Pekka.
Boken berättar fragmentariskt och mysteriöst om hur Pekka och en kvinna jagades av en obskyr organisation vid namn Den Keltiska Ringen. Av ren nyfikenhet och av ett visst intresse för Kelterna bestämmer sig Ulf för att i sällskap med sin nära vän Torben göra en vinterresa till Skottland för att undersöka mysteriet bakom loggboken.
Den Keltiska Ringen är en roman om friheten. Främst är det friheten som huvudpersonen Ulf finner i havet och seglingen. I sin båt Rustica flyr han undan Fastlandets mänskliga samhälle med dess tvång. På havet är det endast han själv som bestämmer över sig själv. Där är han fri från alla politiska och nationella band.
Men genom mötet med den Keltiske frihetskämpen Macduff får Ulf lära känna en annan slags frihet.
Macduff är en del av Den Keltiska Ringen, en organisation som verkar i hemlighet för en självständig Keltisk federation. Macduff delar Ulfs kärlek till havets och den individuelle seglarens frihet, men han kämpar också för sitt folks kollektiva frigörelse som är lika viktig för honom. Macduff har insikten att individen också är en del av ett kollektiv.
Den Keltiska Ringen är naturligtvis en skapelse av Larssons fantasi. Men Romanen utspelar sig mot en verklighetsbakgrund av det Keltiska återuppvaknandet, hur de Keltiska nationerna som Galicien Skottland, Wales, Irland och Bretagne återigen börjar öppet tala sina språk, återuppliva sin kultur, historia och religioner. Många av dem kräver nu sin självständighet från Storbritannien och Frankrike, som längre förtryckt dess nationer. Det är en kamp som Björn Larsson skildrar med förståelse, om än med avsky för det våld som vissa utövar för detta mål.
Den Keltiska Ringen är en spännande och välskriven äventyrsroman. Men Larssons nyansfulla och intelligenta reflektioner gör denna bok till mycket mer än en enkel underhållningsroman. Han tar itu med viktiga frågor om den individuella och den kollektiva friheten. Romanen diskuterar både deras möjliga motsättning och deras möjliga förening. Larsson ställer frågan om det är rätt för både individer och kollektiv att bruka våld för att försvara sin frihet. Slutligen är den vacker skildring av de Keltiska folken och deras villkor, skriven av en främling med den förståelse och sympati som präglar denna utmärkta roman.
onsdag 15 augusti 2018
Krig och Fred av Leo Tolstoj, i översättning av Barbara Lönnqvist
Krig och Fred är en historisk roman av den Ryske författaren Leo Tolstoj, först publicerad i sin helhet 1869. Jag läste den i svensk översättning av Barbara Lönnqvist, utgiven 2017 i fyra volymer (sammanlagt 1820 sidor) på Lind & Co förlag.
Boken är en lång, komplex och episk berättelse som utspelar sig i Ryssland under Napoleonkrigen. Handlingen kretsar kring ett flertal aristokratiska karaktärer, främst familjerna Rostov, Bolkonskij och Bezukhov. Läsaren får först lära känna deras liv i fred eller åtminstone bortom slagfältet, i den ryska societetens salonger. Där utspelas ett komplicerat relations- och familjedrama.
Människor slits mellan plikten att gifta sig rikt och ståndsmässigt och kärlekens krav. Vi får till exempel träffa Nikolaj Rostov, som slits mellan kärleken till sin fattiga kusin Sonja och vetskapen att gifta sig fattig på detta vis kan ruinera hans familj, vars svåra ekonomiska situation han har förvärrat genom sina spelskulder.
Hoppet i sådana situationer är att förena plikten och kärleken, men kärleken är ombytlig. Den förstörs lätt av svek och svartsjuka. Det får framförallt Natasha Rostov (syster till Nikolaj) och Andrej Bolkonskij erfara genom sin stormiga kärleksrelation.
Karaktärerna är rika aristokrater, men de tvivlar med rätta på att rikedom är livets mening. En av berättelsens huvudpersoner är Greve Pierre Bezukhov. Han börjar som en rucklare, men börjar snart att söka efter livets mening bortom rikedomens ytliga nöjen. En av romanens röda trådar är hans sökande efter denna mening i religion, politik, familjen och krig. Det innebär också att han brottas till en viss del med det orättvisa i hans privilegierade ställning i världen vilket leder honom till att försöka förbättra sina bönders ställning.
Som titeln utlovar är romanen också en krigsskildring och som sådan en av de främsta i världslitteraturen. Tolstojs skildringar av slagen vid Austerlitz och Borodino är ytterst levande, mer så än de flesta historieböckers kapitel om dessa slag. Romanen har ofta tolkats som en ren hyllning till Rysslands seger över Frankrike 1812, men texten är mer komplicerad än så. Krigsskildringen är djupt realistisk och Tolstoj skildrar också krigets brutalitet ingående. Man får inte bara uppleva hjältemod utan också att oskyldiga lemlästas och dödas. "Krig och Fred" förgriper på sätt och vis Remarques "På Västfronten Intet Nytt". Tolstoj blev ju också senare pacifismens och icke-våldets stora profet.
Skildringen av Napoleonkrigen använder Tolstoj för att förklara sin historieteori. I essäistiska partier analyserar han de historiska händelserna och kritiserar den traditionella historieskrivningen. Det är främst försöken i Carlyles anda att förklara historien som ett resultat av stora mäns handlingar som Tolstoj kritiserar. Han framför istället en historiedeterministisk syn där "härskaren är historiens slav" och deras handlingar styrs av historiens nödvändigheter och lagar. Historiska händelser har en komplicerad mängd orsaker och det är ofta omständigheterna som avgör härskarnas ord och handlingar istället för tvärtom.
Det är kanske svårt för många att helt acceptera Tolstojs nästan fatalistiska syn, men hans kritik av det då rådande synsättet är i stort sett riktig. Mycket riktigt har historikerna sedan Tolstoj skrev sin bok övergett den historiesyn som Thomas Carlyle framförde i essän "Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien" med dess svärmiska inställning till de "stora männen".
Dessa essäistiska partier brukar ofta anklagas för att vara tråkiga utvikelser från handlingen. Men de är lysande och välskriven essäistik. Men det är naturligtvis som en stor berättelse som "Krig och Fred" har blivit en sådan klassiker.
Och i Barbara Lönnqvists översättning, som Jag har läst är romanen också en stor läsupplevelse. Lönnqvists översättning är mestadels utmärkt och för över Tolstojs ryska till en vacker svensk prosa. Det är den fösta fullständiga översättningen till svenska, då tidigare översättningar är förkortade från originalet. Men översättningen är delvis problematisk att läsa eftersom Lönnqvist inte översätter större delen av romanens franska partier till svenska.
Den Ryska aristokratin i början på 1800-talet konverserade och skrev gärna på franska istället för ryska. Faktiskt var många aristokraters ryska bristfällig. För att skildra detta använder Tolstoj många franska ord och fraser, ibland hela meningar i romanens text.
De flesta utgåvor, även ryska sådana, översätter franskan, men inte Lönnqvists översättning. Det finns inte ens fotnoter med översättning till svenska. Lönnqvists förklarar i sitt förord att "franskan i Tolstojs verk är ett konstnärligt medel". Användningen av franskan och växlingen mellan den och ryska är i många fall viktiga för att första situationen och karaktärerna.
Lönnqvist låter därför mycket av de franska partierna vara kvar i sin översättning, även om många av partierna får ett ekvivalent uttryck på svenska bredvid sig i texten. Hon lovar att "inga för handlingen och situationen väsentliga ord" har lämnats oöversatta. Men ändå är det mycket oöversatt.
Jag förstår mycket väl varför franskan får stå kvar i texten, men varför inga fotnoter som översätter dessa uttryck? Med fotnoter kan franskan stå kvar i själva texten, men ändå får läsarna som inte kan franska flytande förstå vad som sägs. Valet att inte införa fotnoter gör texten mer svårtillgänglig helt i onödan. Själv använde Jag Hjalmar Dahls gamla och förkortade översättning, där nästan all franska översätts, för att förstå vissa partier i Lönnqvists översättning genom att jämföra de två upplagorna.
Men trots avsaknaden av fotnoter är detta i övrigt en välgjord översättning av ett stort romanverk. Realismen ligger kanske främst i karaktärerna som skildras med sådant djup och komplexitet att de framstår som verkliga personer. De går igenom enorma, men trovärdiga förändringar.
Vissa personer går från en ytterlighet till en annan under romanens gång. Ett tydligt exempel är Pierre som introduceras år 1805 som Bonapartist men som 1812 tror sig vara utvald att lönnmörda den Franska kejsaren. Men utvecklingen är alltid naturlig och verklighetstrogen.
Karaktärerna är naturligtvis barn av sin tid och omgivning. Ett av Tolstojs budskap är ju att man nödvändigtvis formas av de historiska omständigheterna, hur mycket makt man än har. Men de är samtidigt människor som liknar du och jag och vars sätt att tänka man lätt känner igen. De brottas med den eviga frågan om vad som är livets mening. Detta ger boken en universell, allmänmänsklig och tidlös prägel. Krig och Fred är kanske den realistiska, episka och berättande 1800-talsromanens höjdpunkt.
Boken är en lång, komplex och episk berättelse som utspelar sig i Ryssland under Napoleonkrigen. Handlingen kretsar kring ett flertal aristokratiska karaktärer, främst familjerna Rostov, Bolkonskij och Bezukhov. Läsaren får först lära känna deras liv i fred eller åtminstone bortom slagfältet, i den ryska societetens salonger. Där utspelas ett komplicerat relations- och familjedrama.
Människor slits mellan plikten att gifta sig rikt och ståndsmässigt och kärlekens krav. Vi får till exempel träffa Nikolaj Rostov, som slits mellan kärleken till sin fattiga kusin Sonja och vetskapen att gifta sig fattig på detta vis kan ruinera hans familj, vars svåra ekonomiska situation han har förvärrat genom sina spelskulder.
Hoppet i sådana situationer är att förena plikten och kärleken, men kärleken är ombytlig. Den förstörs lätt av svek och svartsjuka. Det får framförallt Natasha Rostov (syster till Nikolaj) och Andrej Bolkonskij erfara genom sin stormiga kärleksrelation.
Karaktärerna är rika aristokrater, men de tvivlar med rätta på att rikedom är livets mening. En av berättelsens huvudpersoner är Greve Pierre Bezukhov. Han börjar som en rucklare, men börjar snart att söka efter livets mening bortom rikedomens ytliga nöjen. En av romanens röda trådar är hans sökande efter denna mening i religion, politik, familjen och krig. Det innebär också att han brottas till en viss del med det orättvisa i hans privilegierade ställning i världen vilket leder honom till att försöka förbättra sina bönders ställning.
Som titeln utlovar är romanen också en krigsskildring och som sådan en av de främsta i världslitteraturen. Tolstojs skildringar av slagen vid Austerlitz och Borodino är ytterst levande, mer så än de flesta historieböckers kapitel om dessa slag. Romanen har ofta tolkats som en ren hyllning till Rysslands seger över Frankrike 1812, men texten är mer komplicerad än så. Krigsskildringen är djupt realistisk och Tolstoj skildrar också krigets brutalitet ingående. Man får inte bara uppleva hjältemod utan också att oskyldiga lemlästas och dödas. "Krig och Fred" förgriper på sätt och vis Remarques "På Västfronten Intet Nytt". Tolstoj blev ju också senare pacifismens och icke-våldets stora profet.
Skildringen av Napoleonkrigen använder Tolstoj för att förklara sin historieteori. I essäistiska partier analyserar han de historiska händelserna och kritiserar den traditionella historieskrivningen. Det är främst försöken i Carlyles anda att förklara historien som ett resultat av stora mäns handlingar som Tolstoj kritiserar. Han framför istället en historiedeterministisk syn där "härskaren är historiens slav" och deras handlingar styrs av historiens nödvändigheter och lagar. Historiska händelser har en komplicerad mängd orsaker och det är ofta omständigheterna som avgör härskarnas ord och handlingar istället för tvärtom.
Det är kanske svårt för många att helt acceptera Tolstojs nästan fatalistiska syn, men hans kritik av det då rådande synsättet är i stort sett riktig. Mycket riktigt har historikerna sedan Tolstoj skrev sin bok övergett den historiesyn som Thomas Carlyle framförde i essän "Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien" med dess svärmiska inställning till de "stora männen".
Dessa essäistiska partier brukar ofta anklagas för att vara tråkiga utvikelser från handlingen. Men de är lysande och välskriven essäistik. Men det är naturligtvis som en stor berättelse som "Krig och Fred" har blivit en sådan klassiker.
Och i Barbara Lönnqvists översättning, som Jag har läst är romanen också en stor läsupplevelse. Lönnqvists översättning är mestadels utmärkt och för över Tolstojs ryska till en vacker svensk prosa. Det är den fösta fullständiga översättningen till svenska, då tidigare översättningar är förkortade från originalet. Men översättningen är delvis problematisk att läsa eftersom Lönnqvist inte översätter större delen av romanens franska partier till svenska.
Den Ryska aristokratin i början på 1800-talet konverserade och skrev gärna på franska istället för ryska. Faktiskt var många aristokraters ryska bristfällig. För att skildra detta använder Tolstoj många franska ord och fraser, ibland hela meningar i romanens text.
De flesta utgåvor, även ryska sådana, översätter franskan, men inte Lönnqvists översättning. Det finns inte ens fotnoter med översättning till svenska. Lönnqvists förklarar i sitt förord att "franskan i Tolstojs verk är ett konstnärligt medel". Användningen av franskan och växlingen mellan den och ryska är i många fall viktiga för att första situationen och karaktärerna.
Lönnqvist låter därför mycket av de franska partierna vara kvar i sin översättning, även om många av partierna får ett ekvivalent uttryck på svenska bredvid sig i texten. Hon lovar att "inga för handlingen och situationen väsentliga ord" har lämnats oöversatta. Men ändå är det mycket oöversatt.
Jag förstår mycket väl varför franskan får stå kvar i texten, men varför inga fotnoter som översätter dessa uttryck? Med fotnoter kan franskan stå kvar i själva texten, men ändå får läsarna som inte kan franska flytande förstå vad som sägs. Valet att inte införa fotnoter gör texten mer svårtillgänglig helt i onödan. Själv använde Jag Hjalmar Dahls gamla och förkortade översättning, där nästan all franska översätts, för att förstå vissa partier i Lönnqvists översättning genom att jämföra de två upplagorna.
Men trots avsaknaden av fotnoter är detta i övrigt en välgjord översättning av ett stort romanverk. Realismen ligger kanske främst i karaktärerna som skildras med sådant djup och komplexitet att de framstår som verkliga personer. De går igenom enorma, men trovärdiga förändringar.
Vissa personer går från en ytterlighet till en annan under romanens gång. Ett tydligt exempel är Pierre som introduceras år 1805 som Bonapartist men som 1812 tror sig vara utvald att lönnmörda den Franska kejsaren. Men utvecklingen är alltid naturlig och verklighetstrogen.
Karaktärerna är naturligtvis barn av sin tid och omgivning. Ett av Tolstojs budskap är ju att man nödvändigtvis formas av de historiska omständigheterna, hur mycket makt man än har. Men de är samtidigt människor som liknar du och jag och vars sätt att tänka man lätt känner igen. De brottas med den eviga frågan om vad som är livets mening. Detta ger boken en universell, allmänmänsklig och tidlös prägel. Krig och Fred är kanske den realistiska, episka och berättande 1800-talsromanens höjdpunkt.
torsdag 31 maj 2018
Återstoden av Dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av Dagen är en roman av Kazuo Ishiguro, först publicerad år 1989 som The Remains of the Day
Bokens huvudperson och berättare är Stevens, en Engelsk butler som mot slutet av sin karriär år 1956 tar sin första semester i form av en bilresa genom England. Han ska besöka Miss Kenton, en före detta hushållerska som länge arbetade tillsammans med Stevens i samma hushåll. Hon lämnade yrket för att gifta sig med någon annan och Stevens har inte träffat henne på många år.
Hushållet i fråga tillhörde Lord Darlington, en engelsk aristokrat som Stevens tjänade större delen av sitt liv. Han dog några år efter kriget i vanära och anledningen därtill får vi veta under romanens gång.
Under bilresans gång reflekterar Stevens över sitt liv i Lord Darlingtons tjänst och hans förhållande till Miss Kenton. Han har alltid tagit sitt arbete mycket allvarligt och strävat efter att bli en "stor butler". Han har ärvt tanken från sin far, som också var butler, att en stor butler utmärks av sin "värdighet". Det betyder att butlern stoiskt lägger band på sina känslor och fullföljer sina uppgifter utan klagan, även i svåra situationer. Stevens påpekar att denna attityd är ju en känd del av den Engelska folksjälen, "the stiff upper lip". Eller som Roger Waters uttryckte det: “Hanging on in quiet desperation is the English way"
Romanen är en subtil kritik av detta synsätt. Stevens försöka att döda sina känslor skadar honom allvarligt. När hans far ligger på dödsbädden ignorerar hans son honom för att istället fullfölja sina arbetsuppgifter. Det må vara vad fadern hade lärt sonen att göra, men det framstår som ett brott både mot far och son. Stevens inser inte detta och beskriver kvällen hans far dog som en triumf.
Det framgår också att Stevens älskade Miss Kenton och att hon älskade honom tillbaka. Men Stevens sätter återigen arbetet framför känslorna och förnekar sin kärlek inte bara till Kenton utan också till sig själv. Det framgår nämligen att betjänter som gifte sig vanligtvis lämnade yrket. Och yrket är för Stevens viktigare än kärleken. Detta driver bort Miss Kenton och Stevens blir en väldigt ensam människ.
Och det är frågan om hans yrke var värt dessa uppoffringar. Stevens förklarar för läsaren att en viktig del av att vara en stor butler är att tjäna en stor man. En stor man är filantrop, som använder sin rikedom till att hjälpa världen. Den store butlerns uppgift är i sin tur att hjälpa den store mannen i sitt världsförbättrande. Det är noblesse oblige, den rika aristokratin ska rättfärdiga sin rikedom och klassklyftorna genom att använda den för något gott.
Men det är tveksamt om aristokratins existens verkligen gagnar världen. Stevens arbetsgivare Lord Darlington är en välmenande person som försöker under flera decennier mäkla fred och samförstånd mellan Storbritannien och Tyskland. Men Darlington är ytterst naiv och lättlurad. När Nazisterna griper makter blir han ett lättmanipulerat instrument för deras ändamål. Han dör därför i vanära och hans livsverk rinner ut i intet. Stevens hade tjänat honom troget under alla år och offrat det mesta av hans livs tid och kraft i Darlingtons tjänst, allt till synes för ingenting.
Återstoden av Dagen är en subtil kritik av det Brittiska klassamhället och dess ideal om den självuppoffrande och stoiske arbetaren. Stevens som berättare framför dessa ideal, men från läsarens perspektiv undergräver hans berättelse dessa åsikter på ett ironiskt sätt. Man får på så sätt läsa Stevens berättelse mellan raderna för att uppfatta Ishiguros samhällskritik. Mellan raderna ligger också känslorna som berättaren gör sitt bästa att dölja för läsaren. Det är ett slags isbergskonstruktion, för att låna en känd metafor av Hemingway, där det mesta av romanen ligger dolt under textens yta. På så sätt bekräftar sättet roman berättas på en av dess grundläggande teman: Känslorna som döljs under en känslokall yta.
Resultat är en intelligent konstruerad roman. Boken är varken nyskapade eller något mästerverk, men väl ett välskrivet och njutbart exempel på den traditionella realistiska romanen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)